Mathilda Brink: Maestro

Röst, toner och artist som söker sig fram. Bland naturnära progg, taggig indie och kanske något som liknar visor. Det låter inte 2019, ändå fullt fungerande 2019 eftersom 2019 i princip kan vara vad som helst.

I en göteborgsk tradition talar vi, om vi ska tala sentida konstellationer, en sorts fortsättning på Den Stora Vilan (vars Thomas E. Frank är producent här) och Slowgold. Det märks väldigt lite av inställsamhet här, snarare en idé som borrar sig djupt ner i musiken och liksom går på känn. Träffar hårt och rätt ibland, driver emellanåt i väg utan någon vidare riktning. Det är skevt och lite bökigt, fult och fint omvartannat, sällan ointressant, alltid personligt.

Mathilda Brink är den där typen av talang som säkerligen mår bra av att få följa sin egen vision men vars frihet ändå behöver en viss typ av struktur. Av »Maestro« att döma är mönstret på den strukturen inte helt färdigt än men det kan bli ganska iögonfallande när det är på plats.