Lennart Persson 1951–2009




Foto: Per-Anders Jörgensen



Vänner, kollegor och fans minns en extraordinär musikskribent och människa (ur Sonic #47, juni 2009).

Lennart Persson är död. Han blev femtioåtta år. Den 18 maj somnade han in efter en dryg månads kamp mot cancern.

Ända sedan Lennart inledde sin skribentkarriär i Arbetet 1973 har han varit en tongivande och stilbildande röst i svensk musikjournalistik. Han har kunnat läsas i de egna fanzinen Larm och Feber, i otaliga dagstidningar och alla musiktidningar värda namnet.

I Sonic har Lennart skrivit sedan starten för nio år sedan.

Tomrummet han lämnar efter sig är enormt. Vi är långt ifrån ensamma om att tycka det. Därför bad vi några av hans många vänner, kollegor och fans att dela med sig av sina Lennart-minnen.

En del höll sig kort, andra hade massor att berätta. Vi lät dem göra det, på det sätt de ville. För det var ju det Lennart alltid gjorde, och det var därför vi tyckte så mycket om honom.

 

Jag höll på att överföra min Gun Club-samling till CD kring julen 2003. Det ena ledde till det andra och helt plötsligt kom jag tänka på Peter Perretts version av »Silent Night«, säkert inspelad när han levde som mest osunt och bekantskapskreten bland annat bestod av Johnny Thunders. En sådan där avskalad sak som bara går rakt in, men som jag bara hade på en kassett i källaren som man aldrig hittar när man så önskar.

Efter att ha rådgjort med Peter på Musik & Konst lovade han fixa fram den. Några dagar sedan ringde Lennart.

– Du kan låna mitt ex, sa han.

På det viset räddade han såväl den julen som många andra.

Tack, Lennart.

Per Alexanderson

festivalchef, Hultsfredsfestivalen

 

Lennart Perssons texter samt förmåga att sprida entusiasm och att ständigt lyfta fram intressant musik har betytt mer för min bildning än samtliga skolböcker jag någonsin öppnat. Bara dagar innan han ställdes inför sin diagnos hade Lennart och jag slutfört ett nästan årslångt arbete på ett kommande CD-projekt med den amerikanska gruppen Louie & The Lovers, ett band han fick mig att upptäcka och som han vurmat hårt för ända sedan de gamla Larm-tidningarna.

Omslagstexten Lennart satte samman till detta projekt var så briljant och kärleksfullt skriven att den internationellt ansedde musikhistorikern och prisbelönte författaren Colin Escott (som korrekturläste översättningen) spontant brast ut i en applåd – allt var ju redan perfekt!

Lennart tillhörde musikjournalistikens världselit. Han var också en av de mest ödmjuka, generösa och vänliga människor som korsat mina vägar. Jag är evigt tacksam för alla de tips på bra musik som han delade med sig av.

L-P Anderson

frilansjournalist och Sonic-medarbetare

 

När jag var liten var det coolt att skriva om musik. Skivaffärer: också ganska spännande.

När man gick till Musik & Konst under en resa till Malmö så hoppades man att Lennart Persson var där. Vågade man också fråga något om någon jazzbox så var allt perfekt.

Jag har fått mycket av många skribenter. Lennart Persson var den ende som bara gav musik. Han var också den ende som gav och gav och gav. Jazz blev världens bästa musik tack vare honom. Jag tror inte att vi träffades under de senaste tio åren, men man visste var han fanns.

Att vara musikskribent i Sverige kan vara konstigt. Många är det inte längre. I dag är vi både tvär- och popkulturella, samtidigt famlande och bergsäkra. Ofta känns det ändå som att vi alla står och tummar på skivor i Lennart Perssons affär. Försöker jobba fram mod att fråga vad det är som spelas i högtalarna. Att i den stunden bli bemött av någon som honom, det kan betyda precis allt.

Tack.

Emil Arvidson

frilansjournalist och Sonic-medarbetare

 

Det lustiga – för att inte säga helt absurda – är att jag var lite rädd för Lennart innan jag träffade honom. Han verkade så hård och tuff i texter jag hade läst i Larm och Schlager. Från just Schlager minns jag exempelvis tydligt en Hoodoo Gurus-recension som tydde på att en folkilsk Van Morrison suttit bakom skrivmaskinen.

Det kan man kalla felaktigt intryck. I själva verket var ju Lennart en alldeles osedvanligt vänlig, omtänksam och generös människa. Ja, en av de mest älskvärda jag över huvud taget träffat.

Under alla år som recensent åt Aftonbladet reste jag frekvent till Malmö och det spelade ingen roll om bra eller usla band väntade på KB:s utmärkta scen – det var alltid en stor glädje. För i Malmö fick jag gå till Musik & Konst och träffa Lennart; dricka en kopp bryggkaffe, höra anekdoter om Bill Withers eller Jalle Lorensson och framför allt lyssna på den bunt skivor han alltid plockade ihop när han visste att jag var på ingång. För det mesta köpte jag allihop och äger nu, till oändlig lycka, en samling som dignar av fenomenala Lennart-skivor.

Hade jag tur lovade konserten jag skickats på så gott att Lennart skulle gå och titta, han också. Då bjöd han ofta på middag hos den gode Chien på Kin Long som uppvärmning och jag vet inte riktigt hur det gick till, men han såg alltid till att vi fick fantastisk mat som inte fanns på den vanliga menyn. Det var som musiken, Lennart kände till guldet vi andra inte visste något om…

Under de där middagarna hade han alltid något vänligt att säga om något jag skrivit. Huruvida han i de fallen var helt ärlig är väl oklart, jag finner det osannolikt att något jag skrev om musik skulle ha kunnat göra intryck på Lennart, men han förstod förstås hur oerhört mycket det betydde för en lärjunge att få beröm av honom. Han var sån, han hade den sortens hjärta.

Att säga att det blir tomt utan Lennart är en underdrift. Det blir ett stort jävla hål i tillvaron.

Per Bjurman

New York-korrespondent, Aftonbladet

 

Det var en tumultartad start. Hösten 2003 hade jag hoppat av mitt jobb på Magazine Café för att vikariera som redaktör för Studio Pop på svt. Bortsett från att mitt privatliv var kaotisk så hemsöktes även min nya arbetsplats av diverse olyckor. Värst var att Per Sinding-Larsen fått en järnbalk i huvudet under inspelningen av ett annat program och plötsligt sjukskrevs.

Tack och lov hade vi Lennart Persson.

Bakom kulisserna kunde det vara hur stressigt som helst. Vi hade otur. Saker föll isär omkring oss, inget flöt som det skulle. Om jag någonsin stått på vansinnets brant så var det där och då. Men varje inspelningsdag när Lennart dök upp lade sig ett lugn över redaktionen. Han var både stämningsstabiliserare och lyckopiller i ett. Jag har aldrig träffat en person som spred så mycket mysighet omkring sig bara genom att gå in i ett rum.

Jag började utnyttja det. Ibland kunde jag dra mig undan och prata med honom i telefon för att få lite synpunkter på något ämne vi skulle ta upp i nästa program. Det funkade lika bra då. Man lugnade ner sig och återfick fokus. Framför allt hade man trevligt.

Under en senare period kom jag att hålla i Expressens CD-sidor. Då hade jag ännu mer kontakt med Lennart. Och om jag själv ärligt talat börjat bli lite blasé så verkade hans intresse för musik nästan bli större för varje vecka som gick (och det var som alla vet allt annat än litet från början). Det var det som gjorde honom så unik. Lennart Persson hade visserligen kunskapen i behåll, ändå var det som att han upptäckte kulturformen musik för första gången varje dag han vaknade.

Sista gången jag träffade honom var på bokmässan i Göteborg förra hösten. Det är antagligen landets absolut stökigaste miljö med en ljudnivå som en Motörhead-konsert. Den ende som inte verkade beröras ett smack var Lennart. Han gled omkring som en avslappnad liten oas. Jag såg beundrande på hur han verkligen tog sig till med alla som kom fram och ville prata, med precis samma värme och intresse som om det varit en gammal bekant.

Kombinationen gränslös talang och ren snällhet är något av det mest ovanliga som finns. Det är inte bara Sveriges bästa musikjournalist som gått ur tiden, för min del var han nog en ännu större idol som människa.

Klas Ekman

frilansjournalist och Sonic-medarbetare

 

Det passerade ett fruktansvärt åskväder över Malmö natten efter Lennart Persson dött. Jag väcktes i sängen vid halv fyra och låg sedan vaken i mörkret i nästan en hel timme och lyssnade till naturens häpnadsväckande krafter. Jag har ingen gudstro, ingen tro på någonting över huvud taget, men förstod ändå symboliken. Någon var väldigt uppbragt.

Jag har inget enskilt blixtklart minne av Lennart som etsar sig fast. Jag har bara en lång och hållfast vänskap att erbjuda.

Jag var femton år när jag smög in i Lennarts butik första gången. Han var redan då en journalistlegend. Jag var nervös, detta var mannen som intervjuat Marley, Ray Davies och Dr. John. Jag bar fram »Atmosphere«-tolvan till disken och fick beröm och uppmuntran, tips om andra plattor i anslutning och ett löfte om inspelade kassetter med band och artister som påverkat Joy Division.

Utan Lennart hade min kärlek till musiken varit vek och verkningslös, utan Lennart hade jag aldrig vågat skriva, utan Lennart hade Gidappa aldrig blivit den tidning den nu blev.

Sista gången vi talades vid ringde jag honom på sjukhuset, det här är ungefär tio dagar innan han dog, och han svarade med sin sedvanligt lena stämma. Vi pratade en lång stund. Om vad? Om Iron & Wine som jag just då satt och recenserade för den här tidningen. Om Dylans senaste; han tyckte om den. Om kärlek och falskhet. Om hans älskade barnbarn. Om vår kommande gemensamma bok.

Nu sitter jag här med ett halvfärdigt manus till en gemensam bok och en saknad som skakar himlens grundvalar så att jag väcks av ett rasande åskväder mitt i natten.

Tony Ernst

frilansjournalist och Sonic-medarbetare

 

Det är inte lätt att arbeta med musik i dag. Det är näst intill omöjligt att åldras och utvecklas med värdighet i denna flyktiga bransch, musikbranschen. Det är en svår tid, en svår värld, denna värld. Ytligheten är mer och mer slående och vattnar ur själva kärnan i uttrycket, i musiken. Var det inte min själ jag lade in i mitt skapande? Vem var det som lyssnade?

Lennart Persson förstod detta. Han lät hjärtat styra vägen igenom det stora snårig underbart breda musikutbudet och tvekade inte en sekund på att lyfta fram det han ville dela med sig av. Han delade med sig av sin innerliga kärlek till musik och han kommunicerade inte bara med lyssnarna utan även med oss artister och musiker.

Han hade en enastående förmåga att höra smärtan bakom orden, att se det bottenlösa djupet i de mörka blå tonerna och möta upp i tomheten och tystnaden mellan andningarna. Hans lyssnande var ett kärleksfullt, modigt och krävande lyssnande som gjorde honom till en själfull musikens främsta talesman. Hans ord nådde hela vägen tillbaka in i djupet och hjärtat av den musik han beskrev.

Utan Lennart Persson hade Ebba Forsberg aldrig orkat kliva tillbaka in i rampljuset än en gång. Räddade han mig från att ge upp?

Han kunde beskriva musiken på ett sätt som fick mig att förstå delar av mitt eget skapande och värdet av min egen mörka sorg.

Han fick mig att se det vackra i min själ som jag trodde vara fult. Han vill höra mer när jag föll tyst så jag fortsatte.

Lennart var den vän jag nu sörjer att jag aldrig fick lära känna. Han är den varmhjärtade människa vars minne jag kommer att bära inom mig för resten av mitt liv. Hans underbara ord kommer jag aldrig att glömma.

Ebba Forsberg

artist

 

Det som är lite speciellt med min och Lennarts relation är att det fanns inga direkta episoder – inget resande eller så. Kanske sågs vi i en bar på KB, hemma hos honom, över disken på Musik & Konst, hemma hos mig på fest. Däremot hade vi ett konstant samtal i trettio års tid, jag vände mig till honom och han vände sig till mig. När Lennart hade Musik & Konst så gick man in dit och pratade men det upphörde inte när han drog ner på sin närvaro där, vi talades vid ständigt.

Upprinnelsen till att vi lärde känna varandra är ju Wilmer X första skiva som gjordes av gänget runt tidningen Larm. Genom Peter Thulin, som han drev butiken med, kom vi in i det där gänget och fick erbjudandet att göra en singel. Och Lennart underkände vårt första försök!

Det var så att han var med och vald ut vilka två låtar vi skulle spela in men det var Peter som följde med till Klippan och inspelningen. Det skulle aldrig Lennart gjort, vi kände honom inte på det viset. När vi kom tillbaka var han däremot väldigt bestämd på att vi skulle åka tillbaka och göra om den ena låten. Han var den självklara auktoriteten.

Jag relaterar nästan allt i musikväg till honom. Inte minst hans syn på att det finns något bra i all musik – blues, country, reggae. För det är inte så självklart, märker man, när man kommer ut och pratar med folk. Men Lennart var betydligt bredare i sin smak än vad jag är, hängde mer med i alla genrer. Jag tänkte på det när jag läste alla minnesord om honom att han har skrivit om så många musiker som jag inte alls kan relatera till, som han också hade varit med och peppat.

Hans bredd var ofattbar. I samma vecka som han blev sjuk var jag i Austin. Jag ringde honom och tipsade om en massa obskyra artister som jag hade sett där, men han visste självklart vilka de var. Man kunde sällan överraska honom med nya namn, ofta hade han rentav redan en åsikt om de bra eller inte.

Genom åren har jag läst det jag kommit över av hans texter men det har inte alltid varit så lätt följa, de har varit så spridda. Det var inte så att han ringde eller mejlade och sa »nu måste du läsa det jag har skrivit här«. Nu tänker jag att någon borde ta och samla alla hans texter, så att allt inte bara sprids för vinden. Han började ju med det på sin hemsida.

Men det som har gjort allra störst intryck på mig är våra personliga samtal, hans insikter.

Nisse Hellberg

artist

 

Första gången jag fick beröm av Lennart Persson ville jag visa hela världen.

Det vill jag fortfarande, som ni märker.

Rätt snabbt kunde man konstatera att Lennart var bra på att dela med sig av snälla ord, alltså även till andra. Men han gjorde det bara när någon verkligen förtjänade det. Det skedde aldrig med slentrian.

En ännu mer unik och värderad egenskap var att han lyssnade så bra. Lennart kände, och pratade med, hur många människor som helst. Ändå kunde han komma ihåg små detaljer man sagt för längesen, ibland sådana man själv hade hunnit glömma bort. Han ställde frågor om ens närmaste när man själv inte hade haft tid att tänka på dem. Han var nyfiken, och han brydde sig om vad man svarade. Och var man stressad blev man lugn så fort Lennart fanns i andra änden av luren.

Vem ska nu skicka vykort med Brian Jones-motiv och önska en glad semester? Vem ska nu mejla julhälsningar med Gram Parsons- och Lonnie Mack-motiv? Vem ska nu besvara alla ens George Jones-frågor? Väldigt många känner ungefär likadant. Det är ett tomrum som ingen kan fylla, men hur glada är vi inte att det fanns någon där till att börja med?

Sist; när Sonic drog i gång var vi delägare nog lite yra i mössan ifråga om vad för en tidning vi ville göra. Det enda vi var helt säkra på var att Lennart Persson skulle vara med. När han, på en gång, sa ja ville var och en av oss visa hela världen.

Det vill vi fortfarande, som ni märker.

Pierre Hellqvist

chefredaktör Sonic

 

När jag arbetade på tidningen Pop ingick det i mina uppgifter att ringa och tjata på frilansarna. När jag skulle få tag på Lennart ringde jag jämt till butiken, för det var alltid där han var. Vi småpratade lite innan vi kom till saken, han var oftast glad, alltid snäll. Lämna i morgon? Fyratusen tecken? Inga problem. Jag brukade le för mig själv när vi lade på luren.

På jularna skickade han upp julklappsskivor till redaktionen. Till mig var det uteslutande soulsångerskor av den gamla, riviga skolan – precis den sortens soul jag inte lyssnade på alltså. Kanske tyckte Lennart att det historiska perspektivet skulle göra mig gott, kanske tyckte han att mina boybands och nysouldivor var trams, fast det sa han aldrig. Gesten kändes aldrig uppfostrande.

För några år sedan satte jag och Pietro Maglio ihop en bok med Lennart för Modernista, »Sånger om kärlek«. Jag minns eftermiddagen på kontoret med Lennarts texter i datorn och Lennart själv redo på andra sidan mejlen. Pop-tiden var långt borta, men jag minns den sällsamma känslan av att sitta där igen, människor som mött varann via musiken och som alltid skulle representera något speciellt för varann, trots att vi nästan aldrig hördes, trots att vi aldrig sågs.

Sista gången jag träffade Lennart var på Sydsvenskans julfest i december, och utbytte den sortens ytskrapande småprat man måste begränsa sig till på mingeltillställningar. Innan han gick vidare sa han att han tyckte att det var så roligt att jag bestämt mig för att flytta hem igen. Jag tyckte om hur det lät, »att flytta hem«. »Är du i affären nånting?«, frågade jag. »Jodå, ibland«, sa Lennart, »du kan ju titta in någon gång.« Och så log han, vinkade lite och försvann bort mot hissarna.

Anna Hellsten

kulturskribent på Sydsvenskan

 

Var det någon musikjournalist man som musiker respekterade var det Lennart Persson. När man spelade in kunde man tänka: »Det här kommer inte Lennart att godkänna, han vet precis varifrån vi hämtat detta.«

Han kunde ju sin musikhistoria utan och innan. Det var något vi visste. Och det fick oss att jobba lite hårdare. Han var en sorts musikpappa som man önskar att det skulle finnas fler av i musikbranschen, bland skivbolagen, men som inte finns där. En mentor som man lyssnade på.

När man skulle till Malmö var huvudmålet jämt att besöka hans affär och ta del av hans tips. Där kunde man spendera ett helt gage på att köpa plattor av Lennart. Man visste att det var skivor som man skulle spela mycket och länge.

Hans värme och hela väsen kommer alltid att leva vidare. Och vi musiker kommer alltid att säga: »Det här skulle Lennart tycka om.«

Louise Hoffsten

artist

 

När Lennart hade dött och jag på tisdagsmorgonen hade låtit tårarna flöda på Facebook kontaktades jag av en tidning som undrade om jag inte ville utveckla det till en personlig runa.

Jag gjorde ett försök, men mådde illa när jag läste utkastet. Det var som att sätta sig själv i halsen. Det handlade ju bara om mig. Jag meddelade att det inte skulle bli något, och höll mig till Facebook, där vi var många som delade sorgen och minnena med varandra, och där Klas Ekman – med synen ogrumlad av den självbespegling som min generation popskribenter lätt drabbas av vid tanken på Lennart – formulerade de bästa orden om honom: »Begåvning och den sortens snällhet är en alltför sällsynt kombination.«

En sådan unik begåvning, som den Lennart hade, brukar medföra om inte arrogans så åtminstone en skönjbar narcissism. Med Lennart var det tvärtom. Han var snällast, hjärtligast, i branschen.

Först nu, efter hans bortgång, när jag misslyckas med att skriva om Lennart utan att sätta mig själv i centrum, inser jag sambanden. Att han var som en pappa i det att jag tog hans snällhet, och att han alltid hade tid, som något givet. Jag var det narcissistiska barnet i vår relation.

Och det var egentligen inte så konstigt. Jag var bara tolv år när jag började läsa Larm, tretton år när vi hade den första personliga kontakten. Jag läste i Larms legendariska nummer sju 1977 att de skulle ha en Larmfest i Malmö, där bland andra Problem skulle spela. Jag var en liten skit med ett stort huvud redan då, så jag skrev brev till Lennart och frågade om inte jag och min kompis kunde få sova på hans golv (!) för att kunna vara med på festen. »Vi kan ta med oss sovsäckar och egen frukost.« Hans hemadress hittade jag på baksidan av ett stycke skivleveranskartong från Musik & Konst. Lennart svarade att festen tyvärr inte var för minderåriga – men skickade med en kassett med massor av de låtar från hans tiotusentals tecken långa singelkrönika i samma Larm. Importsinglar jag inte ens hunnit börjat drömma om att faktiskt få höra. Dittills hade jag, med en femtiolapp i månadspeng varav det mesta gick till Larm-prenumeration och New Musical Express-lösnummer, oftast nöjt mig med att fantisera om hur Lennarts mest obskyra skivtips lät.

Men redan året därpå, när jag var fjorton, fick jag träffa honom. Jag hade fortsatt att skriva brev till vuxna jag inte kände och den här gången belönades jag med en flygbiljett till Malmö för att spela in ett radioprogram för P3. Innan inspelningen gjorde jag mitt första hjärtbultande besök hos Lennart och Peter på Musik & Konst, och Lennart gick igenom min låtlista, och höll vänligt med om att Travolta Kids »Det känns okej« var en bra poplåt, men undrade om jag inte hade hört… ja, så matade han en gotländsk fjortonåring med så mycket skivtips att jag bytte ut halva min radioplaylist och gjorde slut på både traktamentet och fickpengen från mamma och pappa.

För mig är Larm, alltjämt och för evigt, det största och viktigaste som kommit ur svensk rockjournalistik. Känslan av att upptäcka Kinks i Lennarts sällskap – det vill säga, få Lennarts hjälp med att köpa LP-skivorna på USA-import (där de fortfarande fanns i lager hos Reprise), och sedan spela dem låt för låt med Lennarts totala Larm-Kinks-guide som companion reading – gick sedan igen genom hela livet: jag skaffade skivorna han skrev om och läste hans ord om dem medan jag lyssnade. Ingen annan rockkritikers ord har haft den digniteten för mig.

Därför var det tyvärr, paradoxalt nog, en mörkerperiod i mitt yrkesliv att själv vara redaktör för Lennart.

Jag hade ansvaret för två popsidor i Aftonbladet varje måndag och fick, tror det var 1988, möjligheten att plocka in två skribenter till. Jag valde den lovande Träffpunkt Stockholm-skribenten Andres Lokko och min idol Lennart Persson. Ett embryo till Pop, kan tyckas, men i praktiken ett stort misslyckande. Nöjeschefen Otto Sjöberg knycklade Andres första singelkrönika i papperskorgen – ja, bokstavligt talat! – på grund av oläslighet (»vad fan är en tolva?«) och skällde ut mig för att jag delade upp Lennarts första stora jobb, en enorm Jim Dickinson-intervju, i Del 1 och Del 2, två måndagar i rad. Jag kan ju förstå att »Jim Dickinson Del 2« över ett helt kvällstidningsuppslag inte var smart, men att Otto sedan tvingade mig att börja skära ner Lennarts texter med hälften innebar också att jag slutade tycka om mina egna popsidor.

I några år gnagde sedan ett dåligt samvete i mig varje gång jag pratade med Lennart. Så det största med att få vara med om att starta Pop var att få läsa honom i »Larm-format«, snarare än att skriva själv – det är ju också Lennarts Pop-texter man återvänder till, inte mina om Steely Dan eller Andres om Black Grape.

Jag jobbade aldrig mer med Lennart efter Pop, utan återgick till att bara läsa honom, som den både andlige och skivtipsande vägledare han varit från första början. Vår kontakt de senaste åren bestod mest i att jag ringde honom för att kolla fakta (oftast hade det inget med jobb utan med skivsamlarnörderi att göra) – sådant som inte gick att googla sig fram till, och som kunde kräva att Lennart tog fram plattorna ur hyllan för att dubbelkolla. Jag kan höra ljudet av de telefonsamtalen nu, ljudet av hans fötter i strumplästen som thump-thump-thumpade över lägenhetsgolvet till skivhyllan, ljudet av skivblädder – mer thump-thump – och så stod vi där i varsin telefonände och lyssnade efter ett gitarrljud eller en versstrof.

Inte sällan hade jag sedan låten, plus ett dussin andra, på en CD-R i posten några dagar senare.

Jag inser nu att jag inte har något val, utan måste försöka stå för min självcentrerering så fort jag tänker på och pratar om honom, ty utan Lennart Persson hade jag varit en helt annan människa. Jag överdriver inte: frånsett mina föräldrar, frånsett det genetiska, finns det ingen som format och danat mig som han. Till och med mitt tvångsneurotiska kritiska tänkande har sitt ursprung i Larm 1977. När Lennart toksågade Steely Dans »Aja« klippte jag navelsträngen och köpte skivan ändå, efter att ha hört »Peg«-singeln. Som sedan blev första spår på det enda blandband som gick den bakvända vägen, från mig till Lennart. Jag hade börjat gymnasiet, och ville minsann visa honom, adderade Return to Forever, Pat Metheny, George Benson! Ett brådmoget försök att hävda sig gentemot pappa.

Det var enda gången jag inte fick svar, efter att ha skickat något till Lennart. Hans musikideologiska integritet var till och med större än snällheten.

Kjell Häglund

redaktionschef på Residence

 

Lennart namndroppade Flamin’ Groovies redan i första Larm. Recensionen av »Shake Some Action« i nummer två förändrade mitt liv. Därför behövdes det liksom ingen betänketid när John L. Byström ringde. Uppdrag: eskortera Chris Wilson till Stockholm.

Året var 1983, Wilson hade flyttat till England och blivit gitarrist i Barracudas, vars sverigeturné Byström på något sätt höll i.

Lennart och jag tog tåget till Göteborg och letade oss ut till englandsfärjans terminal i hamnen. Men inte fan hittade vi någon Wilson i gaten. Jag menar, vi hade ju dräglat över skivomslagen och väntade oss någon som fått Lennon modell -65 att se ut som en slusk. Vi hittade honom till slut och han urskuldade sig med att han tvingats klä ner sig för inte dra till sig allt för mycket uppmärksamhet.

Gissningsvis var det inte så mycket Flamin’-mania han ville undvika som klåfingriga tullare redo att plocka honom på jazztobaken. Vilket säkert var sant, för när jag talade med honom för något år sedan mindes han ingenting av tågresan. Absolut ingenting av sverigeturnén heller för den delen.

Men för oss blev resan med Chris ett minne för livet. När han hade tömt restaurangvagnen på folköl slog han sig ner hos Lennart och jag satt bredvid med kameran i knät, precis som jag hade gjort så många gånger tidigare. Jag lyssnade på Lennart som samtalade med Chris. Ruggigt påläst förstås. Men också nyfiken och inkännande. Chris öppnade sig som en bok i Lennarts sällskap och han berättade om sin första dag i San Fransisco:

– Jag blev hög, vilket jag aldrig varit tidigare i mitt liv, och jag var också tillsammans med en prostituerad för allra första gången. Dessutom blev jag medlem i Flamin’ Groovies. Allt på en och samma dag.

Det var två smått chockade skivnördar från landet (Ystad respektive Linköping) som några timmar senare överlämnade Chris (i mint condition) till Byström (frid över hans minne). Det närmaste vi hade kommit den världen tidigare var A1 på Lennarts jukebox, Little Richards »Tutti-Frutti« (Speciality 561).

När Lennart intervjuades om sin senaste bok i »Nyhetsmorgon« i TV4 spelade han just den singeln.

Womp-bomp-a-loom-op-a-womp-bam-boom!

Per Hägred

musikrecensent och reporter på Expressen och Kvällsposten

 

Lennart blev aldrig någon fildelare. Men han var den ultimate musikdelaren.

Han såg världen som ett enda stort vardagsrum som borde fyllas med den bästa, mest omtumlande, råa, liderliga och själfyllda musik som finns att tillgå. Varför skulle någon nöja sig med mindre?

Han spred inte bara musiken via sina texter, sin affär, böckerna och samlingsalbumen utan också genom otaliga blandband och mix-CD till alla som ville – eller borde – höra. Det är ingen slump att restaurangen Kin Long ett stenkast från Musik & Konst, där vi ätit så många av Chiens fantastiska middagar tillsammans, inte bara är landets bästa kinakrog utan också den enda med ett fantasiskt utbud av världens bästa soulmusik i högtalarna.

Gissa var den kom ifrån.

Nu när han är borta är vi många som gräver djupt i hyllorna efter de där blandningarna som damp ner när man behövde det som bäst; alltid med noga utvalda omslagsbilder. Med ytterligare något fantastiskt – för oss ohört – spår av Jean Wells, Willie Nelson, Charlie Ainley, Mongo Santamaria eller Big Maybelle. Just nu snurrar en av hans klassiska »Grillrock«-samlingar.

Och tårarna rinner till varje strof i Lebron Brothers andlösa tolkning av »You’ve Lost That Loving Feeling«.  Något stort är förlorat. Men kärleken består.

Martin Jönsson

redaktionschef SvD

 

– Pssst, Neil Diamond.

Jag har halkat in på en musikquiz på KB i Malmö och ett av svaren pyser fram ur Lennart Perssons ena mungipa. Det gäller att pricka in rätt artist, låttitel och vem som skrev och spelade in originalet. Lennart Persson har själv gjort frågesporten. Vi sitter vid samma bord eftersom vi snart ska se en konsert med The Cramps.

Jag får genast problem. Jag kan visserligen många av låtarna. »I’d Rather Go Blind« med Rod Stewart som är en cover på Etta James, till exempel. Andra grejer är knivigare. Och så fort jag börjar bita på pennan, så fort min blick flackar bort mot alla koncentrerade vinylgubbar och klassiska rockjournalister som heter Theander i efternamn, lutar sig Lennart fram och viskar ledtrådar och svar.

Tack vare Lennart vinner jag till slut hela tävlingen. Jag får ta emot en bränd CD med frågesportens låtar och applåder och hejarop. När jag hämtar skivan skakar Martin Theander min hand och säger:

– Snyggt jobbat. Nu bevisade du verkligen din klass. Det är så många här som har en arrogant inställning till musikjournalister.

Jag sätter mig vid bordet igen och rodnar som bara en fuskare kan göra. Lennart skrattar, klappar mig på axeln, rensar sin hamburgertallrik och lutar sig tillbaka. Jag frågar aldrig högt, men jag undrar i tyst tacksamhet varför han hjälpte mig. Antagligen för att han såg att jag var nervös. Han ville nog att jag, som befann mig på främmande mark långt hemifrån, skulle känna mig trygg och göra bra ifrån mig. Han var ju sån, Lennart. Han fick mig att framstå som bättre och kunnigare än jag var, är och nånsin kommer att bli.

Jag och Lennart snackar ett tag till. Jag ska aldrig mer träffa honom i livet, och det sista jag minns är att Lennart Persson håller ett långt och innerligt hyllningstal till en stor och livslång kärlek.

Det handlar inte om en kvinna eller Elvis Presley. Det är bara några minuter kvar innan The Cramps går upp på scenen och Lennart kan inte sluta prata om bacon.

Markus Larsson

musikredaktör Aftonbladet

 

I sin senaste bok, »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«, berättade Lennart på sitt högst personliga vis om sånger från så vitt skilda artister som Duke Ellington, The Namelosers och Loudon Wainwright III. Eller är det så stor skillnad?

När Lennart Persson skrev kändes det som om hela den moderna musikhistorien var sprungen ur en och samma röst. Förutom att förmedla musiken och dess känslor, placerade han den med värme och humor i ett sammanhang. Som den folkbildare han var kunde han inte låta bli att peka på paralleller, visa på återkopplingar. Än en gång blev jag tipsad om kolossalt många låtar och artister jag inte kände till förut. Det spelade heller ingen som helst roll om jag var mycket välbekant med många av låtarna, jag blev lika sugen att lyssna på musiken i alla fall. Det måste man i sanning kalla inspirerande. Musik berör. Musik berör benhårt. Själen, hjärtat, könet, magen eller fötterna. Sällan hjärnan. När Lennart Persson skrev om musik berörde det också.

För ett antal år sedan träffade jag Lennart för första gången. Jag var faktiskt lite nervös. Utan att veta om det hade han, i många avseenden, påverkat min musiksmak, mitt lyssnande, på ett väsentligt vis. Jag plockade fram mitt exemplar av det första numret av Larm. Fick det signerat: »Till Soulman Fransson, King of Bagarmossen. Respekt!« Tungt. Oerhört tungt i min bok.

Jag skulle vilja påstå att det inte finns någon musikkritiker som kan jämföras med Lennart Persson. Men det är inte sant. Han var ingen musikkritiker. Han var en missionär. En inspiratör.

Peter LeMarc

artist

 

Det är runt tolvsnåret söndagen den 17 maj 2009 i ett kallt och småregnigt London.

Jag vandrar runt ensam och lite planlöst, för tyvärr fick mitt resesällskap förhinder. Hamnar i skivaffären Sister Ray i Soho. Bläddrar rutinmässigt bland singlarna. Plötsligt står den i backen framför mig. Wow, vilken kombination. Scott Walker på CBS från 1973, Dan Penn och Spooner Oldhams »A Woman Left Lonely«. Aldrig hört talas om. Undrar om Lennart hört den? Det ska bli kul att spela den för honom nästa gång vi ses hemma hos mig.

När jag väl kommer hem till Stockholm på tisdagen och lyssnar på den visar sig det att den är kanon. En storslagen produktion av Del Newman, Scott Walkers magnifika röst och en av Penn-Oldhams bästa låtar. En riktig »Persson-singel«!

Så här höll vi på i över trettio år. Grävde fram gamla singlar och hittade massor av guldkorn som vi inte kände till innan. Det kommer jag alltid att fortsätta med så länge jag lever!

Ulf Lindqvist

Bonnier Amigo

 

Det kan verkligen inte ha gått mer än några veckor sedan Lisa och jag letade upp ett fint vykort med ett gulnat foto av Waterloo Station och skickade det till Lennart.

Jag frågade Mats om han hade adressen till sjukhuset men Mats sade att jag skulle skicka det hem till Lennart.

Det fanns liksom inte på kartan att Lennart Persson inte skulle fixa det här.

Klart att han skulle bli okej. Han var ju bara femtioåtta. Och han var vår vän.

Vi skrev »get well soon, mate« på baksidan. Sådär på brittisk engelska för att Waterloo Station krävde det, ett namn jag vet att Lennart inte heller kunde se i skrift utan att tänka på Waterloo Sunset med The Kinks.

The Kinks var alltid något vi talade oproportionerligt mycket om. När Lennart, Mats, Janne och jag satt en hel sensommarnatt på Mats och Mias veranda i Skåne, en helg som blev startskottet för nättidningen Feber, pratade vi om The Kinks.

Sist jag träffade Lennart gick vi och såg The Zombies göra »Odessey & Oracle« på Shepherds Bush Empire för ganska exakt ett år sedan och vi efteråt gick bara snett över gatan till första bästa pub och drack pints så pratade vi om The Kinks.

Lennart skulle ju alltid stå just så här. Med sitt allra mysigaste leende skulle han passionerat berätta för mig om musikens magi. Om ännu en inspelning med Ray och Dave Davies, Big Mama Thornton eller Syl Johnson som jag inte kände till.

Som inspiratör med ett unikt musikhjärta var Lennart Sveriges John Peel, ingen sade det egentligen någonsin. Det behövdes liksom inte. Han förstod magin. Men det är precis som Janne skrev på omslaget till en antologi med Lennarts texter:

»Ingen artist har betytt lika mycket för mitt musiklyssnande som Lennart Persson.«

Det här tog väldigt lång tid att skriva. Jag måste hela tiden ta små pauser när ögonen tåras och fingrarna skakar så jag inte riktigt träffar rätt tangenter.

I natt ska jag rista in hans namn bredvid Terry och Julie på Waterloo Bridge.

Hej då, Lennart.

»And they don’t feel afraid
as long as they gaze on Waterloo Sunset
they are in Paradise.«

Andres Lokko

frilansjournalist och SvD-krönikör

[texten tidigare publicerad i SvD]

 

Som nybliven rockklubbsägare till KB våren 1987, kom jag på allvar att börja lära känna Lennart, han stod då på Musik & Konst och ofta gick telefonen varm mellan KB och affären. Jag frågade om olika band och artister; »vad tror du, Lennart, om Screamin’ Jay Hawkins?«, »vad tror du om Rickie Lee Jones?«

Han var ärlig och sa: »Totte, boka Rickie Lee Jones«, trots att hon var »jävligt« dyr. För som Lennart sa, »det kan vara en bra investering för framtiden«. Det var en fantastisk konsert – jag var lycklig, Lennart var lycklig. Jag förlorade en massa pengar men var en musikalisk upplevelse rikare.

Knappt tjugo år senare, april 2007, står samma artist på KB:s scen. Lennart i publiken, hon sur och tvär i början av konserten men det blev till slut en underbar kväll med en bra konsert och alla var glada.

Dagen efter satt det ett fax, ja ni läser rätt, från Lennart:

»Tur att KB finns, tack för en fantastisk konsert med Rickie Lee Jones!«

Sånt värmer en rockklubbsägare och visade vilken person Lennart var.

Totte Lundgren

KB

 

Första gången jag träffade Lennart Persson var i slutet av sextiotalet. Då jobbade han på skivavdelningen på Gleerups bokhandel i Lund tillsammans med en annan mer lågmäld musikentusiast, Christer Svensson som jag delade lägenhet med då.

1976 drog Lennart i gång fanzinet Larm. Jag hade börjat på Norra Skåne i Hässleholm, recenserade musik och skrev krönikor men höll fortfarande kontakten med Christer, som också medverkade sporadiskt i Larm – och genom honom Lennart. Så när Larm startade dröjde det inte länge förrän jag blev inkallad för att bland annat skriva om country. Vi samlades hemma hos Lennart i Malmö, pratade igenom vad tidningen skulle innehålla och spelade obskyra – och då menar jag verkligen obskyra – singlar som The Valentinos originalversion av »It’s All Over Now« på Lennarts gigantiska jukebox.

När jag började på Expressen 1977 lyckades jag tjata till mig att få intervjua Ulf Lundell för Larm. Han gillade Larm och ställde upp på villkor att vi bara pratade musik. Lundell spelade sina gamla rullband med låtar på engelska för mig och hans fru Barbro plockade fram en gammal Tibet-singel med Roffe Wikström för att vi skulle lyssna på gitarrsolot. Jag skrev ut texten på min gamla resemaskin och skickade till Lennart. Nästa nummer kom – ingen intervju. Jag påminde honom. Han kunde inte hitta den, sa han.

Tiden gick, fler nummer av Larm kom. Ingen Lundell. Till slut var Lennart tvungen att medge att han inte tyckte Lundell platsade i Larm. Och intervjun var och förblev försvunnen. I dag finns bara några få fraser kvar på ett gammalt orange kassettband.

Detta, för att – som slaven vid den romerske kejsarens sida – mitt i hyllningsfloden över denna vänliga och varma människa och enastående stilist och passionerade musikentusiast – få påpeka att även Lennart var mänsklig.

Mer mänsklig än de flesta, faktiskt.

Christer Olsson

frilansjournalist

 

När jag hämtade Lennart på morgonen en vacker dag i augusti var han glad och förväntansfull. Vårt mål var Down On The Farm-festivalen utanför Halden i Norge. Vi hade bokat in oss i en primitiv, iskall liten campingstuga på gångavstånd från festivalområden. På programmet stod Tindersticks, The Only Ones, Amy LaVere och Chris Bailey, men också en rad norska artister som vi var nyfikna på.

Lennart och jag delade nämligen ett intresse som vi verkar vara ganska ensamma om i Sverige, nämligen norsk musik. Inte för att den just är norsk utan snarare för att bra musik är bra musik oavsett var den kommer ifrån. Och det görs mycket bra musik i Norge. Vi var till exempel båda övertygade att Skandinaviens bästa sångare heter Paal Flaata. Lennart hävdade till och med att det borde resas en staty av den förre Midnight Choir-sångaren på Karl Johan.

Kvällen innan vi åkte hade jag ägnat alltför lång tid på att plocka ut CD-skivor för resan. Att välja musik för åtskilliga timmar i bilen med Lennart Persson är sannerligen inget uppdrag att ta lätt på. Men jag hade inte behövt bekymra mig. För även om Lennart, som så många vittnat om, levde och andades musik fanns det annat som också var viktigt. Redan innan vi nått Landskrona hade vi skruvat ner volymen och resten av resan pratade vi. Om musik men mest om livet i allmänhet. Jag lärde känna Lennart redan i slutet på sjuttiotalet när jag flyttade till Malmö och började handla skivor på Musik & Konst. Men det var först de senaste fem–sex åren som vi blivit vänner även privat. Och efterhand som vi blev närmare vänner pratade vi allt mindre om musik och allt mer om annat. Även om musiken självklart alltid fanns där som ett fundament.

Down On The Farm blev precis så lyckat som vi hoppats på. Vi hörde massor av bra musik. Och jag fick guida Lennart i det Halden som nästan känns som ett andra hem. Fästningen, Grand Hotel och den unika puben Siste Reis och den lilla fantastiska italienska restaurangen på gården, vars namn jag alltid glömmer. Lennart hittade så klart en källare där det såldes begagnad vinyl och med säker hand plockade han ut ett tiotal godbitar. Till sig själv men också till vänner som han visste kunde vara intresserade.

Håkan Olsson

Rootsy.nu

 

Lennart hade en svacka för fem–sex år sen och var rätt less på det mesta. Vi satt på Ven mitt i Öresund och drack vin. Jag hade som vanligt usel ekonomi och såg inget ljus. Då kom han med förslaget att vi skulle dra i gång en pizzeria på ön, i hamnen där färjan lägger till som under knappt tre månader kokar av turister. Vi skulle använda oss av närodlade råvaror: durumvete, getost, fårkött, grönsaker och örter som finns på Ven. Mozarella från fastlandet, där några italienare dragit i gång ett ysteri. Bara ett fåtal unika pizzor på menyn. Dyra pizzor. Informella uppträdanden av musikervänner kanske, åtminstone Lennarts blandband i högtalarna. En fantastisk plan, en guldgruva!

Lennart försäkrade att han kunde snurra pizzadeg i luften.

Vinet tog slut och dan efter reste Lennart till Malmö och jag till Stockholm.

Jag saknar honom.

Pelle Ossler

artist

 

På min vardagsrumsvägg sitter en inramad konsertflyer från mitten av sjuttiotalet. En gul lapp i A5-format som gör reklam för en Jonathan Richman-spelning på Town Hall i New York. Den kom en dag för några år sedan i ett brev till Sonic-redaktionen: »Jag satt och gick igenom lite gamla grejer och hittade den här. Tänkte att du kanske ville ha den.«

Förutom all kunskap och inspiration som Lennart spred omkring sig var han dessutom världens snällaste människa, även mot oss som inte kände honom så väl. Han höll koll på allt vi skrev om i den här tidningen, han läste även krönikorna som vi publicerade på vår sajt, och han kom ihåg vilka som var våra respektive husgudar.

När jag har folk på besök missar jag aldrig ett tillfälle att berätta att den där flyern, den har jag fått av Lennart Persson.

Håkan Steen

redaktör, Sonic

 

I april 1994 publicerade tidningen Pop ett elva sidor långt reportage om Primal Scream. Andres Lokko intervjuade Bobby Gillespie om »Give Out But Don’t Give Up«, boogierockalbumet med vilket skottarna följde upp den klubbiga »Screamadelica«. Eftersom »Give Out But Don’t Give Up« hade spelats in i Memphis och inspirerats av klassisk soul, blues och gospel blev det naturligt att Lennart Persson recenserade skivan.

Han förstod, tidigare än någon annan, att Primal Scream inte var nittiotalets största rockband, som Pop envist hävdade, utan ett gäng gravt överskattade pundare och plagiatörer. Lennart slaktade skivan så hårt att Bobby Gillespie skulle ha börjat gråta och återgått till att spela mesig indiepop om han hade läst texten. Men att dissa The Scream i tidningen Pop 1994 var som att dissa Håkan i Sonic 2002. Det fick man helt enkelt inte göra. Pop vägrade trycka recensionen. Redaktionschefen Pietro Maglio ryckte in som recensent och gav albumet 8 av 10 i betyg. Det är tur att Primal Scream inte lyckades horsa ihjäl sig för Lennart skulle aldrig ha stått ut med att se dem live i himlen.

Fredrik Strage

krönikör och recensent i DN

 

»Alla som vill flyga till Bryssel och se Tindersticks i dagarna tre, räck upp en hand!«

Minns inte hur riktigt, om det Lennart eller jag som tog initiativet. Men då ett av våra absoluta favoritband skulle fira sitt tioårsjubileum i Bryssel bestämde vi oss för att fara dit. Det vankades fyra konserter, alla med olika inriktningar och sättningar. Detta var runt 2001 då gruppen både hade släppt soundtrackskivan »Trouble Every Day« och det fina studioalbumet »Can Our Love«. Och fast vi såg dem tre dagar i rad och älskade varenda minut av konserterna var det som om jag ville frysa tiden. Bara för att få befinna mig lite längre i stunden. Att våga känna nuet, så mycket att det nästan gör ont. Det är svårt… För hur magiskt det än var så kommer det sista extranumret där ändå. »Do you remember my sister? How many mistakes did she make with those never blinking eyes?«

Och så står man där, konserten är slut…

Magnus Sveningsson

The Cardigans

 

Första gången jag träffade Lennart gav han mig rådet att sortera mina skivor.

Så här i efterhand kan jag se att det inte var mycket till första råd. Jag har lärt mig tusen saker av Lennart sedan dess, ordning i skivhyllan är inte bland de niohundranittio viktigaste.

Däremot har han lärt mig att en kritiker inte behöver vara elak. Att genrer och begränsningar är galna. Att man faktiskt kan låta sig drivas av något så banalt som kärlek och passion i en så skitnödig bransch som denna.

Sista gången jag träffade Lennart spelade han Ike Turner-låtar tillsammans med Nisse Hellberg på Sonic-arrangemanget Popskolan i Malmö. Det hölls en liten quiz: »Vilken känd Ike & Tina-låt är inte skriven och producerad av Ike?«.

»’River Deep’«, hojtade jag, halvt på chans. Nisse Hellberg knorrade lite. »Asså den heter ju ’River Deep, Mountain High’«. Men Lennart lät mig vinna. Priset var en hemmabränd CD, i omsorgsfullt kopierat omslag, med Lennarts eget urval av Ike Turners bästa.

Två dagar efter Lennarts död var det Popskolan igen. Vi satte upp ett porträtt på en av vinylspelarna och höll en tyst minut. Jag hade den där Ike-skivan med mig, men förmådde inte spela något från den.

Jag sorterar in den i hyllan på känsla nu. Någonstans mellan kärlek och passion.

Patrik Svensson

kulturskribent på Sydsvenskan och Sonic-medarbetare

 

Promenaden från Pildammsskolan till Musik & Konst var lika kort för trettio år sedan som i dag, men gråare. Inne i Lennart och Peters butik öppnade sig en färgexplosion i ljud av new wave, punk, blues, soul, garagerock, pop och psykedelia. Gränserna mellan gammalt och nytt suddades ut, kopplingarna mellan då och nu förklarades. Att få sälja sitt fanzine hos Lennart och Peter, sida vid sida med Larm; en välsignelse för mig, för dem en självklarhet. Hur många maskinskrivningslektioner missade jag för att Lennart och Peters hörlurar bara slukade hela skallen?

Är man så genuint vänlig och intresserad av människor som Lennart blir det många kompisar genom åren. Att ha fått jobba med honom är en gåva. Det senaste året mest med att boka föreläsare till Popskolan på Vinylbaren i Malmö. Lennart kom med guldkorn, människor för blygsamma för att själva komma gapande, fantastiska på att prata med samma passion som honom själv.

En dag bad han i ett mejl om ursäkt för att han »svek« kvällens DJ-ande eftersom han hade blivit inlagd på sjukhus. Jag trodde först att han hade brutit benet men snart nog stirrade jag och alla de andra lärjungarna skräckslaget rakt in i dödens väntrum. Tröst finns i resterna av omtanken och kunnandet han spred omkring sig. Det alldeles för bråda och för tidiga slutet kan aldrig förta att han levde livet till fullo, ödmjuk inför sin omgivning, utan revir.

Så som vi alla borde.

Martin Theander

frilansjournalist och Sonic-medarbetare

 

För oss i The Nomads har Lennart betytt otroligt mycket. Innan vi började spela läste vi hans tidning Larm, det var där vi fick nästan hela vår musikaliska utbildning. Speciellt Larm nummer tre, som innehöll artikeln »Garagerock: En djupdykning i skräpkulturen«. Den läste man nästan religiöst, vi blev enormt inspirerade av den.

När vi hade spelat in vår första singel »Psycho« 1981 var det självklart att skicka den till Lennart. Han tyckte att den var jättebra och föreslog direkt för Ulle (Ulf Lindqvist) på skivbolaget Amigo att han borde göra en skiva med oss. Ulle gillade inte »Psycho« men Lennart mer eller mindre tvingade honom att ge ut oss ändå! Så det är Lennarts förtjänst att vi fick skivkontrakt.

Sedan dess har han alltid funnits med. Han skrev jättebra linernotes till albumet »Outburst«, en sammanslagning av våra två första album för den engelska och amerikanska marknaden. Den texten återanvände vi sedan på samlingen »Showdown«.

Vår första spelning utanför Stockholm var förstås i Malmö, när Larm skulle ha fest. Vi och Problem spelade och vi blev genast polare med dem och en massa annat folk där nere.

En av de allra roligaste spelningar vi har gjort var i Musik & Konsts skyltfönster på deras femårsjubileum 1984. Alla som har varit på Musik & Konst vet hur litet deras skyltfönster är men vi fick in egendomligt mycket prylar och det var fullt med folk i butiken. Giget spelades in och vi tyckte väl inte att det lät så fantastiskt bra men Lennart och Per Hägred älskade inspelningen, så de gav ut den på kassett tillsammans med några av våra demos. Kassetten hette »Stagger in the Snow« och kom ut i trehundra exemplar men det finns fortfarande folk som säljer kopior av den på Ebay.

Lennart har alltid varit enormt uppmuntrande, vilket har betytt massor. Inte minst i början. Vi hade kanske inte världens bästa självförtroende då men när någon som han, som hade så fruktansvärt bra smak, gillade oss förstod vi att vi måste göra någonting rätt.

Nix Vahlberg

The Nomads




Relaterat

Tom Waits
Joe Henry
Neal Casal
Emmylou Harris