Med hjälp av Croydon och Gud




Foto: Johan Apel Röstlund



Till slut får Johan Apel Röstlund en stund med Stormzy. (Ur Sonic #85, november 2015.)

De bleka gardinerna är fördragna och oktobersolens sista svaga strålar kämpar med att blända ljuset på den påslagna TV:n inne i det lilla hotellrummet med fönster ut mot Stureplan. Det är sen eftermiddag och det står en flaska oöppnad konjak på bordet. Tobaken från en sönderpillad cigarett ligger utströdd bredvid ett avbitet filter ur en förpackning med rizzlapapper. Stormzys kompis äter direkt ur en gigantisk McDonald’s-påse och fipplar med telefonen.

– Det är lugnt, han kommer. Han är bara i rummet intill.

Det går femton minuter. Trettio. Fyrtiofem. Nästan en timme hinner passera innan någon hörs ropa ute i den sterila hotellkorridoren. Kompisen öppnar dörren och Stormzy kommer in i grå mjukisbrallor och bar överkropp samtidigt som han skrattar.

– Jag är ledsen om du har fått vänta, säger han. Men att vänja sig vid allt och att åka runt som vi gör nu. Det är inte så lätt i början.

Den tjugotvåårige engelsmannen kommer närmast från Göteborg, där han gjorde en fullsatt spelning föregående kväll. När vi ses har Stormzy och hans sällskap just varit ute och sett sig omkring i Stockholm. Det rör sig inte om något vanligt turnésällskap med världsvana managers, snarare en handfull barndomskompisar från Croydon som just nu försöker hitta rutiner för att ro den plötsliga framgången i land.

– Wow, vilken tågresa. Det är vackert här, jag tittade ut genom fönstret hela tiden. Jag älskar att åka genom landsbygden i Sverige, säger han som egentligen heter Michael Omari.

Sedan »168: The Mixtape« kom ut i mars 2013 har allt gått extremt fort. Från en anonym tillvaro med nio till fem-jobb till att vara frontfigur för en pånyttfödd scen som länge levt i skuggan av annat. Förra året vann Stormzy priset för bästa grime-artist på den prestigefyllda MOBO-galan för den alldeles lysande debut-EP:n »Dreamers Disease« och tidigare i år släpptes singeln »WickedSkengMan 4« som gick direkt upp på topplistorna i Storbritannien.

– Jag hade inga förväntningar alls i början, det fanns liksom inte tid att tänka på musiken när man samtidigt måste sköta sitt vanliga jobb, säger han. Så att det har blivit så här är egentligen galet.

När började du rappa?

– I tio–tolvårsåldern, på fritidsgårdar hemma i Croydon.

Croydon är speciellt. Det kommer massor av ny musik därifrån hela tiden. Vad beror det på?

– Det har alltid varit ett område som sprudlar. Alla känner alla, har sina små business och vet att man måste hustla för att ta sig fram. Därför stöttar också alla varandra. Någon driver en klubb, en annan gör musik, alla har sina egna grejer i gång samtidigt som man hjälps åt

Och du bor fortfarande kvar?

– Absolut.

Vad lyssnar du själv på för musik?

– Jag gillar soul och r’n’b. Frank Ocean och Lauryn Hill. Ärligt talat är jag inte alls särskilt intresserad av grime, drum’n’bass eller hiphop.

Det är inte riktigt vad man förväntar sig. Det är ju helt galet på dina spelningar. Men du gillar inte att gå ut på klubbar själv?

– Faktiskt inte. När jag inte håller på med musik eller sitter i telefon hänger jag mest med mina vänner. Spelar Fifa vid TV:n och så. Och poker, jag spelar mycket poker.

Jag har hört att du är ganska duktig på det…

– Ah. [skratt] Jag är bra, men kanske inte riktigt lika bra som jag tror. En duktig amatör som vill spela som ett proffs…

Hur kommer det sig att du inte har sajnat till ett skivbolag?

– Det handlar om frihet. Jag vill kunna göra vad jag vill utan att behöva bolla massa idéer. Crewet är som min familj, de är mina bröder och vi sköter allt tillsammans. Alla trivs väldigt bra med att jobba så självständigt som vi gör och än så länge funkar det bra.

Folk har gått bananas över dina senaste släpp. Är det inte lätt att få prestationsångest?

– Absolut inte. Jag gör det jag gör och just nu händer det så mycket samtidigt. Jag har hela almanackan uppbokad med spelningar och så jobbar jag på mitt debutalbum som förhoppningsvis kommer ut i början av nästa år. Men Gud hjälper mig att fixa det här, så ingen press.

Du är djupt troende?

– Ja, och det är tack vare Gud som jag har nått hit. Jag har inte blivit uppfuckad utan hanterar allt väldigt bra.

Går du i kyrkan också?

– Inte så ofta som jag önskar, men jag försöker. Just nu tar musiken all tid.

Jag vet att du var väldigt duktig i skolan. Vad hade du gjort om du inte slagit igenom med musiken?

– Ingen aning, men jag har jobbat som projektingenjör så säkert något åt det hållet. Jag hade klarat mig bra och kanske haft ett tiomiljonerskontrakt på något företag. Men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om det. Just nu kan jag försörja både mig och min familj och det är det här jag lever för. Det är bara att hoppas att det fortsätter. 

 

Stormzy: Shut Up (2015)

 

Stormzy: Scary (2016)

 

Stormzy: Big for Your Boots (2017)

 

Stormzy: Vossi Bop (2019)

 

Stormzy: Crown (2019)

 




Relaterat