Sharon Van Etten: Remind Me Tomorrow




8
av 10
  • Artist
  • Sharon Van Etten
  • Album
  • Remind Me Tomorrow
  • Bolag
  • Jagjaguwar/Playground


För kärlekens skull.

Det är alltid farligt för artister och låtskrivare den dag de slutar ta in saker. När de blir för bekväma, för trötta, för tunnelseende eller så uppfyllda av sig själva att ingenting, allra minst något externt, får plats.

Att ta in saker behöver inte nödvändigtvis handla om att uppsöka avlägset belägna öar för inspiration, själv leta sig in i avancerade situationer eller hitta nya bekantskaper stup i kvarten, även om det säkert kan fungera för vissa.

Att ta in saker kan handla om någonting så »enkelt« som att se sin närmaste omgivning och aldrig sluta utmana sig själv, och då åsyftas här inte musikaliska krumbukter av olika slag (även om det så klart kan vara en metod för den som känner sig manad) utan främst att alltid vara redo att ifrågasätta sig själv och möjligen omformulera bilden av sig själv. De största låtskrivarna, de som skrivit bäst och inte sällan hållit längst eller känts mest, har i många fall visat en sällan bruten förmåga att vända sina brister och snedsteg till tillgångar och ibland rena visdomar, men av vikt är förstås också kapaciteten att fortsätta göra just detta på kreativt intressanta sätt. Det är inte det lättaste, i de lägen vi slutar lyssna på artister är det i regel när de slutar att stimulera oss, när vi tycker oss ha hört det här några gånger för mycket.

»Remind Me Tomorrow« är Sharon Van Ettens femte album. Där det funnits en kontinuitet i utvecklingen mellan album nummer ett, två, tre och fyra är detta hennes första iögonfallande stilbrott strikt musikaliskt. Ifall hon tidigare har kunnat beskrivas som en ovanligt soulig men i grunden hyfsat konventionell singer-songwriter blir hon nu ett helt annat väsen när hon placerar sina alltid lika påträngande intimiteter i en pulserande, mustig, närapå överlastad maskinpark av grälla synthar och suggestiva triphopbeats. I ett slag uppfattas hon annorlunda. Även om det alltjämt inte är några lättsamheter som avhandlas känns hon genast mindre melankoliskt vankelmodig, snarare handlingskraftig, stark och ouppnåelig. Hon kliver fram, vågar ta plats, förnyar sitt uttryck, omformulerar sig själv utan att för den skull göra avkall på sin personlighet, snarare är det så att den förstärks.

Sharon Van Etten har alltid varit en supertalang, med förra albumet »Are We There« gick hon rentav och blev en av sin artistgenerations galjonsfigurer inom någon slags indiesfär, men det är med »Remind Me Tomorrow« hon presenteras som den stjärna hon sannolikt har varit ända sedan hon knäckte åhörarna på de där omsusade open mic-kvällarna runtom i Brooklyn för ett drygt decennium sedan. Du vill ha bevis? Lyssna på »Seventeen«. Den bästa Bruce Springsteen-låt han själv missat att skriva. Det är en New York-hyllning som är gjord för allting och evigheten eftersom den nog mest av allt handlar om att hitta sig själv och bli tillfreds inuti den personen. Det är den sortens låt du väntat hela ditt hittillsvarande liv på att få höra.

Sharon Van Etten har gott om värdefulla egenskaper – rösten, den uppmärksamma blicken, känslan för harmonier och stämningar, en självklar tro på sitt tilltal, smarta berättargrepp – men är det något hon är riktigt överjävlig på är det att få sina låtar att förmedla hur relationer är och kärlek känns. Gemensamt för alla hennes skivor är att hon skriver om det allra närmaste, det allra vanligaste, men det blir inte bara i form av dramatiska dalar och toppar utan ännu mer uppehåller hon sig vid de svårskildrade mellanlagren. Likförbannat lyckas hon – utan att någonsin upprepa sig – ur dessa utvinna en laddning, en insats, där det alltid är något som står på spel. Och så är det ju i livet. Som lyssnare finns det mycket att plocka med härifrån men just nu blir sammanfattningen ungefär denna: Du ska aldrig ta någon för given och du ska alltid kämpa för den du håller av. Du ska inte heller glömma att kämpa för dig själv. Du har ett värde även om du säger dig vara svår att älska. Du kan älskas även om du fått höra att du svårligen har något värde.




Relaterat

Tio år av saknad
Vampire Weekend
Mathilda Brink: Maestro