Politiskt inkorrekt sydstatsdramatik






Frispråkigt och stämningsladdat berättade Bobbie Gentry och Dolly Parton om en verklighet som andra helst sopar under mattan. (Ur Sonic #34, april 2007.)

»Måla dina ögon, kryp i den där tajta klänningen och var snäll mot den där mannen, min lilla dotter.«

Ingen kan påstå att budskapet i Bobbie Gentrys »Fancy« är speciellt politiskt korrekt.

Men det är en fantastisk låt. Sprungen ur en hård och utarmad uppväxt, ett eko från en tid då man inte alltid reflekterade över om det man tänkte berätta var politiskt korrekt eller ej. En låt från en tid då det i popmusiken faktiskt gick för sig att berätta om mamman som uppmanar sin dotter att prostituera sig.

Bobbie växte upp som Roberta Lee Streeter, i Chickasaw County, på en landsbygd fortfarande i dag så groteskt fattig att vi knappast kan föreställa oss det. I huset fanns varken elektricitet eller rinnande vatten, man levde på infångade pungråttor som morfadern gjorde stuvning på. Föräldrarna hade skilt sig när hon var bara liten; mamman flydde till Kalifornien och hade avverkat flera nya makar innan dottern ens börjat skolan, pappan drog till närmsta storstad.

Det hårda livet i Södern har skapat ett samhälle där människorna för att ha den minsta känsla av kontroll inbillar sig att det livsavgörande valet står mellan Gud och Djävulen. Familjen Streeter tillbringade för säkerhets skull all ledig tid i kyrkan.

Det var där Roberta först hörde musik, det var där hon genom att i smyg studera organisten lärde sig att det räckte med att spela på de svarta tangenterna. Mormodern bytte bort en av sina mjölkkor mot ett enkelt piano åt sitt barnbarn. Vars musikaliska karriär, vägen ut, därmed hade fått sin början. Och hon förstod snabbt att det gällde att bemästra båda sorternas tangenter.

Hon såg en förförisk sydstatsvamp i filmen »Ruby Gentry« och skaffade sig ett artistnamn på kuppen. Efter att ha dansat i Las Vegas, sjungit på småklubbar och studerat musik i Los Angeles fick hon skivkontrakt. Debutsingelns hastigt inspelade, men väldigt suggestiva baksida (!) »Ode to Billie Joe« blev en överraskande hit och petade i augusti 1967 ner Beatles »All You Need is Love« från USA-listans förstaplats. Och fortfarande vet ingen om det var ett nyfött barn Billie Joe McAllister och hans flickvän slängde ner från Tallahatchie-bron, eller varför Billie Joe sedan begick självmord; det olösta mysteriet är låtens själva hjärta.

»Fancy« gav knappt två år senare Gentry hennes nästa hit av format. Låten spelades in med producenten Rick Hall i hans Alabama-studio och blev ett stycke upphöjd, osvikligt sensuell sydstatssoul. Med en obevekligt realistisk text om en utfattig, förtvivlad mamma som uppmanar sin artonåriga dotter att prostituera sig. Och som hjälper henne med den nödvändiga förändringen.

 

»She painted my eyes and lips

then I stepped into my satin dancin’ dress

It was split on the side

clean up to my hips

It was red, velvet trim

and it fit me good

And starin’ back from the looking glass was a woman

where a half grown kid had stood«

 

Fancy ser en kackerlacka krypa över foten och frågar sin mamma vad mer som krävs.

 

»Just be nice to the gentlemen, Fancy

and they’ll be nice to you«

 

Femton år senare ser Fancy tillbaka på ögonblicket när hennes mamma tvingade ut henne på gatan. Hon uttrycker inte ett uns av ånger, ingen skam över hur hon tog sig ur fattigdomens grepp. »I ain’t done bad«.

Några månader innan låten gavs ut hade Gentry själv skilt sig från en stenrik kasinoägare, efter ett tvåmånadersäktenskap. Hon gick inte lottlös ur uppgörelsen.

Efter det har hon bara gett ut ett enda album, för trettiofem år sedan. I dag tycks ingen veta ens var hon bor. Men hennes musik lever.

Australiska Raven har gett ut albumen »Delta Sweetie« och »Local Gentry« på en CD och fortsätter i maj med att koppla ihop »Patchwork« och »Fancy«. EMI har i dagarna gett ut dessa fyra album, samt »Ode to Billie Joe«, »Touch ’em With Love« och duettalbumet »Bobbie Gentry & Glen Campbell«. Men enbart som nedladdningar; en ny tid är här.

Det har också kommit en rad samlingsalbum. Det senaste, en mycket prisvärd dubbel-CD, heter kort och gott »The Best of the Capitol Years« (Regal Zonophone/import). Min favorit är annars den mer koncentrerade enkel-CD:n »Chickasaw County Child« (Shout Factory/import), som kom för några år sedan. Båda innehåller så klart »Fancy«.

 

Och vill ni ha ännu mer av den politiskt inkorrekta verkligheten, satt till fantastisk musik, kan ni dyka ner i strömmen av återutgivningar med Dolly Parton.

Som tonåring bestämde Dolly sig för att byhoran var en lämplig rollmodell och tog med sig den insikten till Nashville. Hon var arton och övertygad om att hon skulle bli stjärna. Första hiten hette »Dumb Blonde«; det var 1967 och djup ironi. Få i countryfabriken har varit så starka, smarta, envisa, känsliga, humoristiska och talangfulla som Dolly Parton.

Det skaffade henne en stor publik, men också fiender. När hon lämnade sin upptäckare/duettpartner Porter Wagoner var det många i etablissemanget som önskade att hon skulle straffas med en misslyckad solokarriär. Wagoner hade åren innan spelat in en rad mycket framgångsrika duetter med henne. Det har alltid varit mycket hysch-hysch kring den frågan, men alla tycks veta att de också hade en sexuell affär bakom ryggen på sina respektive makar. Wagoner lär ha berättat om detta i en påbörjad biografi om deras relation, »så het att boken förmodligen måste förses med asbestpärmar«. Men boken gavs aldrig ut.

När Dolly bestämde sig för att slå sig in i Hollywood kraxade olyckskorparna lika gällt, och lika missriktat. Pricken över i:et var när Whitney Houston gjorde hennes »I Will Always Love You«, en gång skriven om just Wagoner, till en megahit. Dollys egen version hittar ni på nu återutgivna »Jolene«, ett av de tre utsökta album från första halvan av sjuttiotalet som Sony BMG nu ger ut. De andra två är »Coat of Many Colors« och »My Tennessee Mountain Home«. Samtliga utgåvor har försetts med nyskrivna omslagstexter och bonusspår.

Vi får en rad självlysande, ofta direkt självbiografiska Parton-klassiker som »Coat of Many Colors«, »My Blue Tears«, »Traveling Man«, »Daddy’s Working Boots«, »In the Good Old Days (When Times Were Bad)«, »My Tennessee Mountain Home«, »Wrong Direction Home«, »When Someone Wants to Leave« och »Lonely Comin’ Down«. Och det tidigare outgivna otrohetsdramat »Barbara on Your Mind« sorterar utan problem in sig i det sällskapet. Låtarna är melodramatiska och tårögda, men så fulla av liv och osminkade berättelser att man slukar sentimentaliteten och nostalgin utan att ens blinka. Vem kan motstå en jublande glad Dolly med »last night’s lovin’ still on my mind«, i ännu ett tidigare outgivet spår? Någon sexpuritan har hon aldrig varit.

Och, så klart, bäst av dem alla, den gnistrande »Jolene«, ett kärleksdrama i rakt nedstigande led från Bobbie Gentrys allra bästa, mest stämningsladdade sydstatsvinjetter. Med ett avskalat, drivande arrangemang och det fräckaste ljud jag någonsin hört på en Nashville-producerad platta.

Skivbolaget har också, lite planlöst, gett ut tre CD med vardera två av de album hon gjorde i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Den med albumen »All I Can Do« och »New Harvest… First Gathering« kan man gott ha i samlingen, men de andra två står jag gärna över. I takt med den accelererande framgången blev hennes musik extremt utslätad, nerslipad till könlös popmusik av rätt likgiltigt slag.

Det skulle dröja ytterligare några decennier innan hon återvände till sina musikaliska rötter och åter började berätta sällsamma, snuskiga, sedelärande historier från den politiskt inkorrekta verkligheten.

 

MER RETRO!

Missa heller inte, under några omständigheter:

 

Dion

Dion

Ace/Bonnier Amigo

Ojämnt sextiotalsalbum, men med fantastiska toppar. Med »Daddy Rollin’«, hans makalösa »Velvet Underground-singel«, som bonus!

 

Boz Scaggs

Silk Degrees

Columbia/Sony BMG

Ett silkeslent album som låter ännu bättre än vad det gjorde 1976.

 

Nico

The Frozen Borderline

Elektra/Warner

Inte för alla. Men tiden börjar så nätt komma i kapp.

 

Paul Kelly

Dirt

Water/import

Ett av soulens bästa album. Kan vi få uppföljaren, »Don’t Burn Me«, också?

 

The Blue Sky Boys

The Blue Sky Boys

JSP/Smokestack

Old-timey-country-heaven på fem välljudande CD.

 

Dick Dale & His Del-tones

Surfers’ Choice

Sundazed/Border

Klassiskt instrumentalalbum, med rätt bonusspår.

 

Ronnie Milsap

Ronnie Milsap

Collectables/import

Suveränt Dan Penn-producerat album från 1971. Sorteras in intill »Elvis in Memphis«.

 

Del Shannon

Home & Away

Zonophone/import

Outgivet, Andrew Loog Oldham-producerat album från 1967.

 

David Bowie

Young Americans – Special Edition

EMI

Har stunder av gnistrande vitfunkmagi. Men också olidligt poserande. Det får man ta.

 

Diverse artister

Crash of Thunder

Vampi Soul/Bonnier Amigo

Soul- och funkfest med obskyra spår ur King-arkivet.

 

Gladys Knight & The Pips

Silk ’n Soul/The Nitty Gritty Everybody Needs Love/ Feelin’ Bluesy

Motown/Universal

Fem stycken 2-on-1 har släppts. Det är dessa två ni verkligen behöver.

 

Neil Young

Live at Massey Hall

Reprise/Warner

Ännu en omistlig arkivutgåva.

 

Bee Gees

The Studio Albums 1967–1968

Reprise/Warner

Sex CD må vara aningen mer än vad man tål i en sittning, men här finns så mycket utsökt pop att man nästan får svindel.

 

Mitch Ryder & The Detroit Wheels

Rev Up! [The Best of ]

Zonophone/EMI

Det rockar. Och »I’d Rather Go to Jail« ligger topp 5 bland Detroit-klassikerna.

 

Rachid Taha

The Definitive Collection

Wrasse/Bonnier Amigo

Rai’n’roll av yppersta klass. En algerisk tungkyss i Paris.

 

Soft Machine

Third

CBS/Sony BMG

Mats och jag kämpade för att gilla det här för trettiosju år sedan. Det går lättare i dag.

 

Lonnie Donegan

The Original Skiffle Recordings 1953–1956

Smith & Co/Bonnier Amigo

Det svänger. Måste jag erkänna.

 

Electric Light Orchestra

Out of the Blue

Epic/Sony BMG

Höjdpunkten i Jeff Lynnes popkarriär.




Relaterat

Neal Casal
Emmylou Harris