ARKIVRECENSION Scott Walker: In 5 Easy Pieces




10
av 10
  • Artist
  • Scott Walker
  • Album
  • In 5 Easy Pieces
  • Bolag
  • Universal


En box ingen bör vara utan. (Ur Sonic #15, februari 2004.)

Det var turnémanagern Bobby Hamilton som hittade honom. Scott Walker låg på golvet i sin lägenhet, medvetslös och med huvudet i närheten av ugnen; gasen fyllde rummet helt och hållet. Självmordsförsöket kom som en chock för såväl fansen som alla i hans omgivning. Men de första, svaga orden som Scott viskade fram när han återfått medvetandet sa det mesta om hur han själv upplevde sin situation. »Leave me alone«, viskade Scott. »Leave me alone …«

Sommaren 1966 var Scott Walker en stjärna som bländade precis allt. The Walker Brothers gav ut hitsinglar på löpande band, de hade en fanclub med fler medlemmar än till och med The Beatles motsvarighet och tjejerna som väntade utanför konsertlokalerna var så hänförda att trion tvingades ta på sig något som liknade krigshjälmar när de skulle ta sig förbi dem. Hysterin följde dem överallt, dygnet runt. De befann sig mitt i en rasande storm.

Scott klarade inte av det livet. I mörka solglasögon, perfekt skulpterad frisyr och världens snyggaste kläder – han var så cool att det svartnar för ögonen när jag ser gamla bilder på honom – såg han visserligen ut att trivas i rollen som popstjärna. Men han var samtidigt en tillbakadragen man, jagad av självförakt och kolsvarta depressioner. Och han hade ambitioner långt, långt bortom topplistorna. Det verkade bara vara en tidsfråga innan han skulle få nog och lämna hela den där tillvaron bakom sig.

Och det gjorde han till slut. Scott Walker drog sig undan allt. Han försvann så långt bort ifrån strålkastarljuset som det över huvud taget var möjligt. Han drog sig undan så fullständigt att det i perioder rentav gick rykten om att han var död.

Några år efter självmordsförsöket hade ingen längre någon koll på honom. Och det var exakt så han ville ha det.

 

»Overexposure is like a sunburn. It can hurt.«

THOMAS A. PARKER

 

Sedan jag fick Scott Walker-boxen »In 5 Easy Pieces« har jag befunnit mig högt uppe bland molnen.

Den medföljande boken är visserligen en besvikelse – utöver knapphändig information om låtarna innehåller den främst gamla citat från Walker-lärljungar som Jarvis Cocker, Stuart Staples och Brett Anderson – men i övrigt finns det absolut ingenting att klaga på.

De fem skivorna är förpackade i gulliga och smakfullt formgivna pappersomslag. Och i stället för att bara rada upp de mest framgångsrika låtarna i vanlig, kronologisk ordning – hits som »Make It Easy on Yourself« och »The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore« saknas helt – har de ansvariga pusslat ihop skivorna utifrån fem olika teman. Upplägget är, tycker jag, väldigt lockande. Det gör att låtarna sätts i nya, intressanta sammanhang – ja, i vissa fall känns det nästan som att de får nytt liv. Den här boxen är därför essentiell även bortsett från det faktum att den rymmer ett par rariteter.

Scott Walker spelade in sin första singel som fjortonåring. Några år senare arbetade han som basist bakom artister som Sandy Nelson, The Righteous Brothers och Ike & Tina Turner. Han visade alltså redan från början att han hade en talang utan några som helst gränser.

Men det var när han bildade The Walker Brothers och flyttade till London som saker och ting började hända på riktigt.

Det var då han exploderade.

Mellan 1965 och 1970 gav han ut åtta studioalbum, först tre med The Walker Brothers och sedan fem i eget namn, samtidigt som han turnerade, producerade andra artister, släppte singlar, EP:s och livematerial samt hade sin egen TV-show. Hans fjärde soloalbum, »Scott 4«, som numera betraktas som ett av pophistoriens mest odiskutabla mästerverk, bestod enbart av egna låtar. Hur lång tid det tog att skriva dem? Tre veckor…

Sånger från den här tiden tar upp det mesta av utrymmet på de tre första skivorna i boxen.

Och de är allihopa så bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Det har inte minst med den djupa, sagolikt vackra rösten att göra. Lyssna bara på Scotts insats i makalösa »Thanks for Chicago Mr. James«, hämtad från 1970 års underskattade album »’Til the Band Comes In«. I samma ögonblick som han stiger fram till mikrofonen skickar han hela låten rakt upp till stjärnorna. Han sjunger så oerhört snyggt, så in i minsta detalj perfekt. Och samtidigt ser han till att varenda textrad rymmer oceaner av känslor.

Scott Walker är en av de bästa sångarna genom tiderna.

En av de allra bästa.

Arrangemangen gör allt för att stryka under det påståendet. De mjuka, akustiska gitarrerna låter som vore de doppade i honung; de ständigt närvarande stråkarna flyger genom luften likt förälskade svalor. Har ni sett »In the Mood for Love«? Om skönheten i den filmen hade kunnat översättas till musik hade det låtit precis som arrangemangen på de här tre skivorna.

Texterna på CD nummer två, »Where’s the Girl?«, utgörs nästan uteslutande av bitterljuva kärleksbetraktelser. Det gör att stämningen blir extra romantisk, inte minst i underbara »Once Upon a Summertime« och »When Joanna Loved Me«.

Men på »In My Room« och »An American in Europe« visar Scott Walker upp en mörkare sida. Han sjunger om ensamhet, han sjunger om rädsla och dödsångest och han sjunger om människor som håller till på de dunklaste och smutsigaste bakgatorna av dem alla.

Det finns emellertid små stråk av ljus här också. Exempelvis är »Montague Terrace (in Blue)« en rörande, kärleksfull berättelse om ett par som Scott umgicks med under den här tiden. Tjejen som bodde mittemot dem försörjde sig som prostituerad. Mannen ovanför var en ensam, förlorad själ som förde oväsen på nätterna. På gården utanför deras fönster var stämningen så hopplös att träden tycktes vrida sig i ångest. Men det här söta lilla paret lät sig inte påverkas av omgivningen. De hade ju varandra.

Och kanske skulle de någon gång få flytta in i det där huset i Montague Terrace som de drömt om så länge…

Visst är det fint?

Men efter »Scott 4« och »’Til the Band Comes In«, som båda floppade helt och hållet när de släpptes, fanns det inte längre utrymme för den sortens känslor. Det var efter de skivorna som Scott drog sig undan. Det var efter de skivorna som självföraktet och depressionerna forsade fram som svart, förgörande gift i hans kropp och det var efter de skivorna som hans alkoholmissbruk eskalerade rakt åt helvete. Det var efter de skivorna som hans värld rasade samman.

Och på den fjärde CD:n i boxen, som i huvudsak består av inspelningar från sjuttio-, åttio- och nittiotalen, är bilden av Scott Walker som romantisk, snyggt melankolisk popstjärna helt utsuddad.

Låtarna från hans senaste riktiga album, 1995 års »Tilt«, har över huvud taget ingenting med popmusik att göra. De hör alla till det mest skrämmande jag har hört. Texterna är egentligen omöjliga att förstå, men det går inte för ett ögonblick att ignorera dem; de är lika suggestiva och magnetiskt fängslande som en mardröm. Detsamma gäller musiken. Och han sjunger med en isande intensitet ljusår från de lugna, sofistikerade croonerfraseringarna han är känd för. I långa stunder låter det här som ljudet av ett psykiskt sammanbrott.

De flesta betraktar nog »Tilt« som ett misslyckande. Det gör inte jag, tvärtom. Det är ett album som står över alla former av negativ kritik.

Utan den där sidan skulle Scott Walker heller inte vara lika intressant. Jag vill inte att mina favoritartister ska framstå som vanliga, harmoniska »kid next door«-figurer. Att han håller en extremt låg profil är också viktigt. Precis som Tom Parker – just det, Elvis manager – gillar jag när artister verkar i skymundan. Då tillåts fantasi och verklighet att flyta ihop. Och för mig är Scott Walker en direkt mytisk person. Hans personlighet upphör aldrig, aldrig att fascinera mig. Det är en av anledningarna till att han gör sällskap med Elvis och Thåström på min lista över de tre mest perfekta popstjärnorna någonsin.

På den sista CD:n presenteras material med filmanknytning. Det instrumentala, stråkbaserade öppningsspåret »Light«, som han skrev för filmen »Pola X«, skapar genast rätt stämning. Därefter får vi höra omistliga saker som »The Ballad of Sacco and Vanzetti«, Bob Dylan-covern »I Threw It All Away«, med ett fantastiskt arrangemang signerat Mick Harvey och Barry Adamson, och den fem år gamla jazzballaden »Only Myself to Blame«. Inspelningen av Neil Diamonds »Glory Road« från 1972 måste också nämnas; det är en ballad så oändligt rörande att den inte kan beskrivas i ord. Tro mig, jag har försökt.

Sedan jag fick Scott Walker-boxen »In 5 Easy Pieces« har jag befunnit mig högt uppe bland molnen.

Jag var bara tvungen att skriva det igen.

Det här är en box som ingen bör vara utan.




Relaterat

Madonna: Madame X
Cate le Bon: Reward
Junior Brielle: Tampa
Scott Walker