Dalaplan: Du går aldrig ensam




9
av 10
  • Artist
  • Dalaplan
  • Album
  • Du går aldrig ensam
  • Bolag
  • Beluga


En rockskiva som ger oss kampsånger från verklighetens innersta väsen.

Åtminstone stötvis har Dalaplan i flera år varit ett av landets bästa och mest personliga rockband – låt vara att Malmö-truppen fått operera aningen under radarn i en tid som knappast premierar frätande punk’n’roll. På scen är de explosiva som få och skivorna har blivit alltmer sofistikerade, även om ingenting de tidigare pressat ur sig kan mäta sig med melodierna och målmedvetenheten vi nu får höra på »Du går aldrig ensam«.

Det är här låtskrivaren och sångaren Niklas Svensson på ett skickligt strukturerat album verkligen vecklar ut vingarna och blir en kraft som förtjänar att nämnas i samma andetag som de geografiskt och musikaliskt närstående profilerna Nisse Hellberg och Bäddat För Trubbel-Hjelle.

Det är här vi påminns om hur kul rockmusik kan vara, hur viktig rockmusik kan vara, vad vi faktiskt kan använda rockmusik till.

Det är här vi får kampsånger från verklighetens innersta väsen, berättelser om arv och ansvar, om ånger och vrede, om ensamhet och relationer, där de högljudda, ofta blåsförstärkta rocklåtarna (»Att jag aldrig lär mig«, »Ryggen mot väggen«) gärna drar åt bensprattlande desperadoboogie och där balladerna (titelspåret, »Noll«, den närmast paulwesterbergskt övergivna »Så som jag lever«) intar skepnaden av sordinerade överlevnadshymner för alla som stukats av vardagen men samtidigt älskar livet lite för mycket för att kasta in handduken.

»Du går aldrig ensam« levererar absolut ingenting nyskapande men skivan lyckas på en och samma gång underhålla och beröra och ge sin själ – och den bästa rockmusiken, du vet den du aldrig skulle våga släppa taget om, har alltid insett vikten av att förena allt detta.

Den här skivan är handen som leder oss in i det nya året och som även kommer ta oss igenom det.




Relaterat

Ex Hex: It’s Real