Cate le Bon: Reward




8
av 10
  • Artist
  • Cate le Bon
  • Album
  • Reward
  • Bolag
  • Mexican Summer/Border


Fjäderlätt och lustfylld men också lite enslig avantpop.

Det kan vara lömskt med artister så svala i sitt uttryck som Cate le Bon är. Även om du innerst inne begriper att det knappast handlar om det kan du i ditt undermedvetnas mest förslappade vrår ibland förledas tro att svalkan skulle bottna i ett halvhjärtat engagemang hos avsändaren.

När det i själva verket är så med vokal karaktäristik av detta slag att du som lyssnare måste lägga in mer av dig själv, din fantasi, din egen eventuella kreativitet. Vilket som bekant inte alltid är nödvändigt när du tar del av sångare som serverar dig exakt vad du ska känna eller tänka.

Annorlunda formulerat: trettiosexåringen från Penboyr i Wales lämnar dig lite brydd men också stimulerad. I alla fall för det mesta. Har inte fastnat vid allt le Bon släppt men tyckte om »Mug Museum« från 2013 och har i största allmänhet varit svag för hennes särdrag. Även om det i hennes toner går finna vissa likheter med excentriker i stil med John Cale eller Nico, med Gorky’s Zygotic Mynci eller Super Furry Animals, är hon ändå sin egen sort, någon som hellre försöker trampa upp nya stigar än gå samma gamla vägar som alla andra.

»Reward« är nog hennes både vackraste och mest fulländade verk hittills. Avslappnat, fjäderlätt, på sina ställen nästan jazzigt, fyllt av snirkliga instrumentpassager och porlande arrangemang men också en enslighet som undan för undan biter sig fast. Kanske är det resultatet av flytten ut på Cumbria-vischan i nordvästra England, där hon lär ha gått en kurs i möbelsnickeri vid sidan av arbetet med den nu aktuella skivan. Du får känslan att hon har flytt något eller någon eller minnena av någon som lämnat.

Ifall Cate le Bon tidigare i sin karriär ibland haft mer av idéer än faktiska låtar lider »Reward« ingen brist på endera. En skapelse som »Daylight Matters« är inget mindre än ett underverk, »Home to You« likaså. Men mest är det skivan i sig, för att inte tala om Cate le Bon i sig, eller den allomfattande lustfylldheten i sig, som drar in dig.




Relaterat

Tio år av saknad
Madonna: Madame X