Bergen: Bergen

Det finns tre väldigt starka anledningar till varför var och en bör ägna viss tid åt Bergen.

Den ena är låten »Aldrig dit igen«.

Ett förhäxande gitarrmönster värdigt Television samt en sex minuter och trettioåtta sekunder lång känsla av en nära förestående apokalyps, i någon form.

Den andra är låten »Allt det du älskar ska försvinna«.

En sammetsmjuk sing-a-long-smekning över hud du en dag inte kommer få ha närkontakt med, en påminnelse om vikten av att värdera det som verkligen betyder någonting medan du fortfarande kan. I en rimlig värld skulle den utropas till en svensk standard av det slag som sjungs i alla de där TV-programmen som sjunger svenska standards, i en rimlig värld skulle det inte vara orimligt att få leva för alltid.

Den tredje är Fredrik Norbergs röst.

Allt annat än arketypiskt perfekt, mer saknad än jag hade förstått eller vågat medge och framför allt, så jävla framför allt, åstadkommer den vansinnigt mycket med relativt små medel. Vi talar ett lågmält men synnerligen hyperkänsligt instrument. Nu vill jag gärna se fler Bergen-skivor, verkligen och helst snart, men kan inte den forne Popsicle-fjärdedelen någonstans emellan spela in en vackert viskande skiva med bara jazzblås, ståbas, vispande trummor och massa tystnad bakom sig? Närvaron för att greja det har han ju.

Övrigt på Bergen-skivan växlar mellan det bra och det lite mer förglömliga, ingenting är ointressant men somligt hamnar ofrånkomligen i skuggan av nämnda tre toppattribut som var och en alltså bör bekanta sig med in och ut.