Där de döda väcks till liv




Foto: Jonas Cramby



Jazzen kom från voodoomusikerna som spelade på Congo Square i New Orleans. Det är heller ingen slump att några av de första rock’n’rollinspelningarna ägde rum i stan. Klas Ekman och Jonas Cramby ger sig ut på jakt efter populärmusikens magiska rötter. (Ur Sonic #78, november 2014.)

Det är fortfarande en stund innan de döda kommer uppför gatan.

Cafe Rose Nicaud ligger på Frenchmen Street och en grånad herre går in och ut. Han är klädd i hög hatt, ett par glasögon, vars linser ser ut som en katts, samt en Baron Samedi-t-shirt. Mannen tittar mystiskt åt alla möjliga håll innan han försvinner i väg längs med gatan med den liten take away-kaffe.

Det är tidig eftermiddag. Bruce Sunpie Barnes skakar irriterat på huvudet åt gubben.

Själv ser Bruce Sunpie Barnes ut ungefär som en vanlig söndagsledig amerikan där han sitter vid ett litet metallbord på trottoaren. Helt klädd i svart, med ett par väldigt blå sneakers som ser ut att vara promenadvänliga. Rent visuellt är han alltså inte det minsta anmärkningsvärd, förutom att han är en rätt stor karl (det är ingen större överraskning att han en gång spelade i NFL). Han verkar också helt oberörd av den kalla vind som blåser längs gatan.

– Han var som var här alldeles nyss, hela stan är full av den sortens typer, säger Sunpie och nickar i den riktning dit mannen med den höga hatten försvann.

– För att inte tala om alla turistbutiker som säljer en massa saker som egentligen inte har något som helst att göra med riktig voodoo. Men den finns här, det är bara att det krävs en hel del för att se den. Den är underground, för ingen vill ha skallen inslagen för att man sysslar med voodoo. Så enkelt är det.

Till skillnad från den udda figur som nyss passerade är Sunpie djupt engagerad i stans voodookretsar – och tillhör också det fåtal som är öppen med det.

Men, förklarar han, voodoon är närvarande nästan överallt i musiken från New Orleans. Det gäller bara att veta vad man ska lyssna efter – för den finns där, i allt från tradjazz till hiphop.

Ursprungligen kommer Sunpie från Benton, en liten ort i Arkansas, där han växte upp i den fattiga, svarta delen av stan. Hans farmor härstammade från Louisiana och var vad som bäst kan beskrivas som en »vis gumma«. Som barn fick han följa med henne, lära sig om rötter, naturkrafter och ceremonier. Hon berättade också för honom att han var en person som skulle komma att ha märkliga drömmar och att han skulle ta vara på dem.

Nästan femtio år senare är Sunpie (som turnerat med Sting och Paul Simon) bland annat ledare för musikerna i North Side Skull and Bones Gang, ett av de småhemliga sällskap som drar i gång Mardi Gras klockan fyra på morgonen. Makabert klädda som skelett, utrustade med blodiga ben. Han skriver musik som bygger på såväl klassiska som obskyra voodoorytmer. Ett antal av dem har spelats in på skiva. Sunpie fäller upp sin MacBook på bordet och drar i gång Itunes.

– Det handlar om att mana fram andarna, säger han. Och även om du inte spelar själv dras du med när du hör musiken och när du dansar. Det öppnar en väg till Legba.

Han trycker i gång »Zoli Marche’ An Dans Bonne Heure«, en av de låtar som ska spelas under den tidiga voodooceremonin innan hans North Side Skull and Bones Gang drar ut på gatorna.

– Den handlar om att kalla till sig andarna från kyrkogården så att de ska följa med oss, säger han och tar en klunk av sitt kaffe.

Vad som hörs är en mässande manskör över en medryckande rytm. Jag säger något artigt om att den verkligen borde kunna väcka döda.

– Ja, det är ju vad den gör, säger Sunpie utan att röra en min.

Han gör en av de längsta konstpauser jag upplevt.

– Faktum är att jag var rädd för att spela in den. Jag var och är inte säker på att det var lämpligt. Men det kändes som att jag inte hade ett val.

Jag frågar varför.

– Det är inte som att andarna låter bli att komma.

Och eftersom naturen ibland har en god känsla för tajming drar det förbi en kraftig, isande vind som piskar upp skräp från gatan.

Bruce Sunpie Barnes ler och tittar menande på mig.

 

Det sägs att det var flyktingar från slavupproret på Haiti 1791 som fick voodoon att komma till New Orleans. Enligt andra härstammar den från det allra första slavskeppet, vars »last« ska ha kommit från Benin. Nästan samtliga av de slavarna förde i land olika sorters »gris gris«, små talismaner och behållare som kan skydda bäraren och ge tur inom vissa områden.

Resten av voodoohistorien är mer eller mindre försvunnen i mytbildning och fiktiva förvanskningar. Den mäktiga voodoodrottningen Marie Laveau, som senast dök upp som karaktär i en säsong av serien American Horror Story, är dock en historisk person.

I Gunnar Hardings fenomenala New Orleans-bok »Kreol« från 1991 berättar han medryckande om hennes liv. Från början var hon frisör och fick genom småprat och skvaller reda på mycket hemligheter om såväl slavar som deras ägare. Hon var också katolik och ska ha varit den som smälte ihop de två religionerna till den speciella variant som fortfarande lever kvar i New Orleans. Den har inte så mycket med zombies att göra, förutom att Zombi var namnet på Marie Laveaus orm. I stället handlade det mycket om gammal »läkekonst« och inte minst om musik och rytmer.

Det mesta av det där får man veta mer om på New Orleans Historic Voodoo Museum.

Museet drivs av Jerry Gandolfo och ligger på Dumaine Street. Det är en ganska liten, rökelsedoftande lokal som på ett avdramatiserat sätt berättar om dåtid och nutid.

Jerry Gandolfo är kort, mycket kutryggig och när han sätter i väg genom French Quarter är nacken närmast parallell med gatan. Då och då håller han själv i guidade turer och så fort man lämnat museet byter han röstläge och låter som en föreläsare, oavsett vilka ämnen som tas upp. Och han upprepar ständigt samma mening:

– I dag är voodoon gömd, fast helt öppet.

Gandolfos stora intresse är jazzmusiken och dess voodooursprung, och han tar oss med till parken norr om Rampart Street, precis där French Quarter tar slut.

Här, i ett lummigt hörn, ligger Congo Square – den plats där New Orleans slavar en gång i tiden brukade samlas för att dansa sina religiösa danser. I dag sitter här fortfarande folk med traditionella trummor. Då och då spelar de för turister och andra intresserade.

I ena hörnet av torget finns en minnesplakett med en gammal illustration över hur det brukade se ut.

– Här hölls danserna från och med 1724 då slavarna tilläts ha en ledig dag, säger Jerry Gandolfo. Då hade alla möjliga influenser redan smält samman till New Orleans variant av voodoo. Danserna gick ut på att bli besatt. Genom dansen bjuder du in andarna att ta kontroll över dig, för det finns vissa saker som de inte själva kan göra. Som att sjunga, dansa, äta, dricka, röka och ha sex. Då är det inte längre du själv som gör alla de där grejerna. Men egentligen är det väl samma sak med de dansande dervischerna, indianernas ghost dances och det som utspelar sig varje helg på Marie Laveaus nattklubb i Stockholm. Tanken på att bli besatt genom dansen är inte ju unik för New Orleans på något sätt.

På Congo Square dansades bland annat bamboula, calinda och the vodou. De olika rytmerna var till för att kalla på olika andar.

– För om man ska bli besatt gäller det förstås att kalla till sig rätt ande, säger Jerry Gandolfo. Annars vet ju ingen vad som kan hända.

Rytmerna togs sedan upp av jazzmusikerna när musikstilen började växa fram i »glädjekvarteren« strax norr om Congo Square – de som fick namnet Storyville.

Det var där som Louis Armstrong första gången kom i kontakt med jazzen (som ursprungligen ska ha betytt »knulla« och hängde ihop med den sexuella calinda-dansen). På den tiden var han bara ett barn, men knäckte extra genom att sälja tegeldamm till Storyvilles invånare och besökare. Tegeldammet ansågs speciellt. Det var det bästa skyddet mot de förbannelser som tydligen kastades till höger och vänster, så kundunderlaget var gott.

I dag är just den sortens tegel mycket svårt att komma över. I New Orleans plockas det små bitar inne på St Louis-kyrkogården där Marie Laveau vilar (och eventuellt även voodooprästen Dr. John, varifrån en viss Mac Rebennack lånat sitt artistalias). Där finns mest smulor och småbitar som har fallit av de äldre gravarna.

I Storyville lär det ha funnits runt tvåhundra bordeller, varav många stod för musikunderhållning med mer eller mindre tydlig koppling till Congo Square. Pianisten, orkesterledaren och pionjären Jelly Roll Morton var alltid öppen med jazzens rötter (han hade en voodoodrottning till gudmor). Klarinettisten och saxofonisten Sidney Bechets farfar ska ha varit en av de mest berömda voodootrummisarna på Congo Square. Louis Armstrong lärde sig rytmerna och musiken genom att stå utanför på gatan och lyssna på vad som spelades inne på Storyvilles bordeller och spelhus.

Då Storyville stängdes 1917 spred sig musikerna över USA. Och när folk började dansa charleston hade de flesta ingen aning om att dess rytm ursprungligen var afrikansk och figurerat i voodooceremonier för att kalla till sig andar.

 

Kopplingen mellan musiken och traditionerna lever emellertid kvar.

Det räcker med att bevittna en jazzbegravning för att inse det.

När processionen följer den döde till graven spelas sorgliga melodier. Sedan stannar de till vid ingången och på tillbakavägen är det fest. Folk dansar med paraplyer och hoppar upp på bilar. Det kallas för second line, och det som händer vid ingången är att man kommunicerar med Ghede, en ande som ser ut som ett skelett. Han påminner om att det är dags att hylla den dödes liv och det är då bandledaren ropar ut att det är dags för en nya tongångar.

Jerry Gandolfo pekar på St Louis-katedralen en liten bit bort.

– Det är ett exempel på hur katolicismen smält samman med voodoon. Varje helgon har en dubbel funktion. En kristen och en som symbol för de olika andarna.

Han leder oss in på kyrkogården, förbi Marie Laveaus grav, vidare till den som eventuellt tillhör Dr. John och fram till en med en stor blå not längst upp.

– Den är till för fattiga jazzmusiker, säger han. Alla jazzmusiker som dör kan begravas här. Helt gratis.

Annars är prisnivån hög numera. Men en som köpt en grav är Nicolas Cage. Skådespelaren bodde ett tag i New Orleans, i ett av stans mest hemsökta hus. Han passade också på att uppföra en pyramidliknande gravkammare mitt på St Louis-kyrkogården.

– Den mannen är ett arsle, säger Jerry Gandolfo. Han brukade smyga efter mig på mina guidade turer här inne på kyrkogården och lyssna. Utan att betala!

Nicolas Cages intresse för voodoo är väldokumenterat. När han gifte sig med Lisa Marie Presley hyrde han bland annat in voodooprästinnan Miriam Chamani. Hon har ett av de få officiella templen och det ligger på Rampart Street. Hon anses också vara den mest musikaliska voodooprästinnan i New Orleans. Hon kan sjunga och Bruce Sunpie Barnes har spelat trummor hos henne.

Jerry Gandolfo gör oss sällskap dit. På vägen pekar han på en tvättomat.

– Där låg JM Recordings, där de första rock’n’rollskivorna kom till.

Han syftar främst på Fats Dominos »The Fat Man« som spelades in i lokalen i slutet av 1949.

Ägaren var den unge Cosimo Matassa. Sex år senare var det han som satt bakom mixerbordet när Little Richard framförde »Tutti Frutti« i studion, men då hade JM Recordings flyttat från ursprungsadressen.

Gandolfo är förstås skamlöst lokalpatriotisk, och alldeles särskilt när det gäller voodoo, men han pekar på en sorts släktskap med rocken.

– Den ursprungliga jazzen går faktiskt att se som ren voodoo. Voodoo härstammar från en tid innan språket, och det handlar helt om att ge upp sig själv och bli besatt. Ta Beethoven – han var en fantastisk musiker, men han fick ingen att vilja dansa. Jazz och rock däremot, de får dig att släppa taget. Därför är det logiskt att den där tvättomaten ligger så nära Congo Square. Allt hör ihop.

Deltabluesen avfärdar han snabbt. Enligt honom är den för orytmisk. Den saknar ju trummor. Delstaten Mississippi ska inte ta åt sig äran för någonting.

Utanför Bar Tonique – ett av stans bästa cocktailställen – ser Jerry Gandolfo en svart suv. Han stannar till.

– Så hon är här, säger han.

Han har i förbifarten berättat om en »gris gris girl« som han känner. En seriös voodoo-utövare med stora krafter som inleder varje morgon med en ceremoni inne på St Louis kyrkogård. Hennes gris gris-påsar och saker är de bästa i stan.

Jerry Gandolfo tittar snabbt in på baren, vinkar till någon som sitter i hörnet och viftar in oss.

– Håller ni på med ett projekt? ropar en kvinna som är placerad i mitten av ett bås, mellan två stora mycket allvarliga män som iakttar oss med tomma, lätt irriterade blickar. Hon är lutad över bordet och tittar stint på oss.

Kvinnan är i trettioårsåldern och är, lustigt nog, ganska lik Lisa Bonet i New Orleans-filmen »Angel Heart« (där Bonet spelar just en voodooprästinna med det fascinerande namnet Epiphany Proudfoot). Framför henne på bordet står en av barens berömda gin & tonics.

– Varför är ni här? frågar hon roat och presenterar sig som Gina.

Jerry förklarar läget. Även hon ska ha ett möte med Miriam, fast lite senare.

Gina förklarar i sin tur att Jerry spelar en väldigt viktig roll i New Orleans.

– Han och hans bror skapade museet, och det kom att fungera som en underjordisk järnväg för oss utövare. Innan var allt så dolt att vi knappt kände till varandra.

De två männen tycker att det räcker och säger hejdå till oss, utan att vi visat några tecken på att gå. Så Jerry leder oss ut.

– Hon är speciell, säger han. De andra prästinnorna är rädda för henne. De brukar prata om att hon kan vara en reinkarnation av Marie Laveau. Men hon är inte så musikintresserad, där är Miriam betydligt bättre att prata med.

 

Eftersom hennes åtaganden befinner sig mer på det andliga planet har det varit svårt att boka en tid med Miriam Chamani. Men hennes trogne trumslagare, Louis Martinié, har lovat att ta emot. Han har bland annat skrivit boken »New Orleans VooDoo Tarot« tillsammans med en annan kändisprästinna, Sallie Ann Glassman.

Louis Martinié, en späd och vänlig liten farbror med glasögon och basker, förklarar att det faktiskt ska gå att få träffa prästinnan ett tag.

Det är i och för sig osäkert vad besöket kommer att ge. En bekant har berättat att prästinnan ibland kan ägna de avtalade timmarna åt att enbart prata politik eller väder. På frågan om det kanske var möjligt att uttolka någon dold mening i hennes prat om väder och vind skakade hen bara på huvudet.

– Nä, hon pratade verkligen bara om vädret.

Medan vi väntar på att Miriam ska bli klar med en besökare sitter vi på den lilla gården. Louis Martinié berättar om sitt liv. Han spelade i rockband på sjuttiotalet, öppnade en gång för Jefferson Airplane, och var därefter med i ett tidigt industriband men tröttnade. Han behövde något andligt.

Eftersom han var »oäkting« såg den katolska kyrkan ned på honom, säger han.

– Det fick mig att hata Gud, redan som barn.

Han intresserade sig för Aleister Crowleys lära och magi.

– Men jag tog det så långt det gick att komma, kände jag. Då sa en gammal vis gumma från Cincinnati att jag borde vara i anden. Så jag flyttade hit för att lära mig om voodoo.

I slutet av åttiotalet slog han sig ned i New Orleans för att lära sig de magiska rytmerna vid Congo Square och kunna bli en aktiv utövare. Där lärde han sig av de andra musikerna, och av den ursprunglige Dr. Johns ande.

– Det finns inga bevis för att Dr. John verkligen var en trumslagare men det sägs så, och folktro är folkets sanning, säger han.

I dag driver Martinié ett litet pensionat och han bedyrar att man inte behöver vara voodootroende för att vara välkommen. Han sköter också trummorna under prästinnan Miriams ceremonier.

– Det handlar om att överskrida gränser, att transcendera. Därför var det viktigt att kunna de riktiga rytmerna i dess ursprungliga form.

Det som skiljer New Orleans voodoo från haitisk vodou och de afrikanska originalen är »att den är funky«, enligt Martinié.

– Den afrikanska är som klassisk musik, väldigt strikt. Den haitiska är som en symfoniorkester, en stor skara människor samlas men med klara och tydliga roller. New Orleans-variationen är som jazz. Det finns utrymme för mycket glädje, humor och improvisation.

Tempeldörren öppnas, en kvinna kommer ut och går över gården. En hand viftar in oss och vi går in i själva templet.

Rummet är en pedants värsta mardröm. Det är överbelastat av grejer. Dockor, figurer, ljus och oidentifierbara föremål.

Prästinnan och hennes kläder smälter in väl, men handslaget är fast.

– Vad har ni på hjärtat? frågar hon.

Jag hinner bara säga något om musik innan hon sätter i gång en lång monolog som mynnar ut i att själva världshistorien är ett enda stort musikstycke.

Helt plötsligt börjar hon sjunga olika varianter av ordet voodoo. Rösten är gäll.

– Det är urordet, från tiden innan vi var människor, men det låter olika på olika språk, förklarar hon och sjunger en stund till.

Louis sitter bredvid henne och nickar.

– Så är det.

Efter en stund återkommer hon till världshistorien och musiken. Vissa saker hon säger är chockerande politiskt inkorrekta. Det är skönt när hon i stället börjar prata om motorvägar.

– Har ni kört bil utanför stan? Kan ni tänka er personen som suttit och ritat motorvägsbroarna, alla de där broarna som slingrar sig fram över varandra i ett nät. Jag slutar aldrig att imponeras över dem. Den som ritat dem – där har vi en riktig musiker!

Louis ser det som en lämplig övergång till att visa trumrytmer som den klassiska bamboulan. Tack och lov spelar han aldrig den där som lockar de döda från kyrkogården.

Prästinnan sitter med och nickar huvud i takt till musiken. De sjunger lite, men sedan börjar hon tröttna och tackar för sig.

Hon försvinner ut genom dörren.

Louis tittar på oss och tycker uppenbarligen, och med rätta, att vi ser lite frågande ut.

– Ni får kanske lite mer jordade svar av mig, säger han och berättar mer om rytmerna och om deras funktion med att öppna dörrar till andevärlden.

Prästinnan kommer tillbaka och vänder sig till Louis.

– Du kommer väl ihåg att släcka alla de levande ljusen här inne innan du går? säger hon.

Efteråt går det att sammanfatta känslan med en Bob Hund-titel. I stället för musik: förvirring.

Prästinnan Miriam talade åtminstone inte om vädret. Men en sak blev väldigt tydlig; New Orleans-voodoo har uppenbarligen en hel del utrymme för improvisation.

Som jazz.

 

New Orleans är en märklig stad. Och definitivt en av världens mest självmedvetna. Här blandas kitsch med allvar på ett sätt som saknar motstycke. Det gäller framför allt French Quarter.

Den ökända gatan Bourbon Street liknar en helvetesvision av Hieronymus Bosch. Drängfulla jocks står på balkonger, skriker och skvätter öl och klibbiga drinkar på de som passerar förbi nere på gatan. De drycker som serveras smakar översötat godis och trängseln är förfärlig. Musiken likaså. Det är absolut ingen snygg dekadens. Här finns ingenting att romantisera. Det är en mardröm.

Men bara ett kvarter bort övergår stan till det relativt normala, med bra krogar och utskänkningsställen, som French 75 – den cocktailbar som tillhör klassiska Arnaud’s. Där blandas drinkarna av stans kanske mest välkände mixologist, Chris Hannah. Han är en man med rakad skalle, runda glasögon, vit smoking och svart fluga. Han är också den som kanske bäst satt fingret på den särskilda och säregna stämning som stan fortfarande besitter. För som han sagt: »Varje morgon när jag går upp förbereder jag mig för att bli en del av det skådespel som är New Orleans.«

Här är väldigt svårt att avgöra vad som är riktigt, vad som är på låtsas och vad som är en blandning.

I stort sett vartenda ställe flirtar med bilden av stan som pirat-, bordell-, jazz- och voodoohuvudstad. Så gott som allt görs med en fnissning, men skrapar man bara på ytan går det fortfarande att hitta det genuina – åtminstone när det kommer till jazz och voodoo. Som alltså egentligen är samma sak.

 

Tillbaka till Rose Nicauds uteservering. Bruce Sunpie Barnes har stängt av musiken. Den isande vinden och skräpet har lagt sig.

Han berättar i stället om Skull & Bones-sällskapet.

Traditionellt ska deras uppgift vara att skrämma barn. Sällskapet drar runt i Tremé efter den inledande ceremonin och med blodiga ben i händerna smyger in i hus vars dörrar lämnats olåsta av föräldrarna. Väl inne famlar de genom nedsläckta rum tills de kommer till barnens sängar. Ungarna väcks av skelettmännen och benen och blir uppmanade att sköta skolan och inte gå med i gäng, annars kan sällskapet komma att ta med deras ben tidigare till kyrkogården. Föräldrarna håller sig undan. Sådan är ritualen.

Ute på gatan samlas sedan gänget och fortsätter skrämma barn till bättre beteende. Efter ett par timmar blir de avlösta av Baby Dolls, några babyutklädda kvinnor som går runt och tafsar på både män och kvinnor. Skeletten och döden har haft sin stund. Baby Dolls symboliserar fertiliteten och det nya livet.

– De flesta som kommer till Mardi Gras ser bara folkfesten, men förstår inte symboliken och vad som ligger bakom, säger Bruce Sunpie Barnes. Voodoon finns där, gömd men också helt öppen för den som vet vad han eller hon ska titta eller lyssna efter.

En fråga är förstås om den fortfarande har någon relevans musikmässigt. De flesta av de gamla rytmerna är möjligtvis en angelägenhet för de invigda, även om voodoons arv är invävt och går som en sorts röd tråd genom stora delar av jazzen och rockens historia. Samt hiphopens.

– Varifrån tror du New Orleans-hiphopens bounce kommer? frågar han.

Han slår återigen på datorn och surfar in på Youtube. Han söker upp Mystikals »Shake Ya Ass«.

– Den här låten är voodoo och ingenting annat än voodoo. Rytmen är plockad direkt från vad som spelas och alltid har spelats på Congo Square. Den är inte bara inspirerad av, den är voodoo. Men det vet ingen som inte är insatt. Voodoon är gömd, fast helt öppet.

 

Sista dagen i New Orleans. Strax innan porten till St Louis-kyrkogården ska låsas smiter vi in, halvspringer över grusgångarna bort till Dr. Johns grav där det ligger lite söndersmulat tegel på marken.

Jag rafsar snabbt åt mig några sträva bitar.

Ifall artikeln innehåller några faktafel eller missar kan det vara bäst att ta hem lite skydd.

 

Artikeln går även att ta del av som ljudbok via Storytel!

 

VOODOOLÅTAR VI MINNS

 

Text: Pierre Hellqvist

 

Screamin’ Jay Hawkins: I Put a Spell on You (1956)
Där bluessångaren utvecklas till den förste riktige skräckrockaren. I voodooprästtappning. En framgångsrik gimmick som sedermera mest blev en belastning för artisten ifråga.

Dr. John: Gris-Gris Gumbo Ya Ya (1968)

»Try a little black cat if your woman got another man.« Mac Rebennack, dittills mest känd som sessionmusiker, kommer ut som Dr. John The Night Tripper, en färgstark medicinman med viss tilltro på det övernaturliga. Hela det gumbogeggiga albumet »Gris-Gris« är en hyllning till New Orleans och dess mystik.

Redbone: The Witch Queen of New Orleans (1971)

LA-bröderna Pat och Lolly Vegas känner en del av oss igen som samarbetspartners till den store Jim Ford. Med sitt band Redbone hade de 1971 en jätteframgång i England och hyggligt stor hit i USA med träskfunkiga singeln »The Witch Queen of New Orleans«, vars återkommande seansramsa »Marie, Marie, da voodoo veau, she’ll put a spell on you« givetvis är omöjlig att få ur huvudet.

Tami Lynn: Mojo Hannah (1972)

På den här lika giftiga som hårdsvängande Cotillion-singeln kallades hon faktiskt Tammi Lynn. Förmodligen bara resultatet av slarv. Soulrösten från The Big Easy som vid tidpunkten ofta körade bakom Dr. John sjunger icke desto mindre med övertygelse om att hon ska ta ett hår från den som svikit henne och ge till »a gumbo cooker and an alligator hooker, make a dead man jump and shout«. Många har spelat in den här låten, ingen gör den som Tami Lynn.

Bobby Bare: Marie Laveau (1974)

»If she ever asks you to make her your wife/Man, you better stay with her for the rest of your life.« Denna skojfriska Shel Silverstein-fabel gav Bobby Bare hans enda singeletta på countrylistan.

Frank Ocean: Voodoo (2012)

Lika återhållsamt som klädsamt refererar soulcroonern både till D’Angelo- albumet »Voodoo« och till staden där han växte upp. Spiritualitet, sex och synd i en osalig röra, precis som New Orleans.




Relaterat