Baby Kaah tillbaka




Foto: Anna Simonsson



I närmare tio års tid var han en av landets bästa soulröster och scenartister, för att sedan försvinna. Tony Ernst sitter ner med sångaren vi känner som Kaah för ett samtal om dans, ballader och det faktum att en ny generation artister tagit hans vision vidare. (Ur Sonic #68, våren 2013.)

Peter Alexandersson fyller fyrtio i år. Han kör en mörkblå Volvo S40 och är pappaledig från sitt jobb som redovisningsekonom. Han är vuxet sobert klädd och det är få som ser att det är soulsångaren Kaah som döljer sig bakom fasaden.

För snart tjugo år sedan lämnade han Norrköping för Stockholm för att ge sig in i musikvärlden. Han kom till storstan med en packe demos och en dröm om att göra soul och funk på svenska. Det höll i tolv–tretton år, sedan tröttnade han på kaoset och tog en paus från livet som artist. Nu är han tillbaka.

Stor sak har redan gjorts i andra medier om att Kaah de senaste åren läst ekonomi och skaffat sig ett riktigt jobb, som om detta vore något väsensskilt från musikskapandet. I vissa tidningar har det verkat som att han inte rört ett instrument sedan SLS-albumet 2006. Det stämmer dock inte. När Peter berättar om de senaste sex–sju åren låter det så här:

– Det blev sommar och jag skulle göra en ny skiva, som jag brukade göra, säger han. Men så gjorde jag inte det. Jag bestämde mig för att vara ledig i stället den sommaren. Inte ha några måsten. Och det drog ut på tiden. [skratt] Sedan kände jag att jag ville göra något annat. Det kändes väldigt starkt. Så jag pluggade och jobbade med olika saker under några år. Jag gjorde kanske inte så mycket musik, men jag spelade mycket skivor.

Därpå hamnade han i redovisningens underbara värld. Och det var efter det som han återkom till musiken.

– Jag ville få ett jobb, ett yrke. Någonting riktigt. Då blev det redovisning. Det fanns en poäng i att det var något som inte var kreativt. Något tvärtemot. Lusten att göra musik kom tillbaka efter ett tag, när jag blev som alla andra. När jag kunde ha musiken som en dröm igen. När det inte var det naturliga tillståndet längre.

Vi sitter i vännen, musikern och producenten Petter Berganders lägenhet i Nacka. Vi dricker kaffe och te och samtalar. Här finns hemmastudion där det mesta av det nya, ännu obetitlade albumet är inspelat. Kaahs gamla band, de som på senaste Kaah-plattan kallade sig Jideblasko International, är till största delen kvar: Petter Bergander på keyboards, Andy Pfeiler på gitarr, Thobias Gabrielson på bas, Anders Hedlund på trummor.

De har spelat tillsammans sedan Kaahs andra album »Soul rebell«. Snart femton år senare hänger de fortfarande ihop: nästan alla har varit med på nya skivan på något sätt.

– Jag har jobbat med dem genom åren, mycket för att vi lärt känna varandra och att alla är inne i den musik jag gillar, säger Peter. Det är lätt att förklara för dem vad jag vill. Det finns något naturligt hos alla: att fokusera på rytmiken. Att det ska vara lika självklart som något annat.

Peter försöker minnas hur det egentligen gick till när de hittade varandra:

– Precis när jag hade släppt min första platta jobbade jag som personlig assistent och byttes då av, det visade sig vara en kille som spelade gitarr. Vi snackade och sa att vi kunde prova att jobba tillsammans, han hade en liten studio. Jag hade ingen studio och skulle ju göra en andra platta. Det funkade så bra att vi bestämde oss för att göra skivan ihop. Och det var Andy Pfeiler.

När ett liveband sedermera skulle sättas ihop kom Andy ihåg Petter Bergander, som han sett spela på Obaren vid Stureplan. Senare anslöt även Thobias Gabrielson och Anders Hedlund. Gänget som från början var en ganska traditionell soulsamling förvandlades med tiden till det knasiga funkkollektivet Jideblasko International.

– Vi utvecklades mycket ihop, säger Peter. De flesta hade samma influenser. P-funk och Minneapolis var stora för alla. Vi förenades i det, i den traditionen, i den glädjen.

Och så gjorde de en serie plattor tillsammans. Eller? Peter drar på svaret. Det blir Petter Bergander som svarar:

– Vi gjorde egentligen inga skivor tillsammans. Peter har fungerat mer som en producent. Han har tagit in olika folk i bandet för olika låtar. Peter har faktiskt till största delen gjort sina skivor själv.

Det är alltså en one man show?

– Spirituellt har vi varit ett kollektiv, slår Peter fast. Vi har gått omkring och trott på den här musiken, på det här svänget, som att det är det viktigaste att göra i världen och att detta budskap måste föras ut. Och live har vi varit ett kollektiv.

 

Nya plattan släpps på rapparen Petters och DJ Sleepys bolag Baba Recordings i augusti. Tidigt i fjol träffades de för ett möte.

– De presenterade en idé, säger Peter. Men de började prata som om jag skulle vara med och jobba med en ny label. »Du kan jobba med nya artister«. Jag förstod inte riktigt vad jag skulle göra. Jag hade ju mitt jobb, kunde inte lämna det. Det lät flummigt. Sedan kröp det fram. »Fast vi vill att du ska göra en ny skiva«. [skratt] Men jag är nöjd. Petter är driven och vi känner varandra. Vi passar ihop.

När jag ringer upp Petter för att be honom kommentera detta skrattar han högt:

– Det stämmer inte. Vi hade ett möte, men vi var tydliga med vad vi ville. Att han skulle släppa en ny skiva hos oss. Vi har ju haft kontakt till och från genom åren, så när jag hörde att han var på g med ny musik ville jag vara med.

Petter rappade på Kaahs första album och Kaah sjöng på Petters första platta. De sajnades till BMG ungefär samtidigt, gjorde rap och soul på svenska i ett klimat där det kanske ännu inte var riktigt var accepterat. Petter håller honom väldigt högt:

– Han är förfadern till alla de där nya artisterna vi hör nu. Han har ett grymt sound, det svänger, men det jag är mest imponerad av är hans textskrivande. Han använder det svenska språket på ett perfekt sätt. Det är ofta så genialiska rader. Det var det jag attraherades av från början också, hans sätt att göra soul på svenska. Han är sjukt begåvad.

DJ Sleepy, den på Baba som jobbat närmast Kaah, är väldigt glad över att de lyckats sajna honom:

– Vi kunde inte ha fått en bättre artist. Det finns ingen som Kaah i Sverige. Alla andra går att härleda, men det finns ingen som gör det han gör. Han är helt unik.

Arbetet med nya albumet har varit smärtfritt, Sleepy har knappt behövt lägga sig i över huvud taget:

– Han hade redan mycket av albumet klart när vi kom fram till att han ville göra en ny skiva med oss. Om man jämför med andra artister jag jobbat med har jag varit klart mindre involverad. Han sköter sig själv. Han är sin egen. Jag har känt honom länge, men det här är första gången vi jobbar tillsammans och han har en klar vision i tidigt skede om hur han vill att det ska låta.

 

När Peter Alexandersson flyttade till Stockholm i mitten av nittiotalet för att göra musik var det ett annat Sverige, hiphopen hade visserligen anlänt men allt skulle vara på engelska och att göra soul och funk på svenska var avvikande. Där andra drömde om New York, London och Berlin hade Kaah tankarna på att göra Stockholm till sitt eget Minneapolis.

– Det var hela mitt fokus, säger han med ett leende.

Peter hade alltid rappat, men började av okänd anledning sjunga över ett beat han själv snickrat ihop. Det gav mersmak men han kände att det ändå inte räckte till.

– Först då började jag verkligen spela instrument. Det var alltså när jag var tjugotvå–tjugotre år. Och jag lärde mig för att jag ville göra låtar.

Petter Bergander nickar och bryter in:

– När vi lärde känna varandra kunde du knappt spela piano, men nu spelar du ju verkligen piano.

Peters passion har alltid varit att göra egna låtar. Han har aldrig velat bara sjunga, eller bara spela ett instrument. Han har alltid velat göra sina egna låtar, det är själva kärnan i hans artisteri.

– Helt klart. Inte bara vara en rappare, säger han. Det är viktigt att det är jag som gör musiken.

Det är det som är lusten, det är det som är den stora kicken. Det är det som driver mig.

Han minns fortfarande hur stort det kändes när han hörde sina första låtar.

– Ja! Demon till första skivan, det kändes stort. Att bara höra sin egen röst. Jag vet att jag åkte tåg någonstans, satt och lyssnade på min egen demo i lurar och tyckte att det var helt fantastiskt. [skratt] Att höra att det satt ihop. »Fan, det låter ju nästan som på riktigt«. Det var en jättekick.

1997 kom två singlar, varav den första, »Skiter i allt«, blev toksågad i Nöjesguiden som skrev att det var »världsrekord i nödrim« och satte lägsta betyg. Direkt efter gavs »Byta grejer« ut. Ingen av de två utmärkta singlarna togs med på första albumet.

– Det var något märkligt resonemang man hade då. För mig är det i dag svårförståeligt.

Christian Falk var inblandad i första plattan, men hur mycket hans ande egentligen svävar över produktionen är svårt att precisera.

– Vissa låtar är han väldigt inblandad i, vissa är mina demos rakt av. Det är blandat.

Första plattan är fortfarande obeskrivbart bra. Träffar lika hårt som när den kom för femton år sedan. Det som slår en i dag när man lyssnar är kanske att den innehåller fler lugna låtar än man minns. Och tänker man efter har Peter gjort en hel del ballader.

– Jag gillar lugna låtar, säger han. Har lyssnat jättemycket på soulballader. Jag har matat soul, jag har gått på skivmässor och köpt allt med Al Green, Marvin Gaye, Isley Brothers och andra på vinyl. Jag har tio–femton plattor på vinyl med varje betydande soulartist. Ett tag var det bara sådant. Oftast kan jag tycka att det är roligare för stunden att göra låtar som bara går på, ett beat, något som fräser på, för att jag inte har tålamod att göra en lugn låt. Men jag gillar det lugna extremt mycket.

Varför är det så? Man kanske presenterar sig tydligare på en lugnare låt, det finns liksom inget där att gömma sig bakom.

– Jag förstår vad du säger och jag tror att det stämmer. Och motsatsen gäller nog också: i de snabbare låtarna finns det mindre av mig själv, det är mer av en rytmisk lek. Men bägge är viktiga för mig: utan den ena skulle jag inte vilja göra den andra. Det krävs i alla fall fem snabba låtar för att göra en lugn.

De första sågningarna till trots fanns det folk som gillade Kaah också. Stefan Thungren skrev i Svenska Dagbladet att Kaah var »den svenska soulens mest originella riddare«. Vi var allt några som höll honom tätt intill hjärtat. Det fanns de facto inte riktigt någon annan i Sverige som gjorde det som Kaah fick för sig att göra när han dök upp. Eric Gadd gjorde soul, men av en vuxnare sort. Titiyo gjorde en sorts popsoul, men sjöng på engelska. På västkusten fanns göteborgsfunken, men det var alldeles för perifert och corny och blev aldrig något som nådde en större publik. Kaah stod själv.

Hur ser han egentligen på sitt arv? Vad känner han för dessa nya artister? På alla de som inte hade funnits här utan honom? På Aleks, Albin Gromer, Veronica Maggio, Oskar Linnros, Melo, Monty, Newkid, Niklas von Arnold, Masayah, Pauline.

– Jag tycker det är jättekul att det kommit så mycket och att det kommit på svenska, och att flera av dem har soulgrejen i sig. De har väl antagligen växt upp med det. Och att det ses som självklart att kunna göra det. Det inspirerar mig, att det är fler.

För tolv år sedan frågade jag dig i en intervju vad du tyckte om att vara helt ensam i ditt område. Då tyckte du att det var tråkigt, du önskade att det fanns minst fem andra. Nu är det så, nu ska du tävla mot de andra som också gör soul på svenska.

– Det är bra.

Några dagar efter mötet med Kaah ringer jag upp Albin Gromer, tjugotvåårig svensk soulsångare som i fjol släppte kritikerrosade plattan »Album«. Han är stort Kaah-fan och kör också ibland gamla Kaah-låtar live.

– För mig är han en stor influens. Han bröt ny mark. Jag upptäckte honom samtidigt som jag började göra egen musik och han verkade i en genre där det inte fanns så många andra svenska artister. Folk tjatar om Eric Gadd, men jag har inte lyssnat på honom. Kaah kändes mycket mer självklar.

– Just att han använde sig av det svenska språket fick mig att fastna, säger Albin. Att sjunga på svenska och få det att låta naturligt, att verkligen sjunga från hjärtat och ändå få det att låta så bra som han gjorde hade jag inte upplevt hos någon annan.

Hur känner då Peter Alexandersson själv inför sina gamla plattor? Att han var en pionjär inom området behöver ju inte betyda att han själv är nöjd med det han gjorde då. Finns det saker där som han i dag inte vill veta av?

– Nej, så är det inte. Klart att det finns låtar som jag inte känner något för. Men det är snarare så att när jag tänker på mina gamla plattor känner jag att det fattas skivor, det är hål där. Det finns tomma rutor som ska fyllas i. Och de ska fyllas i nu.

 

För att vara en så utåtriktad artist som Kaah är i sin musik, texter, på scen och i videor är han förvånansvärt blyg i intervjusammanhang. Och för att verka i så extroverta traditioner som hiphop, soul och funk ändå är han förbluffande tillbakadragen om sitt privatliv.

– I grund och botten är det nog så att jag inte är bekväm med det, säger han. Jag är inte bekväm med att säga för mycket, att berätta om det privata. Jag har inte förstått varför man ska göra det.

Det är inte direkt som att orden forsar ur honom under de timmar vi sitter och snackar. Han är inte helt bekväm med att försöka verbalisera sin konst. Det känns också som att den där lilla bandspelaren jag har med mig hämmar, för när vi går ner och käkar på den lokala lunchrestaurangen ungefär halvvägs in i intervjun släpper det en aning. Medan vi äter stekt strömming med potatispuré berättar han ingående och kärleksfullt om livet med frun och dottern, hur mycket han tycker om Malmö och om sin stora passion för löpning och boxning.

För en utomstående är det nog här den stora diskrepansen ligger: att Kaah är så introvert i det privata men så extrovert i sitt musikskapande. Det finns en Peter och det finns en Kaah, och det öppnar sig en stor klyfta mellan dem. Peter ser klyftan men bekymrar sig inte så mycket om den:

– Komiker som får frågan »är du rolig privat?« brukar säga »nej, jag är tråkig privat«. Jag tror att det är lite samma sak. Jag är inte så artistisk eller musikalisk privat.

Du sjunger och dansar inte med din dotter?

– Nej. Inte än. [skratt] Men exakt: det är när jag gör min musik som jag är musikalisk, inte annars. Jag är rätt så distanserad till det artistiska privat. Jag tänker inte på det. Men när jag gör det kommer jag in i det. Det är en grej som jag har ganska lätt för: att ta bort det och ta fram det.

Det är alltså inte så att precis när ni ska äta hela familjen så »shit där kom refrängen, maten får vänta«.

– Aldrig. Det behöver inte bara vara något negativt, det är skönt att längta efter stunderna när man får göra musik också. Och då är jag väldigt bra på att stänga av allt annat utom musiken. Då är det fokus på det. Då glömmer jag bort omvärlden. Så har det inte alltid varit; förut har det ena sipprat över på det andra.

 

Peter är född i Göteborg, men familjen flyttade till Norrköping när han var nio år. Där bodde han tills han lämnade för Stockholm i tjugoårsåldern. I Norrköping umgicks Peter i en liten krets av likasinnade.

– När det kommer till musiken var vi få som gillade samma sak. Då umgicks man med dem, så klart. Jag hade nog en väldigt snäv bekantskapskrets.

Med Peters musikalitet för ögonen skulle man kunna förledas att tro att någon av föräldrarna spelade något instrument hemma. Men Peter är obeveklig:

– Nej, nej. Det gjorde de inte.

Inte heller spelades det mycket musik i föräldrahemmet.

– De hade en väldigt liten skivsamling. Men jag var intresserad av skivorna som de hade. Jag spelade varenda platta.

Spelade du något instrument själv då?

– Blockflöjt när jag gick i trean. Jag började med piano i mellanstadiet, men det var väldigt klassiskt inriktat. Och jag förstod inte grejen med noter. Tyckte det var jättekonstigt. Och jag tyckte inte musiken jag tvingades att spela var bra. I högstadiet gick jag och spelade keyboard, i stället för piano, hos en som hette Ulf. Han var en kille som gillade musik på ett lite »gör vad du vill«-vis. Vi skulle spela keyboard, men han märkte att jag inte var intresserad av att repa på låtar. Så han frågade vad jag ville göra, och jag vill ju rappa så klart. På en synth fanns någon sequencer, så vi gjorde vi musik på det och sedan rappade jag. Jag fick helt enkelt göra det han kände att jag brann för. Han lyssnade på mig. Han var en sådan där kille som jag nu uppskattar ännu mer.

En teknisk landvinning blev ett lika viktigt steg.

– När samplern kom började jag leta vinylplattor att sampla. Sedan rappade jag ovanpå det.

 

Dansen har alltid tagit stor plats i allt Kaah gjort. Låttitlarna, texterna, själva rytmen i låtarna, hans videor, allt bekräftar dansens betydelse. Dansen är naturligtvis en del av den hiphopuppväxt som Peter vittnar om, breakdance är ju ett av hiphopens ursprungliga element. Men det är ändå inte helt naturligt att dansa, inte helt legitimt. Speciellt inte för en man, speciellt inte i tidsåldern vi har kring oss just nu. Det finns ett subversivt budskap i dansen.

– Det har aldrig varit ett speciellt statement att jag ska dansa, säger Peter. Snarare var det så att när jag började med musik fanns dansen där: street- och breakdance. Det var inget konstigt att man dansade, det hängde ihop.

Ändå kände man direkt att Kaah och hans polare visade upp sig, bröstade upp sig, med sin koordinerade dans – det blev ett statement, hur gärna än Peter påstår att det inte var meningen. Jag framhärdar i mitt konstaterande.

– Det var sådana förebilder jag hade, svarar Peter efter en stunds funderande. Det blev en känsla av »det behöver inte vara så jävla allvarligt«. Dans är ju glädje. »Vi kör!«.

Inom hiphopen i dag ser du inte män som står och dansar koreograferat. Inte en chans.

– Nej, kanske inte. Men det gick ju förr, eller hur? I alla fall inom new jack swing, som jag också lyssnade mycket på.

Visst. Men det var soul, inte hiphop. Och flyttar man debatten till Sverige var det ännu färre som dansade.

– Ja, det var det. I alla fall bland de som var namn, som fick spela in plattor och göra videor.

Att göra dansmusik och att dansa till den kräver ett visst sorts kroppsligt mod. Man ska våga. Och det omstörtande i dansen ligger i att män och kvinnor, svarta och vita, hetero- och homosexuella, rör sig tillsammans.

Peter nickar instämmande, som att han förstår vad jag är ute och far efter, men påpekar att han hämtat lika mycket inspiration från annat håll:

– Det finns någon sorts funktradition där man gör lite mer galna saker, där man inte räds att dansa. Där man inte är rädd för att sticka ut. Det är en tradition som jag är attraherad av.

Dansade du som ung? Gick i dansskola?

– Jag började i dansskola, sedan slutade jag. Men som ung dansade jag. Jättemycket, i några år.

Även i nya videon dansar du.

– Ja. Helt okoreograferat. Jag bara kör.

Det skulle inte många andra göra.

– Nej, det stämmer nog.

Ett tag kändes det som att det Kaah och hans gäng sysslade med som en enda stor dansuppvisning. Jag såg dem live flera gånger vid den här tiden och det var synkroniserade danssteg och kroppar i ständig rörelse. Jag undrar hur Petter Bergander såg på det, kände han också pressen att dansa:

– Jag satt begravd bakom mina keyboards, säger han. Jag hade så fruktansvärt mycket att spela då, så jag var nog den som dansade minst. Men visst, Peter gillar att dansa och han var bra på att få med sig folk. Sedan kom Jeppe med, och då tog vi det ett steg till.

Peter håller med om att körsångaren Jeppe Körsbär var viktig:

– Jag sökte någon att repa steg med, att hitta dansrutiner med, någon som var lite mer hiphopskolad i sitt tänk. Det var så Jeppe kom in. Han förstärkte min vision. Men även min manager vid den tiden, Alex Elb, uppmuntrade och pushade oss. Han älskade dans.

Den mest ultimata betraktelsen är nog »Dom tittar när jag dansar«-videon, när alla går fram och dansar till kameran, i sin stil, i sin takt, med egen vibe. Peter tycker fortfarande mycket om den:

– Det är kul när saker håller och man inte behöver skämmas för det man gjort.

 

Det har jämt varit tydligt att det Peter gör är rytmbaserad musik, till skillnad mot mer melodibaserad musik.

– Allt började med hiphop, säger han. Förutom när jag var sju, då lyssnade jag väl på Melodifestivalen som alla andra. Men när jag började göra egna, aktiva val, då var det hiphop. Efter det kom soulen. Och Michael Jackson. Men det har alltid varit hiphopen som varit min identitet.

Förutom den allestädes närvarande rytmen är det mest utmärkande draget i Kaahs musik hur han använder sin röst som ett instrument. Han vänder och vrider på den. Går på och drar sig tillbaka. Leker med den. Han utnyttjar sina stämband.

– Det beror nog främst på att jag inte ser mig själv som sångare. Ifall jag gjort det hade det kanske varit annorlunda. Jag tycker att det där andra behövs för att det ska bli något personligt av det. Jag har inte röstkraften eller tekniken som en sångare har, som en Donny Hathaway eller en Tommy Körberg. Förstår du vad jag menar? Som håller ut tonen och briljerar. Jag måste jobba på ett annat sätt för att det ska bli någonting. Det behövs ett annat tänk, något som gör att jag står ut med mig själv. [skratt] Om jag bara sjunger blir det »jaha«. Då kan lika gärna någon annan göra det.

»Kalla mej inte svenne
Kalla mej inte svartskalle
Kalla mej inte hora
Kalla mej – ingenting sånt där, kompis«

 

Texterna är betydelsefulla för Kaah. Det normala i soulgenren är annars att man lägger ner mest energi på kärleken och inte fokuserar så mycket på andra ämnen. Peter har dock skrivit allt möjligt: det är skryt, ångest, sex, död, religiösa funderingar. Men det finns också en stor portion politiska ställningstaganden. Jag tänker på låtar som »Folk som dör«, »Kaahlla mej« samt »Matcha din look« från nya plattan. För Peter är det här viktiga saker:

– Ett musikskapande och ett textförfattande utan det där politiska? Då skulle jag tappa respekten för mig själv. Om jag inte lyssnade på den sidan av mig själv, om jag negligerade vad som händer skulle det kännas så jävla urvattnat. Samtidigt som jag ibland bara vill göra en låt som inte betyder nåt särskilt.

Många andra artister vittnar om hur viktiga Peters texter varit för dem, de är lika betydelsefulla i hans kanon som någonsin hans rytmik. För Peter själv är texterna tudelade:

– Det finns två olika kategorier av texter. Dels texter som säger någonting. De är jätteviktiga – när man gör en sådan låt och inte får den att beskriva det man vill, då har man misslyckats. Sedan finns det också texter som bara ska flyta, som bara ska låta bra. Innehållsmässigt behöver inte varje ord och mening betyda någonting.

Det är snarare så att känslan i orden betyder någonting. Då blir min röst som ett instrument, då kanske vissa ord hade passat bättre för att få något sagt men funkar de inte musikaliskt kan jag inte använda dem.

De där texterna som är jätteviktiga, man undrar hur mycket tid han lägger ner på dem? Tar det lång tid? Petter sitter tyst länge, tvekar, vet inte vad han ska säga. Till sist är det Petter som pratar, han riktar sig direkt till Peter:

– Nu får du rätta mig om jag har fel, men visst lägger du jävligt mycket tid på att skriva texter? Inte i jämförelse med någonting annat, men inte skriver du en text på en eftermiddag och sedan är den färdig.

– Nej, det gör jag inte, säger Peter när han har funderat färdigt. Den effektiva tiden för att skriva är nog inte så lång, däremot måste jag pausa. Jag skriver lite, låter det ligga, skriver mer igen. Jag vet inte hur andra gör men visst, jag lägger en del tid på mina, tills jag känner att de är bra. Det får inte vara något där som bromsar flödet.

Du gör alltså inte saker i sista stund, vid inspelningstillfället, freestylar fram saker?

– Nej. Textmässigt är jag färdig när vi ska spela in.

Vi är färdiga. Kaffe- och tekopparna är tomma. Jag ska ta bussen in till Slussen igen. Jag kommer på att jag aldrig frågat honom om hans artistnamn, varken under tidigare intervjuer eller den här. Var kommer det egentligen ifrån?

– Jag var hemma hos några killar som gjorde en demo på en raplåt – »Förändringar« med Polki. Det här var innan jag släppt mitt första egna album. Medan de höll på gick jag omkring och nynnade. Då sa de: »Spela in det«. Och då lät det som ormen i »Djungelboken«, försiktigt väsande, lite flummigt. Låten släpptes sedan som singel och då tyckte de att jag skulle heta Kaah. Så då blev det så.

 

FEM LÅTAR FRÅN FEM ALBUM

 

Mad ångest (1998)

Bäst på debutplattan »Kaahlender«. En avig och självsvängande låt som känns helt autonom. En av Kaahs egna favoriter.

 

Kaahlla mej (2000)

En kort, pregnant och skimrande vacker ballad från andra albumet »Soul rebell«. Texten är en av Kaahs allra mest effektiva omvärldsbetraktelser.

 

Dom tittar när jag dansar (2001)

Kaahs största hit, en oförfalskad och sinnlig hyllning till dansen. Från tredje albumet »Beats, melodier & Baby Kaah«.

 

Innan du går (2003)

Kaahs allra mest smärtsamt vemodiga låt är antagligen också hans vackraste. Från fjärde plattan »Jideblasko International«.

 

Trashin’ (2006)

Glimrande rytmjuvel från gravt under- skattade albumet »SLS« som Kaah gjorde tillsammans med tre vänner under Swedish Love Story-namnet.




Relaterat

Kaah: New Orleans