Roky Erickson






I San Francisco ritade han med Texas-bandet The 13th Floor Elevators om rockhistorien. Det var också där han som han för tjugofem år sedan försökte starta om efter åratal av mental instabilitet. När Roky Erickson återvänder till staden som förändrade hans eget liv för evigt finns Jud Cost vid hans sida. (Ur Sonic #35, juni 2007.)

Publiken på Roxie Cinema i San Francisco börjar otåligt stampa fötterna och klappa händerna. Med hjälp av tjo och tjim hoppas de få huvudfilmen att rulla i gång, samtidigt som de säkerligen också försöker få upp värmen efter att ha kommit in hit från marskvällens isande kyla.

Det är för att vara med om en happening arrangerad av musikfestivalen Noise Pop som publiken har fyllt den Mission District-belägna biografen. Det som har lockat dem alla hit är västkustpremiären av »You’re Gonna Miss Me«. En lika hårresande som omsorgsfull dokumentär som detaljerat redogör för Roky Ericksons – före detta sångare i det Texas-baserade, legendariska och psykedeliska rockbandet The 13th Floor Elevators – uppgång, fall och möjliga pånyttfödelse.

Själv bevittnar jag den här milstolpen från dess epicentrum – bredvid mig sitter nämligen Roky och hans bror Sumner Erickson, filmens två centralgestalter. Jag vill bland annat studera deras reaktioner på detta kraftfulla, till stora delar cinema vérité-influerade skådespel. Precis som bröderna Maysles en gång lät kamerorna rulla medan The Rolling Stones såg film från Altamont-haveriet (en scen inkluderad i »Gimme Shelter«) så får jag känslan av att »You’re Gonna Miss Me«-regissören Keven McAlester filmar oss när vi tittar på hans dokumentär i kväll. Kanske gör han också det.

– Om de här människorna är så här uppeldade nu, kan du då tänka dig hur det kommer att bli i morgon kväll? frågar Sumner medan han skeptiskt skakar sitt långa hår och plirar ut genom uggleaktiga, hornbågade glasögon.

I morgon kväll ska hans äldre bror uppträda i San Francisco för första gången sedan 1982. Då som nu backas Roky upp av The Explosives, en viril punkpoptrio som innehåller de salta Austin-veteranerna Cam King på gitarr och Freddie Steady Krc på trummor samt den nye basisten Chris Johnson. Tillsammans kommer de att möta ett både fanatiskt och utsålt Great American Music Hall.

Vad som i mars 2005 började som ett trevande, tre låtar kort uppträdande på den anrika restaurangen Threadgill’s i Austin har nu utvecklats till en nittio minuter lång föreställning som blästrar färgen från väggarna. Repertoaren innehåller alla aspekter av Rokys karriär, från sjövilda »You’re Gonna Miss Me« till den älskvärda, Buddy Holly-aktiga poplåten »Starry Eyes«.

Sumner berättar att det är tionde gången som han ser dokumentären, ändå gör han sig redo för en omtumlande åktur när filmen börjar. Roky verkar gilla det han ser, han nickar och ler när hans bror ibland rör vid hans axel för stöd. Filmen innehåller ovärderliga, klassiska sekvenser där ett taggat 13th Floor Elevators framför sinnesutvidgande, LSD-spetsad livemagi, plus gryniga familjefilmer från de fem Erickson-brödernas uppväxt i Texas.

Men mest fokuserar filmen på Sumners nyligen utkämpade domstolsprövning i hopp om att få Roky tillbaka på fötterna efter åratal av medicinsk försummelse. Försummelse orsakad av att han var omhändertagen av deras mor, Evelyn Erickson.

– Jag tycker att den är en objektiv redogörelse, säger Sumner apropå filmen som porträtterar Evelyn som en excentrisk men välmenande mor som tror att holistisk healing snarare än medicin är det bästa sättet att angripa Rokys flera decennier långa kamp mot mentalsjukdomen.

 

När han arresterades för marijuanainnehav 1968 åberopade Roger Kynard »Roky« Erickson sinnessjukdom för att undslippa en lång fängelsevistelse. Detta innebar att han fick tillbringa tre år på Rusk State Hospital, en ökänd institution för psykiskt sjuka brottslingar – full av mördare, våldtäktsmän och knarkare. När han släpptes 1972 hade Roky diagnosticerats med paranoid schizofreni. När anställda på Rusk intervjuas i filmen och berättar om elchockerna som patienten besparades med en hårsmån rycker Sumner till som om ledningarna hade kopplats till honom. »Tack gud att det inte hände«, viskar han.

Trots att det är helt uppenbart att Roky Erickson inte är den psykedeliska rockens hovnarr har somliga i kvällens publik ingen aning om hur de ska reagera på den hjärtskärande filmen – de skrattar nervöst och på fel ställen.

En sekvens anser dock alla närvarande, Roky och Summer inräknade, vara hysteriskt rolig. När 13th Floor Elevators – vars 1966 släppta singel »You’re Gonna Miss Me« var en lokal radiohit – dyker upp på en grynig inspelning från TV-programmet »Dick Clark’s American Bandstand« ser den vanligtvis orubblige Clark totalt förbryllad ut. Han verkar inte ha räknat med orkankraften genererad av vildmännen från Texas.

Många av Rokys forna kollegor finns i afton samlade på Roxie för att stödja sin gamle vän. Sätena omkring mig innehåller till exempel Powell St. John och Clementine Hall, som båda skrivit låtar åt Elevators. Clementine är också ex-fru till Tommy Hall, som spelade el-jug (ett didgeridoo-liknande instrument i form av en lerkruka) i bandet. Tommy var också något av gruppens strateg och den som 1965 värvade Roky från Austin-kombon The Spades.

 

Torsdagmorgonen är klar och solig, aldrig en självklarhet i ofta dimhöljda San Francisco. Direktiven är glasklara, Roky kommer inte att vara tillgänglig för ett samtal än på ett tag; han vaknar aldrig innan fyra på eftermiddagen.

Att intervjua Roky kan vara en frustrerande upplevelse eftersom de flesta av hans svar är kortast tänkbara. 2004 fick jag honom att öppna sig en aning genom att fråga vilken typ av musik han lyssnade på i sin ungdom. Svaret avslöjade också några av influenserna som präglat hans apokalyptiska, återuppväcka de döda-röst.

– Jag lyssnade ofta på radio. En snubbe vid namn Lavada Durst spelade rock’n’roll- och blueslåtar sent på nätterna och jag brukade lyssna på dem i mitt rum med lampan släckt. Jag kommer ihåg att jag sjöng med i Little Willie Johns »Leave My Kitten Alone« och i låtar av James Brown och Little Richard.

Han mindes också hur det gick till när The Elevators inkorporerade ett av bandets mest typiska ljudbildsinslag.

– Stacy Sutherland var en stark sologitarrist, men det var Tommys idé att ta med el-jugen. Tommy var ett fan av Jim Kweskin Jug Band och trodde det skulle vara en god idé om instrumentet spelade en framträdande roll, mer än att bara spela rytm, sa Roky då.

När jag frågade hur det var att befinna sig i den rökelsedoftande djungel som var San Francisco-kvarteret Haight-Ashbury 1966, mitt i den psykedeliska revolutionens blomstring, svarade han:

– Där fanns många hippies. De dök upp i drivor. Det var mycket roligt.

Ronnie Leatherman, basist på bandets enda kalifornienturné, minns fler detaljer från sommaren innan »The Summer of Love«.

– Första kvällen i stan spelade vi på Winterland och en langare vid namn Angel gav oss ett halvt kilo Acapulco Gold och trettiofem trippar Owsley-syra. Han sa bara: »Välkomna till San Francisco!«

Vid tidpunkten var de båda blott nitton år gamla, så Leatherman gillade att hålla sig i närheten av sin jämnårige bandkamrat när de var i Kalifornien.

– Vart vi än åkte så samlades människor runt honom, säger Leatherman. Det var fantastiskt att gå in på restauranger i Rokys sällskap eftersom han alltid hade en bra svarsreplik, han flörtade med servitriserna.

Men allt handlade inte om ostburgare och panerade biffstekar för Elevators, deras drogintag var legendariskt.

– Vi genomförde alla våra spelningar höga på syra. Likadant med skivinspelningarna, erkänner Leatherman.

Saker och ting började falla i bitar för Roky i början av 1968. Sumner minns när The 13th Floor Elevators var inbokade att spela på Hemisphere Arena i San Antonio.

– Det var en stor grej. Hela familjen slöt upp. Roky gick ut på scen och sedan kunde han inte göra något mer. De sa till oss att han fått ett nervöst sammanbrott.

Den omänskliga, tre år långa förvaringen på Rusk var det absoluta bottennappet i den nedåtgående spiral som var Roky Ericksons liv.

– När Roky frigavs från Rusk hade han ett stort drogberoende; amfetamin, syra och jag tror att han också sköt upp, säger Sumner.

Sötebrödsdagarna 1966, när Sumner förhäxad hade tittat på när Elevators repade i familjen Ericksons vardagsrum, var långt borta.

– Roky hade då på sig ett par fräcka grön och lila-randiga brallor, fnissar Sumner. Och han köpte ett mindre par åt mig.

 

1979 såg tillvaron ljusare ut igen. Roky hade skrivit några spännande, för att inte säga skrämmande, låtar och slagit sig i slang med The Explosives i Austin. De var alla på väg att flytta till San Francisco, för att bo där i ett par år och spela på North Beach-klubbar som Mabuhay Gardens och The Back Dor. Varifrån inspirationen till låtar som »Night of the Vampire« och »I Walked With a Zombie« kommer är inte svårt att lista ut för vänner av sjaskig lågbudgetskräck.

– Jag har alltid gillat skräckfilmer, säger Roky, som enligt uppgift brukade ha VHS-kopior av sådana i gång tjugofyra timmar om dygnet i sin Austin-lägenhet.

– Varje fredag och lördag brukade jag gå ner till Capitol Theater eftersom de visade grejer som »Creature With the Atom Brain« och »Världarnas krig«.

– Vårt första år som Roky & The Explosives var lyckligt, säger Freddie Steady Krc. Roky kom över till mitt hus och vi repade i garaget. Han var klar i huvudet, spelade fantastisk gitarr och sjöng storartat. Uppvisade inga tecken på psykisk sjukdom.

Problemen började efter det att de omlokaliserat sig till San Francisco, då Roky insisterade på att överta Cam Kings sologitarrplikter.

– Jag märkte att Roky blev dystrare, mer tillbakadragen, säger Krc. När han spelade sologitarr slutade låtarna inte med en smäll, de bara urartade. Att avsluta en låt var som att försöka få tag i tyglarna på en skenande häst. Allt berodde på att Roky inte tog sin medicin och att alla runt omkring honom gillade att ge honom droger.

Blott en vecka efter det att Explosives och Roky gått skilda vägar 1982 stötte Cam King ihop med Roky inne på ett Toys ”R” Us. Cam hälsade på sin gamle bandkamrat och Erickson svarade: »Åh, brukade inte du spela med mig? Du heter Kimberly, eller hur?«

 

De nästföljande tjugo åren tillbringade Roky i en vilsen exil av bibliska proportioner. När Sumner slutligen fick förmyndarskap över sin bror 2001 hade Roky inte spelat live på mer än tio år. Han var överviktig, ansiktet gömdes i en härva av ovårdat hår och bångstyrigt skägg, han hade helt slutat att ta sina mediciner och tänderna var i bedrövligt skick.

Scenen i »You’re Gonna Miss Me« där Sumner beskriver bölderna i sin brors mun för domaren som ska bestämma Rokys öde får Sumner bredvid mig att gråta tillsammans med Sumner på duken.

I juni 2001 beslöt Austins domstol att Sumner skulle bli Rokys förmyndare. Sumner, den främste tubaspelaren i Pittsburghs symfoniorkester, tog med brodern till sin hemstad, inkvarterade honom i sitt hem och påbörjade det smärre förändringsarbete som pågår än i dag.

Tack vare god mat, snajdig hårklippning, långa besök hos en terapist och en laddning löständer som betalades av Henry Rollins var Roky tretton månader senare redo att återvända till Austin som en ny människa.

– Han är en väldigt känslig man, säger Sumner om sin bror. Och jag tror att han skämdes för sitt utseende. Ett tag ville han inte bli rörd. Nu gillar han att skriva autografer för fans.

– Alla i Austin älskar Roky. Det är jättekul att se honom må så bra nu för tiden, säger Krc, som nyligen för övrigt valdes in i Texas Music Hall of Fame.

– Den Roky som vi ser nu är en helt ny Roky. Han brukade gå omkring med armarna låsta, han kedjerökte och ville inte prata med någon. Men han är lycklig nu. Han känner sig trygg och ingen förtjänar det mer än Roky.

 

Mer än fyrtio år efter att allt började är Roky Erickson, nu nästan sextio år gammal, tillbaka i San Francisco. Det är samma stad som den där 13th Floor Elevators genomförde ett par glödheta spelningar på Avalon Ballroom och Fillmore Auditorium och därigenom ristade in sitt namn i rockhistorien. Samma stad som den där Roky & The Explosives brann ut snabbt i början av åttiotalet.

Och som alla visste att den skulle bli utvecklar sig konserten i kväll till en otvivelaktig klassiker. Förmodligen kommer man i morgon tvingas att lägga om golvet på Great American Music Hall efter att ha inspekterat de skador som bandets soniska muller orsakar. Klubben var fullsatt till takbjälkarna med dyrkande fans som köade i åtminstone en timme efter giget i hopp om att Roky skulle kröna denna magiska kväll genom att signera något, vad som helst. När jag frågar Roky om han gillar att ge fans autografer svarar han: »Absolut.«

Och nu, kvart i tre på morgonen, precis när sanden i timglaset nästan helt har runnit ut, sitter vi här, Roky och jag. Vi äter köttbullar med bönor i tomatsås på en dygnet runt-öppen sylta belägen på Van Ness Avenue, en sylta passande nog döpt till Tommy’s Joynt. Tommy Hall, avfällingen och el-jugmaestron, sägs ha siktats på spelningen i kväll, trots att ingen jag känner såg honom. Av allt att döma fortsatte Tommy sin ihärdiga LSD-konsumtion långt efter det att Roky skickades till Rusk och Elevators-gitarristen Stacy Sutherland mördades 1978.

Den ende som fick Roky att öppna sig i kväll var Craig Luckin, hans manager under Roky & The Explosives San Francisco-baserade dagar. Luckin frågade vad texten till »Cold Night for Alligators« handlar om och fick ett livligt svar från Roky:

– Den handlar om bortförandet av Charles Hickson och Calvin Parker i Pascagoula, Mississippi, 1973. Rymdvarelser landade och kidnappade dessa två fiskare. De tog ombord dem på deras flygande tefat och skrämde dem.

Luckin i sin tur berättade för Erickson att Chet Helms, mytomspunnen ägare av Avalon Ballroom och mannen som övertalade Janis Joplin att flytta till San Francisco, ofta har sagt att Joplin la sig till med ett mer intensivt scenuppträdande efter att ha sett 13th Floor Elevators. Roky verkade nöjd med den kommentaren.

Det bästa jag själv lyckades med var att få Roky att lista hans fem skräckfilmsfavoriter: »The Creature With the Atom Brain«, »I Walked With a Zombie«, »Curse of the Demon Zombies«, »Zombies of Mora Tau« och originalversionen av »Frankenstein«.

 

Allt som Roky Erickson gått igenom sedan dagarna med 13th Floor Elevators har också fört med sig att han levt en stor del av sitt liv i den plastbubbla som stavas offentlig prövning. Allt det förändrades den 23 februari i år då Austins domstol upplöste förmyndarrelationen mellan Roky och Sumner. Roky är nu fri att gå vart han vill, en lösning som gläder båda bröderna.

I december förra året slutade Roky dessutom att ta sina ålagda psykiatriska mediciner.

– Det är förstås på hans läkares inrådan, under en försöksperiod, lägger Sumner snabbt till.

– Man märkte att medicinen gjorde honom slö, säger Freddie Steady Krc.

Roky har nu ett körkort, en bekräftelse på hans nyvunna frihet. Det liknar hedersutmärkelsen som det fega lejonet i »Trollkarlen från Oz« fick fastnålat på bröstet som bevis för sitt mod.

– Jag klarade testet första gången jag försökte, säger en inte så lite stolt Roky.

– Nu kan jag köra min egen bil till Freddies hus när vi ska repa.

Eller som Sumner formulerar saken:

– Roky är en fri man nu. Och det är jag också.

Om man tvingades att sammanfatta brödraparets heroiska bragd med bara ett par väl valda ord skulle inga bättre beskriva vad de gjort tillsammans än just dessa: uppdraget slutfört!

 

ATT LYSSNA PÅ

 

Text: L-P Anderson

 

The 13th Floor Flevators: The Psychedelic Sounds of…

International Artists, 1966

Roky Erickson var blott arton år då han som sångare i The 13th Floor Elevators blev först i världen med att beskriva sin musik som psykedelisk. Genom att blåsa i en lerkruka, på engelska kallad jug, fick gruppen fram ett bubblande ljud som ihärdigt användes för att väva ihop rå garagerock med toner som inspirerats av marijuana och LSD. Låtar som »Fire Engine« och »Roller Coaster« är lysande och outslitliga favoriter som »You’re Gonna Miss Me«, »Don’t Fall Down« och »Splash 1« bidrar starkt till att göra detta till ett av de mest helgjutna rockalbum som någonsin har spelats in.

 

Roky Erickson and The Aliens: The Evil One
415, 1981

När den forne Creedence Clearwater Revival-basisten Stu Cook i slutet av sjuttiotalet satte sig i producentstolen för att spela in femton spår där Roky Erickson – uppbackad av den hårt rockande kompgruppen The Aliens – besjöng ljusskygga varelser som varulvar och demoner blev resultatet så fantastiskt att den som lyssnar får kalla kårar. Här återfinns odödliga klassiker som »I Walked With a Zombie«, »Two Headed Dog« och »Don’t Shake Me Lucifer«. Skivan gavs i Europa ut av Edsel under namnet »I Think of Demons«.

 

Roky Erickson & The Explosives: Casting the Runes
Five Hours Back, 1987

Det finns hundratals mer eller mindre officiella liveutgåvor med Roky Erickson men ingen överträffar denna. Med strålande ljudkvalitet och inspelningar gjorda i samband med två olika framträdanden i Texas vintern 1979 bjuder Roky på en ultraenergisk tagning av »The Wind and More« innan han blottar sin kärlek till femtiotalets doowopmusik i en sällsynt version av Bobby Vintons »I Love How You Love Me«. Det är så här man hoppas att Roky kommer att låta på sommarens festivalframträdanden.

 

KONSTINSTALLATIONEN SOM VÄGRAR DÖ

 

Text: Pierre Hellqvist

 

Att svenska rockband som The Nomads, The Hellacopters och Silverbullit är influerade av honom förvånar få. Mer oväntat är Roky Ericksons avtryck på vår samtidskonst.

 

För sex år sedan kunde konstnären Johanna Billing inte få Roky Ericksons »You Don’t Love Me Yet« ur huvudet.

– Jag gick länge och funderade på texten för den är så svår att greppa, väldigt undanglidande, tvetydig. Deppig och nästan desperat men samtidigt trevande och hoppfull, säger Johanna.

Utan att vara hennes favoritlåt med honom fanns det något i den som etsade sig fast.

– Känslan av låten stämde överens med en desillusionerad känsla jag upplevde runt omkring mig, av att självförverkligande och prestation i dag inte bara handlar om vad man gör utan även om relationer – både vad gäller samarbeten på ett professionellt plan och det personliga.

– Jag minns att jag samtidigt hörde på radion att Sverige har den högsta siffran av enpersonhushåll i världen procentuellt sätt. Inte bara för att man har ekonomisk möjlighet utan också för att vi här värderar vår individuella frihet så högt.

– Så det satte i gång en massa frågor: Ska man gå och vänta tills man är färdig med sitt eget innan man kan sätta sig i ett gemensamt sammanhang? Hur ska man kunna tala om det utan att det blir ett platt, tråkigt problem? Hur kan man fånga den där känslan utan att behöva säga det?

 

Funderingarna resulterade i ett projekt där lokala artister bjuds in till att göra sina helt personliga tolkningar av »You Don’t Love Me Yet«. En konst- och  musikinstallation som började med en livekonsert på Index i Stockholm 2002.

– En i teorin löjligt enkel form men som under det att artisterna i några timmar upprepade låten gav upphov till en väldigt speciell och svårbeskrivlig stämning.

Fem år senare är utställningen ett väsen som lever sitt eget liv. Den har ägt rum i totalt arton städer – från Östersund, Ystad och San Francisco till Utrecht, Helsingfors och, nu senast i februari, Madrid. De lokala arrangörerna får frihet att bjuda in vilka artister de vill, även om det ofta sker i samråd med Johanna.

– Vid ett flertal tillfällen har jag sagt att det varit den sista konserten. Men varje gång någon hör av sig och vill sätta upp ett event i sin stad blir jag påmind om att det inte bara är »mitt« projekt längre. Det är inte min låt, och det är inte jag som ska sätta stopp.

 

Det hela må ta sig skepnaden av en cover men handlar på ett annat sätt om att komma ut ur sig själv, enligt Johanna en av coverns fantastiska egenskaper och förutsättningar. Vid det här laget har »You Don’t Love Me Yet« gjorts i ungefär hundraåttio olika versioner.

– Det låter som en klyscha men ingen har varit den andra lik. Kanske halvvägs in i projektet trodde jag att det skulle börja upprepa sig, att det skulle finnas en gräns hur annorlunda man kunde göra om låten. Att det inte fanns rum för ytterligare en finsk electroversion eller en till klassisk singer-songwritertolkning. Men det visar sig bli mer och mer nyanserat för varje gång.

– Och detta i sig är det som jag tycker är det mest fascinerande med att arbeta med en cover. Att så många artister till och med gör något mer personligt av den här låten än vad de ibland vågar ge uttryck för i sitt eget material. Att arbeta med någon annans låt ger uppenbarligen en känsla av frihet.

Hur ser din relation till Roky Ericksons musik ut i övrigt?

– Den har helt klart utvecklats. Jag lyssnade en del sedan tidigare men var heller ingen expert. Nu får jag regelbundet hans bror Sumners mejlutskick om vad Roky har för sig, så jag har väl blivit mer och mer inne på också hela historien kring hans person, och jag lyssnar lite annorlunda nu än tidigare. Min favoritskiva är nog den brusiga, demoliknande »Never Say Goodbye« med låtar som han spelade in 1971–1974.

 

SLIP INSIDE THIS SPELLISTA

 

Lite Roky Erickson-lyssning.

 




Relaterat