ARKIVRECENSION Per Gessle: The Per Gessle Archives – A Lifetime of Songwriting




8
av 10
  • Artist
  • Per Gessle
  • Album
  • The Per Gessle Archives – A Lifetime of Songwriting
  • Bolag
  • Cosmos/Playground


Per Gessle har aldrig gett oss chansen att glömma hans låtar. Niklas Elmér njuter av en jättebox med demos och tidigare outgivet material från en svårslagen karriär. (Ur Sonic #76, september 2014.)

Populärkultur är inte kärnfysik.

Vad som får oss att skratta, gråta eller rent allmänt drabbas fysiskt och psykiskt när vi konfronteras med en film, en roman eller ett album är sällan produkten av intellektuell verksamhet, av logiska resonemang eller åratal av närstudier under ledning av expertis i nedsläckta rum.

Ingenstans är det så tydligt som inom popmusik. Flera, för att inte säga de flesta, av de poplåtar jag lyssnat mest på i livet är också de poplåtar det tagit mig minst tid att tycka om. »Waterloo Sunset« med The Kinks, »O-o-h Child« med The Five Stairsteps och »Hips Don’t Lie« med Shakira och Wyclef Jean (för att bara nämna ett fåtal) är samtliga låtar som kräver max en lyssning innan de slår rot i lyssnaren. Melodierna behöver bara ett försök.

Ingen svensk artist förkroppsligar jakten på ett uttryck så självklart att ingen ska kunna missförstå det, men också den svenska och internationella musikkritikens ambivalenta hållning till detta uttryck, som Per Gessle. Under fyrtio år som skivartist – i Gyllene Tider och Roxette, på egen hand och tillsammans med Nisse Hellberg i den kortlivade duon The Lonely Boys, etc – har han arbetat enligt devisen att det bästa sättet att nå så många människor som möjligt är att skriva melodier så självhäftande att ingen som hör dem ska glömma bort dem efter en lyssning. Arbetssättet genomsyrar allt Per Gessle tar sig för, från musik till paketering av musik till pressbilder och formgivning. Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Just precis så enkelt (och svårt) är det. Livet är en joyride! Hur kärlek känns? Crash! Boom! Bang! Det är livet, alla glädjeämnen och alla vedermödor, betraktat genom solglasögonen på en tonåring. Det är popmusik.

Det här ambitiösa försöket att samla utkast till låtar, skisser till senare utgivna radiohits och outgivet material presenterar på sätt och vis en ovanligt sammanhållen bild av artisten och låtskrivaren Per Gessle. I en intervju och genomgång av musiken som följer med samlingen berättar Gessle att idén till att samla material som inte tidigare sett dagens ljus kommer från en syn på popmusik som sprungen ur ögonblicket: »Jag förstår människor som säger att demon är bättre än den slutgiltiga versionen. Ibland fångar det första utkastet låten bättre än den version som till slut kommer med på skivan.«

En logisk konsekvens av den hållningen, vilket Gessle själv sannolikt skulle hålla med om, blir att en stor del av det material som samlats blir överflödigt. Att någon enstaka låt faktiskt tillförs en annan slags laddning när den presenteras i sin ursprungliga form må vara hänt (»Always Breaking My Heart« och »Do You Wanna Be My Baby?« från underskattade »The World According to Gessle« är två exempel). Men det är undantag snarare än regel och framför allt gäller det i huvudsak artister och musiker med ett annat musikaliskt uttryck än Per Gessles. En inte oansenlig del av hans begåvning ligger i att ta en enkel idé, i ett enkelt utförande, och blåsa upp den idén till arenaproportioner. Risken med att presentera en sådan idé i sin ursprungliga form är att lyssnaren i stället för att hitta nya infallsvinklar i musiken blir ofrivilligt medveten om musikens brister. »What’s She Like?« är som exempel en av de stora balladerna på Roxettes »Crash! Boom! Bang!«. Marie Fredriksson sjunger låten, med en mörk text om svartsjuka och svek av Gessle, ur den förrådda partens perspektiv och får en i grunden ganska banal text att låta både angelägen och sann. »I never knew I could love somebody, the way that I loved you«.

Men när Per Gessle många år senare bestämmer sig för att spela in en egen akustisk version av »What’s She Like?« blir effekten en annan. Dramatiken från originalinspelningen är borta. Frågan i låtens titel, som i originalutförande lät både desperat och olycksbådande, låter plötsligt just bara som en fråga. »Vad kostar kaffet?«. »Hur långt är det mellan hotellet och centralstationen?«. Ingen av de miljoner som köpte Roxettes femte studioalbum när det begav sig kommer att hålla Per Gessles akustiska version av »What’s She Like?« närmare hjärtat än originalversionen.

Behållningen här är i stället den musik som inte tidigare sett dagens ljus och som nu presenteras i sin färdiga version. »Mannen med gitarr« (avfärdad under inspelningen av »Mazarin« som för »lättviktig«), »Västra sidan« och »Something in the System« är tre låtar från tre olika decennier och konstellationer som samtliga fångar Per Gessles förmåga att skriva popmusik på samma gång omedelbar och direkt identifierbar. För mig, som är av uppfattningen att Per Gessle befunnit sig i kreativ högform under nollnolltalet, är det dessutom en högtidsstund att få ta del av skisserna till »Mazarin« och »En händig man«.

Inte vilken låtskrivare som helst kan ge ut utkast och överblivet material i en samling av den här storleken och förvänta sig att det finns en publik för det.

Men Per Gessle är inte vilken låtskrivare som helst. Det säger något om hans storhet som artist att man efter tvåhundra låtar i sällskap med hans musik fortfarande sitter som på nålar framför stereon, uppriktigt nyfiken på nästa refräng.

 

INNEHÅLLET!

 

»The Per Gessle Archives – A Lifetime of Songwriting« består av närmare tvåhundra låtar på totalt elva skivor – tio CD och en LP. Fyra CD ägnas åt »Demos & Other Fun Stuff!« (från Gyllene Tider fram till soloperioden), fyra CD och en LP viks åt »The Roxette Demos« och två CD handlar om demoversioner av Per Gessles soloalbum »Mazarin« och »En händig man«.




Relaterat

Tio år av saknad
Madonna: Madame X
Cate le Bon: Reward