Daniel Norgren: Wooh Dang




8
av 10
  • Artist
  • Daniel Norgren
  • Album
  • Wooh Dang
  • Bolag
  • Superpuma/Border


När hjärtat får styra.

Det börjar som vanligt. Det är som att han vaggar in oss i stämningen. Hjälper oss att stänga ute bruset. Att fokusera. På något vis är detta kanske också musik som just behöver det där. Koncentrationen. Att du som lyssnare hänger dig åt upplevelsen. För gör du det, då lär du bli just hänförd. Var så säker.

Daniel Norgren fick en megahit med fullständigt briljanta »Whatever Turns You On«, från albumet »Buck« (2013). De två senare albumen »The Green Stone« och »Alabursy« (båda 2015) har inte innehållit låtar med den typen av bluesigt sväng som nämnda skapelse. Med det sagt har dessa album nödvändigtvis inte varit sämre; Norgren har helt enkelt gjort något annat. Det har varit närmast en naturupplevelse att lyssna på. Också sakralt, intimt och avskalat. Hela tiden vackert och ytterst kompetent. Men jag måste säga att jag saknat det där. Det som händer när han trycker ifrån med den där rösten som tagen från amerikanska Södern. 

I en intervju med Hymn berättar Norgren om den process »Wooh Dang« föregåtts av. Om att han faktiskt gjorde klart en hel skiva som han, inspelad och klar, sedan valde att skrota. Låtarna på »Wooh Dang« har han spelat in genom att försöka låta hjärtat styra snarare än intellektet. »Use the power in your heart« sjunger han i låten som fått just namnet »Power« med vilken den här skivan tar fart på allvar. Som en lovsång om kraften i att följa sitt hjärta (Norgren uttrycker detta bra mycket mindre lökigt än författaren av denna text). Men klyschigt eller ej; Där och då blir det tydligt att han har gjort helt rätt val. 

Med raderna »I’ve been waiting so long for the train to come back, rolling, rolling, rolling down the line« i nästa spår »Rolling, Rolling, Rolling« händer så något efterlängtat. Det hela är som taget från en inspelning, säg 1967, inifrån det där så mytomspunna rosa huset som fick namnet Big Pink. Det där huset beläget i West Saugerties, New York, som The Band och Bob Dylan spelade in obeskrivligt ljuv musik i.

Men den här gången rör det sig inte om något rosa hus. Det rör sig sannerligen inte om New York. Vi är i stället i skogen utanför Ulricehamn och det handlar om ett vitt, öde gårdshus som tidigare tjänstgjort som både textilfabrik och ålderdomshem. Däremot handlar det precis som då om ljuv musik.

På »Wooh Dang« har Norgren velat åt känslan av en liveplatta. Om han lyckas?  Så klart. Det är knarrande golv, du kan höra en gitarr stämmas. Ett (tydligen) tyskt piano som stod i huset där plattan spelades in återkommer albumet igenom.  Det är smäktande vackra ballader, »The Day That’s Just Begun« är bland det vackraste han skrivit. Det är också soul med mycket kropp, »Let Love Run the Game« skickar oss återigen rätt in i ett bluesrockigt gung som Norgren behärskar som faktiskt ingen annan svensk just nu. 

Temat för sångerna är kärlek, relationer, närhet. Längtan efter den. En ständig närhet återfinns förresten mellan den intensiva rösten och bandet bestående av Anders Grahn på bas, Erik Berntsson på trummor och Andreas Filipsson på gitarr och banjo. 

Med den här plattan gör Daniel Norgren för första gången en världsomfattande satsning. Och med »Wooh Dang« kommer han om det finns någon form av rim och reson i den här branschen att nå ut med de här sångerna. Han, som får idéerna när han tar sina promenader där ute i skogen som han älskar så. I ovan refererad intervju berättar han också att han ibland går ut på de där promenaderna törstig, för att det där glaset med kallt vatten som han då i stället dricker när han kommer hem smakar »så jäkla gött«. Det är högst oklart vad den här lilla anekdoten tillför recensionen som sådan, det är bara en väldigt fin bild. Att Norgren går runt där iförd keps och flanellskjorta i skogarna utanför Ulricehamn och uppskattar att vara lite extra sugen på vatten samtidigt som de här briljanta låtarna kommer till honom. 




Relaterat

Tio år av saknad