Kaah: New Orleans

New Orleans är begynnelsen, staden som rest sig ur askan, sprungen down yonder ur Mississippiflodens djupa lera. Just nu är den även Kaahs Fågel Fenix som symboliskt fått namnge det nya albumet. En återkomst efter en längre tystnad som med ett enstaka avbrott varat sedan 2013. Men visst har han alltid haft det där rastlösa draget av att komma och gå? Obrytt bemästrat sitt sound, putsat det för att sedan försvinna en period in i något annat parallellt universum och uppstå i samma men ändå lite annorlunda skepnad.

Språkkänslan, soundet, influenserna har självklart Kaahs distinkta prägel även denna gång, samtidigt innehåller låtarna på detta sjätte album ett nytt slags kreol. Det är egentligen lönlöst att härleda specifika influenser, det är summan som är det intressanta. Men ibland när jag lyssnar på »New Orleans« inbillar jag mig att de obligatoriska referenserna borta i Minneapolis även absorberat en ny form av energi i form av mjukare inslag av Yaws tidigaste spår, kanske Les Sins, en smula Millionyoung som sprider sig som kudzu i undervegetationen. Definitivt new jack swing.

Grundformatet är soulig funk, men likt magnoliablommorna i Louisiana är den av det fluorescerande slaget. Det är en samling låtar som återsänder all absorberad energi med längre våglängd, som ger minimala rörelser maximal effekt. Kaah bearbetar rytmer och språk på samma vis, kokar ned det till sin absoluta essens. Ett ord kan ersätta en mening utan att betydelsen eller känslan går förlorad, snarare förstärks den. Han är en trollkarl på det viset. »New Orleans« är ett album med en tidslinje, man anar konturerna av en kärlekshistoria med sorgligt slut, även om det bryter in andra teman som ras och orättvisor i »Vita« och en hjärtskärande vacker gospel i »Gud har med sig så många namn«.

Det är ett kort album, så jämnt att det är svårt att välja någon favorit bland låtarna. Kanske är det drömska »Tak«, för att vårexplosioner av orange, lila och rosa blommor och kvällsljus är en perfekt matchning mot kombinationen av nedpitchad new jack swing och de drömskt pärlande ljuden som HNNY har för sig. Kanske »Flyger upp« för att den är så hoppfull eller »Visst har vi väl försökt nu?« för att det är ett bitterljuvt avslut i Marvin Gaye-skolan som går ned på knä och stannar där. »Min kärlek« innehåller en alldeles särskild slags stillhet som står ut i relief gentemot de övriga låtarna. När den tonat ut förstår man att Kaah är tillbaka.