ARKIVRECENSION Nirvana: Nevermind (Deluxe Edition)




9
av 10
  • Artist
  • Nirvana
  • Album
  • Nevermind (Deluxe Edition)
  • Bolag
  • Geffen/Universal


Jodå, både i stor- och småskaligt perspektiv åstadkom Kurt Cobain saker. (Ur Sonic #59, september 2011.)

Ohämmat drogintag äger en förmåga att göra artister större än vad de egentligen förtjänar, i synnerhet om de på ett eller annat sätt lämnat jordelivet i förtid. Jim Morrison, Janis Joplin och Jimi Hendrix hade åtnjutit framskjutna positioner i den rockhistoriska hierarkin oavsett vilket, men deras eftermäle har onekligen skruvats upp några snäpp tack vare den mytbildning som ofrånkomligen följer på storkonsumtion av skumrasksubstanser. Om exempelvis Doors-sångaren hade varit en hurtig renlevnadsman som sedermera bara råkade slockna i ett badkar skulle vi i dag sannolikt betrakta honom som vilken oturlig John Denver-tjomme som helst. Utan allt det andra vore han helt enkelt inte Jim Morrison.

Men resonemanget ovan stämmer inte in på Kurt Cobain. I Nirvana-frontmannens fall tenderar knarket och destruktiviteten bara att förminska hans betydelse och bästa egenskaper. Många ser honom som stökig och ångestjobbig, mer sällan hör man »begåvad«. Givetvis har livsföringen och hans våldsamma död skänkt honom en aura som sträcker sig till evigheten, men det sorgliga slutet överskuggar också det faktum att han i en miljö av testosteronstinn machorock utropade sig till feminist, emellanåt bar klänning och gillade att kleta in sig med läppstift. Det var inte, som en del fortfarande tycks tro, Courtney Love som ledde honom in på det spåret; det var han som visade vägen för henne. Hon återgäldade det genom att introducera sin partner för heroin.

Vore det inte just för narkotikamissbruket gick Kurt Cobain i flera avseenden emot stereotypen av hur en manlig rockstjärna ska se ut och bete sig. Med ideologisk hemvist i såväl punk som DIY-indie och en garderob som lånad från grovhuggna flanellrockare á la Hüsker Dü och The Replacements utgjorde han vid tidpunkten för 1991 års genombrott en skarp kontrast mot den allenarådande MTV-hårdrockens glamflärd, förlegade kvinnosyn och begränsade utblick. Cobain uttryckte tydligt och klart att homofober och rasister var ovälkomna på Nirvanas konserter.

Han var en undergroundentusiast som tog alla chanser att lyfta fram förbisedda själsfränder som Wipers, The Raincoats, Meat Puppets och The Vaselines, men gick också emot den förväntade punknormen genom att hylla melodisinnet hos The Beatles och Teenage Fanclub eller uttala beundran för hur Neil Young, David Bowie och R.E.M. förvaltat sina respektive karriärer.

Nirvanas andra album – som nu ges ut i ett flertal olika tjugoårsjubileumsförpackningar, vars bonusmaterial växlar mellan nödvändigheter och överkurs – är det fulländande resultatet av allt detta. Där dess föregångare »Bleach« var Black Sabbath-tung och karaktäristiskt Sub Pop-brötig och dess uppföljare »In Utero« demonstrativt alienerande på patenterat Steve Albini-vis är »Nevermind« en krispig knockoutkrevad som inte stänger ute någon. Producenten Butch Vig ska ha allt beröm i världen för att han kunde få ett så relativt slafsigt och primitivt band att i ett slag låta som ett mer vältränat Cheap Trick. Skivan låter fortfarande chockartat bra; kraftfull och supermelodisk, dynamisk och perfekt disponerad, nihilistisk men aldrig frånstötande. Som låtskrivare, sångare och magnetisk medelpunkt är Kurt Cobain i sitt esse.

Utan »Nevermind« och singelhiten »Smells Like Teen Spirit« skulle knappast Pavement, The Lemonheads eller PJ Harvey ha hamnat på några tidningsomslag alls. Något äldre »mentorer« som Sonic Youth, Dinosaur Jr och Bob Mould/Sugar hade sannolikt fått fortsätta kämpa på i en mindre glamorös skuggvärld. Vince Neil, Jon Bon Jovi och deras sort hade alltjämt varit rakt igenom frånstötande herrar på täppan.

Så nog åstadkom Kurt Cobain saker, både i stor- och småskaligt perspektiv. Somligt bara på kort sikt – det dröjde ju inte särskilt länge innan skivbolagen slutade bry sig om skeva indieband för att hellre fokusera på den illa förtäckta uppgradering av hårdrock som kallades grunge. Men utan tvekan sådde han också en mängd mer varaktiga frön som bäst exemplifieras av den frodighet som kännetecknar de olika grenarna på dagens amerikanska indiescen; djupt do it yourself-rotad, frisinnad ut i fingerspetsarna, totalt hämningslös.

Cobain var tyvärr illa skickad att hantera bandets lika plötsliga som massiva framgång. Ovanpå en genuint trasig uppväxt lades svåra magsmärtor, drogberoende, ett omtumlande äktenskap och en inmurad avsky inför allt vad kändisskap anbelangar. Hans extremt fysiska scennärvaro kostade också på. Att sångaren undgick att se hållbara utvägar fick världen bittert erfara den 5 april 1994 då han tog sitt liv, blott tjugosju år gammal.

Hade Kurt Cobain orkat leva vidare skulle han i dag troligen haft lättare att hitta mer uthärdliga sätt att vara rockstjärna på.




Relaterat

»Livet är bra!«
Kim Gordon: No Home Record