»När jag växte upp var det ju techno man hörde när man gick ut«






I februari skulle inte så lite stilbildande hiphopproducenten James Yancey, mer känd som J Dilla eller Jay Dee, ha blivit fyrtiofem. När en sällsynt blodsjukdom tog hans liv i februari 2006 var han bara just fyllda trettiotvå. Några år dessförinnan gjorde Emil Arvidson en Sonic-intervju med honom som det ju känns angeläget att dela med oss av. (Ur Sonic #10, februari 2003, foto: David Kaijser.)

En söndagkväll i Stockholm. Jay Dee är liten och försynt och ser ungefär lika legendarisk ut som en hiphopare i 7B när han smyger upp och gömmer sig bakom skivspelarna. Tio minuter senare lägger han på Pharcydes »Runnin’« och hela det smockfulla dansgolvet stannar upp och vrålar rakt ut. Jay Dee fortsätter med hitsen hela kvällen, utan att spela mer än fem–sex låtar som han inte har producerat själv. Och vi fortsätter att skrika – från Commons »Dooinit«, Slum Villages »Fall in Love«, den egna »Big Booty Express« tillbaka till allt det gamla från Native Tongues-tiden.

Efteråt har Jay Dee svårt att sitta stilla på sitt hotellrum, han studsar omkring och serverar sina gäster läskburkar, jointar, ölflaskor och stolar. Den förmodat stenhårda Detroit-producenten, killen som gått från att skapa både A Tribe Called Quests och Slum Villages organiska sound till att göra en ursinnig cover på N.W.A:s »Fuck the Police« förra året, är egentligen världens mysigaste lilla hiphoplegend.

Innan vi ens hunnit sätta oss har han berättat vilka skivbolag som är skit, att A Tribe Called Quest är officiellt återförenade – och så har han gett mig något att dricka.

Det känns som att er scen i Detroit är lite annorlunda än till exempel New Yorks. Där jobbar inte alls lika många hiphop-producenter med folk från house- och techno-scenen. Skulle du själv vilja samarbeta med någon av Detroits technolegendarer, Derrick May till exempel?

– Aooouw! Derrick May! Absolut! Och vi är ju en hel del från vår scen som jobbar med till exempel Carl Craig nu. Många hatar techno, tycker att allt ska vara straight up hiphop, men när jag växte upp var det ju techno man hörde när man gick ut. Så det är naturligt för mig.

På tal om samarbeten, jag hörde att du och flumskallen Madlib gör ett helt album tillsammans, under namnet Jaylib. Berätta lite om det.

– Madlib är knäpp. Det började med att en kompis spelade hans grupp Lootpack för mig och jag bara »gaaaaah, honom måste jag jobba med«. Sedan fick Madlib tag på en av mina beat-CD:s, jag har absolut ingen aning om hur. Men plötsligt en dag hörde jag ett av mina beats med rappen från Grandmaster Flashs »The Message« över på någon radioshow. What the fuck? Om han ändå skulle hålla på sådär kunde vi ju lika gärna göra det officiellt. Och nu är det klart. Det blir som en lång, konstig mixtape där vi rappar över varandras produktioner. Det Madlib bidrog med till det här albumet är fortfarande Madlib, men ändå såå långt utanför ramarna. Helt löjligt!

Ett bra exempel på att även Jay Dee själv befinner sig ganska långt utanför ramarna för hur vanlig hiphop låter är att han tycker att Commons senaste skiva »Electric Circus«, som han medverkar på och som allmänt anses vara väldigt konstig rockfusion, är för kommersiell.

– Skivbolaget ändrade mina beats. Det händer hela tiden. De ville ha en »Breathe and Stop« eller »Get This Money« eller vad som helst som går upp på listorna. I stället för att låta mig göra det som jag gör bäst. Missförstå mig inte, jag är alltid stolt över det som släpps, men det på Common-albumet är inte vad jag gav dem.

Jag hörde att det här har hänt förut, till exempel med Pharcydes »Runnin’«.

– Oh oh, shit. [visslar] Du måste höra det här. Hela idén med det beatet var att det skulle låta som livetrummor som går ur takt ibland. Och jag hade äntligen lyckats lägga några som jag var nöjd med. Sedan hör jag beatet igen och DAAAAAMN, bolaget har gått in och bara loopat en takt om och om igen och säger: »Här är ’Runnin’’«. »DAAAAAAMN«, sa jag, »var är trummorna? Var är min jävla låt?« Det hela slutade med en kompromiss mellan de två versionerna, och det blev ju min största hit någonsin. Men DAAAMN, det mesta av mitt material som folk hör är kanske fem procent av vad jag la fram för bolagen från början.

Vad ska man göra åt det då? Många bra rappare, som jag förmodar att du vill jobba med, har ju ändå kontrakt med de här bolagen.

– Jag vill försöka gå samma väg som RZA, Neptunes och Timbaland. De bara fortsatte att jobba tills deras sound var överallt och det är så jag också vill göra. Det är därför jag försöker släppa så mycket tolvor och EP:s som jag bara kan. Jag försöker få ut mitt namn så att när bolagen kommer till mig ska de veta att de får offbeat-skiten.

Din cover på »Fuck the Police« är nästan min favoritlåt från förra året. Berätta vad som fick dig att göra den.

– Jag vet inte hur det är här, men hos oss behöver man bara sätta på TV:n för att se någon polis göra något riktigt jävla dumt. Och bryr sig inte folk. Därför var det viktigt att N.W.A sa »fuck the police«, och jag ville bara lägga lite handikappad Jay Dee-skit till det, samtidigt som jag också fick chansen att framföra min åsikt. Jag har problem med polisen varje dag, så fort jag rullar ut ur mitt garage och försöker lyssna på lite beats i bilen så hör jag sirener. Det har gått så långt att de försöker göra en grej av att visa att det de gör är rasism, för det är ändå ingen som bryr sig eller vågar säga vad de tycker. Där jag bor säljer poliser mer droger än dealarna just nu.

– Jag måste göra en »Part II« av den där låten – väldigt snart! – för att det var så mycket jag inte fick med i den första.

Kommer det ett nytt soloalbum snart?

– Ja, det gör det, men först är det nya Slum Village som gäller. Japp, jag är tillbaka med Slum. Vi har satt oss ned och pratat igenom allt och kommit fram till att vi måste avsluta det vi startade, så jag har redan börjat jobba på vår nästa skiva. ■

 

SPELLISTA

 

J Dilla x 25, en spellista.




Relaterat

Det goda livet i LA
Anderson Paak: Oxnard
Drama, död & dans