En av årets bästa kulturjournalistiska sagor






Missa inte Jacob Frösséns film om Neu-trummisen Klaus Dinger.

Primal Scream-sångaren Bobby Gillespie, dokumentärfilmaren Jacob Frössén och intervjuaren Ika Johannesson sitter på scen i arkitekten Gunnar Asplunds gamla finrum – den stillsamma och vackert dekorerade singelbiografen Skandia i centrala Stockholm – och pratar om filmen »The Heart is a Drum«, som Frössen (som står bakom filmer om Olle Ljungström och Henric de la Cour)) gjort om Neu-trummisen Klaus Dinger. I begynnelsen på 1920-talet var salongen klädd i vita ljusglober. På gamla svartvita bilder ser det verkligen ut som den stjärnhimmel man ämnade gestalta, med stora ljusskärvor svävandes över biostolarna.

Under samtalet efter visningen berättar Bobby Gillespie kronologiskt och långrandigt om band han en gång upptäckte. Jag försöker envist hitta en koppling i hans berättelse för att kablarna i mitt huvud kring den brokiga musikhistorien ska rätas ut. Plötsligt återger han ett turnéminne: efter ett gig sent på kvällen och en rad substanser satte sig bandet i bilen och körde längs Autobahn hela natten rakt igenom de tyska kolfälten i Ruhr samtidigt som de lyssnade på Neu. Historien är sorglig men ger en förståelse för vad som skapar mening av den. Sökande, sorg och skapande blir liksom synonymer.

Dekorationerna längs salongen skulle på klassiskt modernistiskt manér berätta om människans historia (även om det så klart bara görs genom antika bystar och grekiska krigare). Neus musik fungerar så bra i den här kontexten att jag hinner tänka att filmatiseringen av Harry Martinsons »Aniara« vore ett perfekt filmval.

Men drömmen om allt vad rymden representerar blir bara en kuliss. Ljuset smattrar förbi i biltunnlar. Det fräser i lysrör i korridorerna mellan fikarummet och produktionslinjen.

»The Heart is a Drum« utvecklar sig till en av 2019 års bästa kulturjournalistiska sagor. Den handlar om Klaus Dinger som efter att sommaren 1971 ha förälskat sig i en svensk tjej blir dumpad. Eller, som Klaus upprepar på perfekt tyskengelska: »My honey went to Norway.«

Dinger drar ut Amors pilar från sitt bröst och börjar i stället trumma. Tillsammans med gruppen Neu – eller NEU! som det skrevs – skapar han prototypen för Berlin-beat, motorik eller Neu-beat – vad man nu vill kalla det, det stompande, repetitiva trumslagande som bara fortsätter i all oändlighet. En allegori över något som gått förlorat.

»The Heart is a Drum‹ är rakt berättad med noga utvalda och koncentrerade – alltid spännande – intervjusekvenser, kryddad med några jättejätteroliga anekdoter av Iggy Pop om sin vardagsrealism i Berlin. Det är en ständig eufori fram till den bitterljuva knorren på slutet. Det är faktiskt helt fantastisk kulturjournalistik.

Men som alltid i berättelser som försöker hålla sig på linan skapar det en rad följdfrågor. Jag vill veta mer om Neu, om varför det finns så lite material om gruppen och får heller inte riktigt svar på hur Klaus Dinger, som gick bort 2008, kunde vara så våldsam och när hans raseriutbrott kunde ske.

Filmen berättar också historien om att det vi ser som självklarheter i dag ofta händer genom tillfälligheter och ögonblick som ibland betyder mer för någon och mindre för någon annan. Och hur den rätta frågan från en intresserad musikjournalist liksom kan avtäcka en hel ridå av kunskap som annars skulle gå förlorad. Den visar pedagogiskt hur beatet utvecklas och tar form i takt med förvärvsindustriernas maskiner, och hur den är något man kan relatera till oavsett om du växer upp i Düsseldorf, Manchester eller Detroit eller oavsett vad du heter. Hur man hör svett, sot och dåliga löner. Just hur människor lever, vad de har för värderingar och föreställningar, kan man alltid explicit höra i den kontemporära musiken men här blir det dånande övertydligt vad den representerar. I podcasten Staden – som i ett spännande avsnitt utforskar relationen mellan musik och urbana rum – menar Tommy Jönsson att technon ofta har setts som ett produktionssätt snarare än som genre. En lång rad ämnad för distribution av ändlös musik, ungefär just det en fabrik uppfattas vara.

Samtidigt berättar »The Heart is a Drum« hur Kraftwerk och, på sin lilla kant, Gudrun Gut utvecklades som en motreaktion till den glada och,  som Wolfgang Flür beskriver den, kitschiga tyska schlagermusiken som med dans och skratt försökte glömma förintelsens gasugnar. Genom att fokusera på musikens kärna – takten – blir den kontextuella verklighetsuppfattningen av vad som faktiskt driver musiken framåt så väldigt mycket större.

 

»The Heart is a Drum« går att se på bio, på SVT Play och den 10 maj även på SVT2.




Relaterat

Ex Hex: It’s Real