En hemlös röst i natten






En emotionell urkraft som du knappt kan lyssna på. Markus Larsson försöker greppa den desperata ensamheten i O.V. Wrights inspelningar. (Ur Sonic #92, september 2017.)

I början av nittiotalet blev busshållplatsernas bänkar i Kiruna eluppvärmda.

Att folk kunde ha det varmt under stjärten när de satt och väntade på bussen mellan september och april har egentligen inget med O.V. Wright, en amerikansk gospel- och soulsångare från Leno i Tennessee, att göra.

Men det var minusgrader när jag upptäckte klassisk soul.

Allt var radiojournalisten Stefan Wermelins fel.

Jag minns inte längre det exakta året, men en gång gjorde han en ambitiös dokumentär i Sveriges Radio om rockens historia som jag spelade in på kassett.

Soulavsnittet, eller möjligen avsnitten, fyllde ut nittio minuter och just den TDK-kassetten följde med mig ut på långa vinterpromenader som liten tonåring. Att promenera blev ett sätt att slå ihjäl eftermiddagarna och kvällarna efter skolan. Det fanns inget annat att göra.

Jag hade hört talas om soul förut, men Stefan Wermelins pedagogiska grundkurs fick mig att lyssna ordentligt för första gången.

På den tiden var det inte lätt att hitta riktig soul i en norrländsk industristad. Svartvita klipp med The Four Tops och Aretha Franklin smet förbi på bortglömda kabelkanaler som Super Channel innan man hann trycka på »rec« på VHS-spelaren. Det var fortfarande några år kvar innan hiphop på allvar slog upp dörren till amerikansk och svart musikkultur i Sverige. På något sätt visste jag redan att de lustiga hattarna i The Blues Brothers och Alan Parkers succéfilm »The Commitments«, som handlar om hur några arbetslösa vita människor i Dublin startar ett soulband, inte berättade hela historien.

Just därför var Mats Nileskärs radioprogram Soul Corner och Stefan Wermelins dokumentär två oumbärliga guldgruvor.

När det var som kallast i Kiruna stod luften stilla. Rökpelarna från villornas öppna spisar såg ut som fastfrusna prydnader som någon hade sytt i slöjden. Ljuset från gatlyktorna liknade konformad isglass. Det luktade ved och andedräkten bildade tjock frost på ögonfransarna. Det värsta av allt var att kylan sög livet ur batterierna i min Sony Walkman. Efter ett tag snurrade kassettbandet långsammare.

För att få höra Sam Cookes »A Change is Gonna Come« en gång till brukade jag stanna vid busshållplatsen längst bort, just där skolbussen svängde till höger innan elljusspåren markerade slutet av staden. Jag stoppade ner min freestyle i jeansfickan och satt och tinade upp batterierna på den eluppvärmda bänken.

Till slut fick The Falcons »I Found a Love« rätt varvtal igen och Wilson Picketts röst plogade vägen framför mig. William Bell och Judy Clays röster hann mötas igen i »Private Number« innan jag var hemma, Arthur Conley flög fram i sin hyllning till soul i »Sweet Soul Music«, Carla Thomas gav en låt så mycket själ att de var tvungna att sätta bindestreck mellan de versala bokstäverna i titeln (»B-A-B-Y«), Sam & Dave föll ner på knä bredvid varandra i »When Something is Wrong With My Baby«, Irma Thomas sjöng originalet av »Time is on My Side« så att det rykte i hörlurarna, Solomon Burke slog med stor auktoritet fast att ensamhet är slöseri med tid i »Cry to Me« och Ann Peebles rev, med rösten sönderfrätt av målmedveten ilska, huset som hennes otrogne man hade byggt i texten till »I’m Gonna Tear Your Playhouse Down«.

Det var givetvis långt mellan min verklighet, den med Statoil och Ica och stadshotellet Ferrums krogköer, och artisterna i Stefan Wermelins program. Men det fanns en stolthet i rösterna, en energi i framförandet, en puls i basen och blåset och trummorna, en motståndskraft som inspirerade den som lyssnade till att vilja slå sig loss och skapa sig en egen plats i världen.

Radioprogrammet blev framför allt det första spadtaget i ett sökande som skulle leda fram till soulmusikens motsvarighet till faraon Tutankhamuns grav – O.V. Wright.

Jag är rätt tacksam för att Stefan Wermelin inte nämnde honom, att dokumentären aldrig avslöjade att han existerade.

Alla artister som jag har nämnt hittills är folköl jämfört med O.V. Wright.

Han är heroin.

Efter honom finns det ingen återvändo.

 

Overton Vertis Wright växte upp några mil från Memphis och var bara sex år gammal när hans mamma övertalade honom att börja sjunga i kyrkan. Hon gav honom en slant varje gång han vågade ställa sig längst fram och köra ett solonummer.

Som ung man var han ett erkänt namn på gospelscenen i amerikanska Södern. Han uppträdde och turnerade i en mängd mer eller mindre etablerade gospelgrupper, däribland The Five Harmonizers, The Highway QC’s och The Sunset Travelers.

Men O.V. Wright älskade Sam Cooke. Det räckte inte med att trollbinda publiken på uppdrag av Gud. Precis som sin idol ville han lämna kyrkans scener, byta gudstjänster mot synd och berömmelse, gå över till den andra sidan och bli r’n’b-stjärna.

Wright fick chansen när han jobbade som sopåkare i Memphis 1964. Managern och låtskrivaren Roosevelt Jamison hade skrivit en låt som var inspirerad av en kärleksaffär med en sjuksköterska. När skivbolaget Stax tackade nej till »That’s How Strong My Love is« gav Jamison inte upp. Han trodde att balladen skulle passa O.V. Wright perfekt och kontaktade den lilla skivetiketten och studion Goldwax.

Goldwax gav ut singeln, men bolaget trodde mer på låten »There Goes My Used to Be«. Det blev sida A. »That’s How Strong My Love is« gömdes undan på sida B. Men radiostationerna gillade B-sidan bättre.

Det som kunde ha blivit O.V. Wrights genombrott stoppades av ett kontraktsbråk med hans förra bolagsboss Don Robey. Singeln drogs in precis när den hade börjat sälja. Wright fick med spända käkar sitta och se på när Otis Reddings och The Rolling Stones berömda versioner av »That’s How Strong My Love is« gjorde väsen av sig i stället.

I dag är Redding och Stones mer förknippade med soulklassikern än O.V. Wright. Det spelar ingen roll att originalet får alla andra versioner som spelats in att sätta sig ner. Eller lämna rummet och aldrig mer komma tillbaka.

Egentligen märks det redan i »That’s How Strong My Love is« att O.V. Wright riskerade att bli en hemlighet för några få, djupt älskad av en liten församling av gråhåriga deepsoulfanatiker, men bortglömd av resten.

Han hade inte Otis Reddings attraktiva utseende och maskulina swagger utan gömde ofta sina ögon bakom ett par tonade glasögon, som om han hade komplex för sitt utseende.

Han hade inte James Browns funk. Han hade inte Al Greens sexuella inlevelse, Aretha Franklins gudabenådande kraft, Nina Simones politiska aktivism eller Stevie Wonders uppfinningsrikedom.

Han var något annat, en hemlös röst i natten. En fördömd och förtappad människa som inte passar in någonstans. Inte hos Gud, inte med en partner, inte hos sin familj, inte här hos oss eller i en eventuell himmel. Allt är förlorat. Skulden, synden och konsekvenserna är antagligen hans eget verk. Det enda han kan göra, efter att ha älskat och förlorat och svikit för många gånger, är att försöka fortsätta sjunga. Trösten och hoppet som finns i mycket annan soulmusik hör jag sällan eller aldrig hos O.V. Wright.

Jag har letat i hela mitt vuxna liv, men ända sedan jag köpte samlingen »The Soul of O.V. Wright« på CD efter en recension av Lennart Persson i tidningen Pop har jag aldrig hittat en sorgsnare och mer skrämmande skönhet.

Enda som kommer i närheten är möjligen Mickey Newburys »The Future’s Not What It Used to Be«, de djupaste balladerna med Little Jimmy Scott och »Sweet Bitter Love« med Aretha.

Mot slutet av sextiotalet gav O.V. Wright ut en rad glimrande singlar och album på lilla Backbeat Records. Allihop låter grovkorniga och enkelt inspelade under knappa förutsättningar. Vulkanisk garagesoul med småfula omslag som känns hemgjorda.

Men den som har hört O.V. Wrights inspelning av »Motherless Child«, den som hiphopsamurajerna i Wu-Tang Clan långt senare samplade på nittiotalet, har svårt att stå på stadiga ben.

Wrights »I’ll Take Care of You« ställer till och med versionen som jätten Bobby »Blue« Bland spelade in i farstun.

»I Could Write a Book«, som till och med de noggrannaste CD-antologierna missar, är i sin tur som en noirversion av den bästa doowopsingeln som ingen trodde fanns.

Och den som fortfarande vågar tvivla kan, givetvis på egen risk, också lyssna på »Everybody Knows (The River Song)«. Låten och texten är en sorts programförklaring för vem artisten O.V. Wright var och hur resten av karriären skulle se ut. Det låter som om Sam Cooke blöder ur munnen.

 

»I am so miserable, I am so tired
Oh, just sit on the Mississippi river, and watch the fish swim by
My life is so confused, but I don’t want to die
I wanna go to heaven, but I’m scared to fly«

 

Journalisten Bill Bentley lyfter gärna fram »Everybody Knows (The River Song)« när han skriver om O.V. Wright. Bill beskrev också honom bäst i en essä i magasinet The Oxford American med ord som är svårt att översätta utan att de låter fåniga:

»He was the Lonesome End of soul.«

 

Från och med singeln »Eight Men, Four Women« från 1967 började O.V. Wright att arbeta allt oftare och tätare med producenten Willie Mitchell. Wright kallade honom för sin vän och de följdes åt ända till slutet.

1970 skulle de spela in och släppa sitt gemensamma mästerverk – albumet »A Nickel and a Nail and The Ace of Spades«.

Inspelningarna skedde i tomrummet som Otis Redding lämnade efter sig – han dog i en flygolycka 1967 – och innan Al Green blev den nya stjärnan av southern soul.

Mitchell laddade studion med musiker som senare på sjuttiotalet, när de spelade bakom Al Green och Ann Peebles, skulle bli kända som The Hi Rhythm Section.

Bandet bestod av de tre bröderna Hodges: Leroy på bas, Charles på klaviatur, Mabon på gitarr. På trummor växlade Howard Grimes och Al Jackson, Jr med varandra, åtminstone fram till att den senare dog 1975.

På »A Nickel and a Nail and The Ace of Spades« börjar soundet som Willie Mitchell senare släppte på sitt bolag Hi Records att ta form. Men det Mitchell skulle förfina med större kommersiell framgång befinner sig fortfarande på idéstadiet.

Det låter som att Willie Mitchell och bandet prövar sig fram bakom O.V. Wright, att de vågar vara råare och mer gränslösa. De försöker fånga, hjälpa, ta emot och bevara den vokala virvelvinden, en röst som alla inblandade var förtrollade av, en röst som var på liv och död, i tagning efter tagning.

O.V. Wright har aldrig sjungit bättre än han gör på »A Nickel and a Nail and The Ace of Spades«. Friktionen mellan honom och körens mjuka stämmor är kuslig. Den uråldriga smärtan och sorgen som kyrkan försöker skildra i skrifter och gudstjänster, det onämnbara och mänskliga som brukar sammanfattas i uttrycket »the struggle« skildrar här kärlek och svartsjuka och tillkortakommanden i en grå vardag där parkbänken aldrig är långt borta. Inte diskbänken eller graven heller.

Här är den fullvuxna versionen av gospelsångaren i The Sunset Travelers som flera vittnade om. Han som inte behövde röra på sig utan bara ställde sig blick stilla vid mikrofonen. Han som fick en chans per kväll att sjunga solo. Han med rösten som publiken inte kunde hantera, de visste inte var de skulle ta vägen när Wright nådde psalmernas smärtpunkter. Det var så förstummande att de inte kunde dansa, inte gråta, inte jubla, bara lyssna.

Här finns också förklaringen till att många artister i Söderns soulscen, de som jagade en försörjning under minst sagt sjaviga villkor i olika paketturnéer, vägrade att gå på efter O.V. Wright. Vad var poängen? Showen var över.

Varken O.V. Wright eller Wille Mitchell skulle göra något som kom i närheten av »A Nickel and a Nail and The Ace of Spades« igen. Det kan vara den klassiska soulerans sista stora mysterium – ett mästerverk som glömdes bort och försvann. Nej, skivan finns naturligtvis inte på Spotify.

Man vill inte byta ut ett enda spår. Utan att på något sätt likna något annat är albumet där uppe bredvid Bobby »Blue« Blands »Two Steps from the Blues«, Marvin Gayes »What’s Goin’ On«, Candi Statons »I’m Just a Prisoner«, Percy Sledges »I’ll Be Your Everything« och Millie Jacksons »Caught Up«.

När ska man lyssna på O.V. Wright? Finns det något bra tillfälle? Går han att rekommendera till vem som helst?

Musiken är så stark att den inte hittar dig. Du måste leta upp den själv.

Och hur sorgsen, farlig och svår musik än kan vara brukar inte samtalen sluta. Men varenda gång som jag under sena nätter har plockat fram »A Nickel and a Nail and The Ace of Spades« och spelat den för mina soulintresserade vänner har effekten blivit en chockad och orolig tystnad.

Som om de makalösa spåren »I Can’t Take It«, »Affliction«, »When You Took Your Love from Me« och »A Nickel and a Nail« måste bearbetas ensam, kanske bakom frostbitna plexiglas på en busshållplats vid den mörka utkanten av staden.

Willie Mitchell visste i alla fall vad han såg och hörde:

»När du gav O.V. Wright en låt så tillhörde den honom. Ingen kunde göra om det igen.«

Och om inte det räcker har Mitchell också sagt:

»Han är den störste sångaren som någonsin har levt.«

 

I november 1978 drabbades O.V. Wright av en hjärtattack som nästan tog livet av honom. Drogmissbruket höll på att komma ikapp honom. Det var inte första gången som Wrights livsstil höll på att bränna sönder kroppen.

Vintern mellan 1976 och 1977 låg han på sjukhus på grund av hjärtproblem. Och i mitten av sjuttiotalet satt han i fängelse i Texas för knarkbrott.

Mot slutet av karriären vacklade musiken nästan lika mycket som hälsan. Arrangemangen blev lyxigare och mer sofistikerade. Skivomslagen försökte också, omdömeslöst nog, att doppa Wright i sexigt socker, antagligen för att kunna tilltala discopubliken.

Det sista studioalbumet, »We’re Still Together« från 1979, pryds till exempel av ett par röda läppar och en godisklubba. O.V. Wright erkände också motvilligt att han hade sneglat lite åt disco ibland. Det var och lät som om någon försökte att sätta två platåskor på ett vedträ.

Men även i skymningen av Wrights karriär finns det mörka ädelstenar. Om du har läst ända hit finns det exempelvis ingen anledning att ignorera hans fantastiska cover på Latimores »Let’s Straighten It Out« från albumet »The Bottom Line«. Och »The Time We Have« från albumet »Into Something (Can’t Shake Loose)« skulle ha platsat på någon av Al Greens bästa skivor.

Men det är inte samma röst längre. Rockjournalisten Barney Hoskyns skrev att det lät som en person som hade tappat tänderna. Det var inte taget ur luften. Mot slutet hade O.V. Wright löständer.

Edward Wright har beskrivit sin bror som tjurskallig och envis. Ingen kunde tala om för honom vad han skulle göra. Edward önskade att han skulle satsa på ett lugnare och tryggare liv med tvingades konstatera:

»Det gjorde han inte. Han ville bara ha diamanter och bilar.«

På det sista kända fotografiet som togs av O.V. Wright står han med benen brett isär vid en polisbil, arresterad efter ett knarktillslag i Memphis. Och den 16 november 1980 gav hjärtat upp på ett sjukhus i Mobile, Alabama.

Det var över. O.V. Wright blev fyrtioett år gammal.

Drygt ett år före sin död reste O.V. Wright och The Hi Rhythm Section till Japan och turnerade. Hans första och enda livealbum »Live«, som först inte släpptes utanför Japan, spelades in under konserterna.

Det är som att lyssna på jazzlegenden Chet Bakers sista inspelningar, en tärd och trött artist som nått fram till änden av repet.

Men mitt i albumet stannar O.V. Wright upp och säger »Wait one minute…«.

Och en gång till: »Wait one minute…«

Och två gånger till: »Wait one minute, wait one minute…«

Sedan sjunger han sin långa och intensiva cover på Al Greens »God Blessed Our Love«. Sedan sjunger han, som om han vill visa vem som gjorde det först och bäst, »That’s How Strong My Love Is«. Sedan avslutar han med en kort och frenetisk »You’re Gonna Make Me Cry« som försvinner i dånande applåder.

I över tolv minuter påminner O.V. Wright oss om vilken emotionell urkraft som mötte musikerna och Willie Mitchell i en studio i Memphis under inspelningarna av »A Nickel and a Nail and The Ace of Spades«.

Vissa menar att O.V. Wright blev djupt sårad när han lämnade sin kyrka. Skammen över att ha övergett Gud och att de troende, vänner och bekanta, vände honom ryggen skapade en livslång rotlöshet som kan förklara den desperata ensamheten, spöklika atmosfären och förtvivlade attacken i Wrights musik.

Men själv tyckte han aldrig att han sjöng något annat än gospel. Han gillade inte ens att bli kallad soulartist. I en intervju 1977 sade han: »Soul är kyrka. Byt ut ’Jesus’ mot ’baby’. Det är allt.« ■

 

O.V. Wright: God Blessed Our Love

O.V. Wright: Everybody Knows (The River Song)

O.V. Wright: Motherless Child

O.V. Wright: I Could Write a Book

O.V. Wright: He’s My Son (Just the Same)




Relaterat