Jenny Lewis

Jenny Lewis historia är som drömmen om Amerika. Uppvuxen med mammas countryskivor på vinylspelaren i huset i The Valley, »where the smog hangs low«, blev hon barnstjärna i Hollywood. I »Troop Beverly Hills« spelade hon lyxig scout mot »Skål«-förknippade Shelley Long, och hon hade en roll i »Life With Lucy«, Lucille Balls åttiotalssitcom.

Så sent som för fem år sedan spelade hon mot Leonardo DiCaprio och Tobey Maguire i ungdomsfilmen »Don’s Plum«, men då hade hon för länge sedan blivit popstjärna i första hand. Hon och gamle kompisen Blake Sennett, också han född och uppvuxen i Los Angeles och givetvis också han barnstjärna, började göra musik ihop 1995. Tre år senare bildade de Rilo Kiley.

– Det är två helt olika liv, säger Jenny på telefon från sin lilla lägenhet med heltäckningsmattor på golven någonstans i östra LA. Mest blir jag generad av allt det där. Det känns ungefär som när mamma ska visa foton på en när man var liten, det är bara det att min mamma kan visa hela filmer i stället. Samtidigt är det en källa till många roliga historier när man är på fest. Med musiken är allt mycket känsligare än vad det var då, nu när det är mina egna ord jag sjunger. Om någon inte gillar det man gör i en Jell-O-reklam så är det rätt ok. Men när någon inte gillar ens musik, som är så mycket mer personlig, kan det svida ganska ordentligt.

Jenny var röda mattan-material så sent som för några år sedan när pojkvännen hette Jake Gyllenhaal, då precis på väg att slå igenom ordentligt i och med »Donnie Darko«. Rilo Kileys senaste album, storbolagsdebuten »More Adventurous« från 2004, sägs behandla separationen från A-list-stjärnan.

Nu när Jenny solodebuterar med albumet »Rabbit Fur Coat« på Bright Eyes-Conors bolag Team Love är det snarare i barndomens The Valley hon har hämtat inspirationen.

– Mamma lyssnade mycket på de stora countrysångerskorna, som Dolly Parton och Tammy Wynette, och så Roberta Flack. När jag började göra den här skivan tänkte jag väldigt mycket på Laura Nyros »Gonna Take a Miracle«, som jag älskar. Jag ville referera till den med min skiva och det var så The Watson Twins kom med. De har verkligen fantastiska röster.

Precis som Nyro flankerades av Patti LaBelles soulgrupp LaBelle 1971 ger tvillingarna Chandra och Leigh Watson Jenny Lewis solodebut ett helt annat djup än din genomsnittliga singer-songwriterplatta. Jennys rötter i sjuttiotalets mainstream kläs i systrarnas klara soulröster och resultatet blir ett möte mellan några av de mest amerikanska influenserna – i nutida flerfärgskostym.

– Jag tror att soulen och countryn kommer från samma ställe, säger Jenny. Gospeln är svaret på countryn, som handlar mycket om alkohol och utanförskap. Gospeln är botemedlet, och soulen finns någonstans däremellan.

I så fall befinner sig »Rabbit Fur Coat« närmare utanförskapet än räddningen, men med ständiga glimtar av en lösning i Jennys historier, i rösternas harmonier. Skivan är delvis inspelad tillsammans med Bright Eyes-producenten Mike Mogis och gästas av en handfull av Jennys gamla vänner, bland andra M. Ward, Conor Oberst själv och Death Cab For Cuties Ben Gibbard, som Jenny lärde känna när hon sjöng med hans Postal Service. Självklart kunde hon inte heller låta bli att bjuda in delar av Rilo Kiley. Men bästa vännen Blake, han som hon mötte på nittiotalet, mitt i drömmen om Hollywood och som hon har gjort musik med sedan dess, han har haft fullt upp med annat.

Samtidigt som din skiva släpps kommer andra plattan med Blakes sidoprojekt The Elected. Kan du rekommendera den?

– Absolut. Den är inte särskilt långt ifrån min skiva heller, båda skivorna handlar väl mest om att jag och Blake på varsitt håll avrättar våra altcountrydemoner.

Vad skulle du säga om du skulle sälja den till nån?

– Check this shit out! Sweet! ■