Mercury Rev: Bobbie Gentry’s The Delta Sweete Revisited




8
av 10
  • Artist
  • Mercury Rev
  • Album
  • Bobbie Gentry’s The Delta Sweete Revisited
  • Bolag
  • Bella Union/PIAS/Border


Fantasifull gestaltning av en countrysoulpärla.

Den amerikanska Söderns mest ingrodda obygder har sällan låtit lika spännande som i händerna på Bobbie Gentry. Chickasaw County-dottern som egentligen heter Roberta Lee Streeter lyckades i sina låtar, inte minst 1967 års världsomspännande hit »Ode to Billie Joe«, fånga känslan, karaktärerna, byskvallret, skönheten, vardagstragedierna och den allomfattande mystiken med samma blick och närvaro som någonsin William Falkner eller Harper Lee. En träskfabel som Tony Joe Whites »Polk Salad Annie« hade exempelvis varit helt omöjlig att tänka sig om inte Bobbie Gentry hade berett väg.

Rent musikaliskt var hon visionär och låg snäppet före exempelvis The Band, The Byrds och Stones ifråga om att ta populärmusiken »tillbaka till rötterna«. Hon gjorde det med en utvidgad sorts countrysoul som även innefattade storytellerfolk, orkestrerad pop och saker som gränsar till psykedelia. Tidigare pojkvännen Jim Ford, själv tidigt ute med ovannämnda symbios, kan ha planterat idéer i huvudet på henne men verkställandet av dem var Bobbie Gentrys och bara Bobbie Gentrys.

Gåtfullheten som ofta omgärdade hennes texter och spansk mossa-beklädda toner kom även att innefatta personen Gentry, då hon under tidigt åttiotal lämnade offentligheten och sedan dess lever ett undanskymt men ryktesvis välmående liv.

Mercury Rev, längs vägen alltmer utkristalliserat till att vara lika med mångåriga vapendragarna Jonathan Donahue och Grasshopper, har ju längre in i tjugohundratalet vi nått blivit alltmer marginaliserade. Synd och skam med tanke på gruppens kapacitet. Ändå fullt logiskt om hänsyn tas till deras faktiska prestationer som onekligen lämnat en del i övrigt att önska. Lite för länge har vi funnit dem irrandes runt i en diffus new age-dimma, med avsaknad på verklig botten i musiken och bara drömska fragment kvar av det som kännetecknade dem under storhetstiden i skarven mellan nittio- och nollnolltal. Ska vi vara ärliga har de aldrig lyckats göra något som kan mäta sig med kombinationen av tradition och nytänk, verklighet och overklighet på »Deserter’s Songs«, det kommersiella genombrottet från 1998. Dess föregångare »See You On the Other Side« kom närmast, medan uppföljaren »All is Dream« verkligen inte saknade ambitioner och intressanta grepp men tog i så hårt att melodier någonstans glömdes bort. Skivorna därefter har främst känts ämnade för den närmast sörjande skaran.

Men, det här – det här är kul. En ögonöppnare, på många sätt. Åsyftar då inte bara idén att tolka ett album rakt av (well, återkommer till det), närmare bestämt Bobbie Gentrys utsökta och på sin tid förbisedda andra album, utan hela upplägget där Mercury Rev bjuder in en bred uppställning av kvinnliga vokalister, från Margo Price, Beth Orton och Lucinda Williams till Hope Sandoval, Susanne Sundfør och Phoebe Bridgers, som får sätta sitt avtryck på respektive låt och i ett slag bidrar till att skivan blir varierad, dynamisk, aldrig förutsägbar och ytterligt… levande. Vilket Mercury Rev också ska prisas för, så klart. De tar inte alltid den enklaste vägen, arrangemangen gränsar här och där till det överlastade, men överlag är det finess, klass och fantasifull fägring från början till slut.

Nu går det bifoga en invändning mot att »The Delta Sweete« inte alls tolkas rakt av. Doug Kershaws cajunskröna »Louisiana Man« som ligger näst sist på originalskivan saknas och har ersatts av just »Ode to Billie Joe«, vilket känns som en lite märklig kommersiell eftergift. Likafullt är det ingenting som märkbart påverkar helhetsupplevelsen. Mercury Rev med gäster använder all sin kreativitet och begåvning till att ta sig betydande friheter med materialet utan att på något vis förminska det, snarare blir du som lyssnare oerhört sugen på att spela både ursprungs-»The Delta Sweete« och det mesta i övrigt med Bobbie Gentry.




Relaterat

Emmylou Harris