Fire! Orchestra: Arrival




9
av 10
  • Artist
  • Fire! Orchestra
  • Album
  • Arrival
  • Bolag
  • Rune/Border


Ett nordiskt ljus som gäckar, och sugs in i någonting annat.

I början var Fire Orchestra ett bångstyrigt, månghövdat väsen, mellan tjugofem och trettio musiker. Det var nästan förvånande att så mycket klaffade med mängden av viljor, instrument, röster och oändliga kombinationsmöjligheter. Mats Gustafsson dirigerade, styrd musik, men med en hel del improvisation som grundstomme – i solon, i musikens själva kärna. Successivt har antalet medlemmar bantats ned, orkesterns senaste inkarnation är fjorton personer.

Nytt är också instrumenteringen: en stråkkvartett, färre saxofoner, fokus på klarinetter och trumpeter. De svenska premiärkonserterna i februari förra året blev annorlunda eftersom Gustafsson inte kunde närvara på grund av sjukdom. Anna Högberg vikarierade som orkesterledare och det var en triumf, med fokus på stråkar, blås och sång i den mer symfoniska, klassiskt skurna musiken.

På »Arrival«, inspelad under några dagar i Atlantisstudion i Stockholm i början av året, känns mycket igen från konserterna, annat är nytt. Eller så spökar minnet. Det är en märklig känsla att dyka in i musik man har hört, eller kanske hört, vid ett enda tillfälle tidigare. De gör även en av de bästa låtarna på förra Fire-plattan, »To Shave the Leaves, In Red, in Black«, i orkestertappning omvandlad till »Dressed in Smoke, Blown Away«. Ett tungt, svävande trum/bas-riff av Andreas Werliin och Johan Berthling samt själfullt barytonsaxspel av Mats Gustafsson. Tomas Hallonstens keyboards lägger till en annan färgskala, snyggt.

Men det är stråkarna (Anna Lindal, Josefin Runsteen, Katt Hernandez, fioler, Leo Svensson, cello) och sången från Mariam Wallentin och Sofia Jernberg som tar mest plats. Mariam Wallentins senaste The Believer-skiva med stråkar, där Josefin Runsteen arrangerade, är som ett syskonprojekt till »Arrival«. Ibland känns det nästan som att Fire Orchestra har förvandlats till Mariam Orchestra; hon sjunger med pondus, med sitt egenartade lugn, och leder musiken framåt.

Sofia Jernberg ligger ofta längre in i soundet. Jag har sagt det många gånger tidigare, och gör det igen: de kompletterar varandra perfekt. Och det är Sofia Jernberg som sjunger på merparten av den fantastiska tolkningen på Robbie Bashos »Blue Crystal Fire«, en ganska okänd låt i den amerikanska gitarristens katalog som han gjorde på ett av sina två album på new age-etiketten Windham Hill i slutet av sjuttiotalet. I kontrast till vännen John Fahey, och flera andra gitarrister i den skolan, sjöng Robbie Basho också, med en märklig falsettröst. Det är en briljant cover. Detsamma gäller skivans andra tolkning, den mer välkända »At Last I am Free«, odödlig via Robert Wyatts version men i original en disco/soul-ballad av Chic. Episk, vacker och själfull, i linje med Mariam Wallentins tolkningar av »Wild is the Wind« och »Everything Must Change«. En cover som borde öppna upp dörrarna för Fire Orchestra till en ännu större publik.

Inget frijazzspräck alls? Både ja och nej. Blåsarna – förutom Mats Gustafsson de tre klarinettisterna Christer Bothén, Isak Hedtjärn, Per Texas Johansson och trumpetaren Susana Santos Silva – finns där. På de mer rytmiska »Silver Trees« och »Weekends (The Soil is Calling)« tar de kommandot i vissa partier, liksom på slutet av den inledande »I am the Horizon«, ibland mer som ett stillsamt avslut efter stråkarnas expressiva dynamik. Av de egna kompositionerna stannar »Silver Trees« kvar allra längst. Den skiftar färger på ett fascinerande sätt, en melodi byggs upp med bas, cello, mycket klarinett och trumpet, de båda sångerskorna liksom följer varandra och försvinner i väg i samklang med de andra instrumenten. Det finns ett nordiskt ljus som gäckar, som sugs in i någonting annat.

Individuella röster i ett kollektiv som fortsätter att utmana lyssnaren.




Relaterat

Musikernas musiker