Sporten är död, postpunken lever






Nysläppt skiva bidrar till att vidga kontexten över svensk punk och postpunk.

Mellan jul och nyår roade jag mig med att göra spotifylistor med låtar från det gångna årets återutgivningar och häpnade, som vanligt, över hur mycket spännande musik som förtjänas att lyftas fram, som få utanför ett lands gränser eller utanför en snäv krets har tagit del av. Men det var inte så mycket svensk musik som platsade på listorna, knappt någonting. Jag kanske glömde att leta i min egna bakgård, i den svenska underjorden.

 

En storartad svensk arkivutgåva från senare år är »Vägra raggarna benzin vol 3 & 4«, en Massproduktion-utgiven dubbel med fyrtiosex obskyra punk- och new wave-låtar, en uppföljare till seriens två första volymer som utkom för nästan tjugo år sedan. På en av låtarna, »Der Weltcup«, kan man höra Sporten Är Död, tre tjejer från Kungälv som spelade punkpåverkad DIY-pop. Charmigt? Jajamen. Bra? Jodå.

Annat hamnade emellertid i blickfånget och jag glömde bort Sporten Är Död. Tills nu, när Fördämning Arkiv — en gren i samma träd som fanzinet Fördämning och skivbolaget I Dischi Del Barone — ger ut en hel platta med Sporten Är Död bestående av dels demoinspelningar, dels livematerial.

Bandnamnet hämtades från Kjell Alinge som brukade försöka övertala sina lyssnare att säga »sporten är död«, som ett mantra, i frustration över att hans radioprogram ibland ställdes in på söndagarna på grund av sportsändningar. Gruppens tre medlemmar Eva Herngren, Åsa Wassberg och Ulla Åkerström var mer inne på att lyssna på Kjell Alinge och den brittiske radiogurun John Peel än att hänge sig åt skolans gympalektioner. De inspirerades av Swell Maps, The Raincoats, The Undertones, The Jam och andra brittiska band från den här tiden.

En av deras låtar, »Bruce«, handlar om Jam-basisten Bruce Foxton. Detta läser jag i häftet som medföljer skivan, med texter av bandmedlem Ulla och punkhistorikern Peter Kagerland. Det känns viktigt i dagens digitala, strömmande kultur med bonusgrejer som ett häfte. Det blir mer angeläget att köpa skivan.

 

Kanske finns inget direkt revolutionerande över musiken, men skivan bidrar till att vidga kontexten över svensk punk och postpunk. B-sidans livekonsert spelades in på Sprängkullen i Göteborg 1982, ungefär ett år efter demon, och visar upp ett band som har fått ännu vassare konturer. Inga dumma låtar. Demon, tryckt i ca hundra exemplar, såldes lite överallt, och bandet medverkade på samlingen »Svenska tonårsgrupper vol 3« och uppmärksammades i det viktiga P3-programmet Ny Våg.

Således var det lite synd att Sporten Är Död bestämde sig för att slänga in handduken endast efter två år. Vad hade de kunnat göra? Men de var arton år och hade fått andra prioriteringar i livet. I dag jobbar medlemmarna som lärare (inte i idrott, kan man misstänka), textilkonstnär och biträdande professor.

 

Ny musik är självklart speciell — men varför är det så fascinerande med återutgivningar? Varför går jag i gång på det så mycket och dreglar över en aktuell samling med japansk åttiotalsambient eller vad som helst från nya, grymma retroetiketter som Freedom to Spend och Music from Memory? Och jag är mycket nyfiken på nästa utgåva på Fördämning Arkiv. Har jag blivit gammal och vill upptäcka nya saker i genrer, tidseror, jag känner till? Kanske.

Nej, i morgon ska jag på spårvagnen på väg till jobbet lyssna på något helt nytt. Inte Sporten Är Död. Skivan finns inte strömmad. Men kanske i och för sig någon annan gammal svensk new wave eller »Vägra raggarna benzin«-skivorna… Ge ut dem igen! ■

 

Sporten Är Död: Der Weltcup




Relaterat

Westkust: Westkust
Farsta: Efter kalaset