ARKIVRECENSION Iggy And The Stooges: Raw Power (Legacy Edition)




10
av 10
  • Artist
  • Iggy And The Stooges
  • Album
  • Raw Power (Legacy Edition)
  • Bolag
  • Columbia/Legacy/Sony


Klassiskt album som slogs mot tidsandan. (Ur Sonic #53, juni 2010.)

Iggy And The Stooges var först i modern tid med att ljudsätta undergången.

Många har fått skäll för att deras tredje album »Raw Power« inte fick en chans att slå världen med häpnad, utan i stället landade på plats 182 på Billboard-listan innan det sjönk som en sten 1973. Främst i de anklagades bänk står David Bowie och Tony Defries.

Bowie gjorde den påstått taniga mixen av albumet, vars dramaturgi manager Defries hade bestämt till två LP-sidor med samma formel: rockstart följd av ballad, därpå en midtempolåt och och sist en rocklåt igen. Iggy Pop var 1997 så missnöjd med Bowies mix att han biffade till en distad och tidsbunden version (den enda officiellt tillgängliga sedan dess). Man kan tycka vad man vill om Bowie, men hans mix funkar bättre och han går inte att överskatta i rollen som Stooges »inkastare« och mecenat. Och Defries formel har ännu ingen försökt ändra på. Att urpunk-DNA-låtar som »Search and Destroy« eller »Death Trip« skulle komma i närheten av topplistorna då var lika osannolikt som att Gershwin skulle få jobb på Broadway i dag. Inför inspelningarna landade Ron Asheton (bas på detta album, vila i frid) och brodern Scott (trummor) i London den 6 juni 1972, samma dag som Bowie gav ut »Ziggy Stardust«.

Tidsandan när »Raw Power« gjordes var femtiotalsnostalgi, symfonirock och pop i glitter och platå. Vill man slåss mot tidsandan får man stå ut med att medaljen kommer lagom till gravstenen, om alls.

»It was like art lost, like a good movie no one got to see«, säger Scott Asheton i dag.

Stooges dumpades av publik, skivbolag och media och slogs i drogrus för sitt liv längs konsertrutten i USA innan de somnade in 1974. Vid det laget var Mick Jones och John Lydon uppfyllda av egna febriga framtidsdrömmar, inspirerade av det sanslösa band de hade sett live på Kings Cross Cinema i London två år tidigare med några dussin människor, varav Mick Rock var den som knäppte den ikoniska omslagsbilden till detta mästerverk.

Erkännandet för plattan har bara vuxit sedan punkens genombrott.  Stooges är ännu i skick att exploatera detta och kan nu njuta av att textraden »Honey we are going down in history« till slut blev en bredare sanning. De har nått slutsatsen att visst är det förnämligt att vara pionjär, men om bara bara några få vet om det så faller det platt. Speciellt om alla som kommer efter en gör betongbröl av granaterna man uppfann. Så banalt är livet, så banal är konstens drivkraft.

Kolla tårungarna i Iggys ögon när han pratar om allsången bandet numera möts av i utsålda konsertsalar i Morgan Nevilles enastående dokumentär i deluxe-versionen av årets »Raw Power«-utgåva. Den innehåller tre skivor; en med Bowies originalmix nymastrad, en med konsert från 1973 och en med outtakes. Plus DVD, japansk vinylsingel, superfin booklet och vykort till mormor. Allt i en snyggt sliten sjutumsbox med titellöst originalomslag som landar kring sjuhundra kr. Vill du bara ha originalalbumet till normalpris får du liven på köpet.

Det är aningen dyrare än »39-cent-lådan på Aaron Brothers Used Records i Los Angeles«, som Iggy minns plattans öde hösten 1973.




Relaterat

ShitKid: [Detention]
Ex Hex: It’s Real