Ute i okänd terräng






Strand Of Oaks kastar alla rädslor överbord. (Ur Sonic #55, november 2010.)

Det är utan tvekan en av årets bästa plattor. En härligt skruvad samling sånger som slits mellan teman och genrer men ändå ramas in av en närapå fulländad albumkänsla. Öppna dörren för Strand Of Oaks »Pope Killdragon«.

Bakom Strand Of Oaks-namnet står en ensam man: Timothy Showalter. Han är född och uppvuxen i Indiana, i ruralt bondelandskap, men flyttade österut i tonåren. Han bodde i bergen i Pennsylvania ett tag innan han bosatte sig i Philadelphia.

»Pope Killdragon« är hans andra platta, men där fjolårets debutalbum »Leave Ruin« var en ganska försiktig och traditionell singer-songwriter-skapelse befinner sig nya plattan långt ute i okänd terräng. Timothy förklarar förvandlingen:

– Jag öppnade mig mot en del litterära tekniker och mot mitt undermedvetna. Jag är inte säker på att sångerna går att förklara. Det är så klart saker som hänt mig i botten, men de är filtrerade genom drömmar jag haft. Jag är förvånad över att folk över huvud taget kan relatera till plattan. Det är som att jag skrivit texterna i min egen kod. Och vissa av låtarna fattar jag själv fortfarande inte.

Just texterna är albumets centrala beståndsdelar. Musiken är non plus ultra den också – avig folk, släpig blues, episk americana – men det är texterna som river stora hål i konformismens trygga bo. De tio låtarna tar upp så pass aparta ämnen som mordet på JFK, ett giftermål med jungfru Maria och ett fyrametersmonsters ångest. Alltihop som vore det den naturligaste sak i världen.

Höjdpunkten är »Daniel’s Blues« (som också finns med i det här numrets CD), en sällsam historia om hur Dan Aykroyd tar på sig skulden för John Belushis överdos och ger sig ut på jakt efter hans dealare. Det är en av årets mest fantasiska berättelser, alla kategorier.

– »Daniel’s Blues« är den snabbaste låt jag skrivit. Den tog bara en halvtimme. Jag satt där hemma och tänkte på Dan Aykroyd sent en kväll. Jag borde ju ha skrivit något kul, men jag tänkte bara på hur han förlorade sin bästa vän, John Belushi. Och så tänkte jag på att han antagligen skulle vilja ha fatt i den skyldige. Jag älskade Blues Brothers. Jag blev ledsen när jag tänkte på att Aykroyd skulle kunna ha haft en större karriär om Belushi levt vidare.

Intervjusituationen är en av de märkligare jag varit med om. Jag sitter på Newark Liberty International Airport och väntar på flyget till Köpenhamn när jag får tag på honom över telefon. Som underlägg till pappret jag antecknar på använder jag Robert Dalleks tjocka John F. Kennedy-biografi »An Unfinished Life«, nyligen inköpt på Strand på Broadway.

Bara några minuter tidigare, när jag passerar sista säkerhetskontrollen, hamnar jag bakom Johnny Winter, bluesgitarristen, ni vet. Han sitter i rullstol, gammal och nästintill blind, han är i princip bara ett vitt skelett, märkt av år av droger och det hårda livet. Då och då tvingas jag och Timothy att pausa konversationen, när de förinspelade meddelandena om att man ska hålla koll på sina väskor och inte ta emot främmande föremål av skummisar ekar ut från högtalarna.

Allt sammantaget känner jag mig som om hela situationen ingår i en av låtarna på »Pope Killdragon«.

Om Timothy Showalter går det många historier. Att hans hus brann ner, att han levt som hemlös, att han bara spelat i technoband innan Strand Of Oaks. Men han är inte så sugen på att prata om några av dem, han vill hellre prata om sina sånger, om sitt nya album. Så vi låter honom göra det:

– Jag kastade äntligen alla rädslor överbord. Med första plattan tog jag inga risker, jag var så rädd för att misslyckas. Den här gången skalade jag bort allt onödigt i mitt liv. Och så blev jag lite galnare. Jag har helt slutat bry mig om vad andra tycker om min musik. Jag ville göra plattan helt och hållet för mig själv. Jag tror att det är därför så många tycker om den, för att den kommer från en människa som verkligen ville göra den precis så här. 

 




Relaterat

Mathilda Brink: Maestro
Uppe på nio
Ex Hex: It’s Real