Åkallar alltings förgänglighet






Johan Jacobsson Franzén skriver om döden, hoppet och Palmistry.

Varje gång jag lyssnar på Benjamin »Palmistry« Keatings musik tänker jag på döden.

Förmodligen har det med min stigande ålder att göra. Att allt levande på jordklotet – och själva jordklotet i sig – för en bräcklig tillvaro insåg jag när jag i relativt unga år sträckläste Bernard Bensons »Fredsboken« (1981) för första gången. Men det var (klyschigt nog) inte förrän efter min fyrtionde födelsedag som jag äntligen började räkna mig själv till »allt levande«.

Så min (så att säga) manege var (så att säga) krattad för någon som Palmistry – för en mångbegåvad artist som inte blundar för varken livet eller döden. Palmistrys fragmentariska och fascinerande lyrik uppehåller sig nämligen ofta i just ett långsamt/avgörande uppvaknande, i överväldigande känslor, i gränslandet mellan hedonistiskt skryt som »sipping ayuahuasca and it feels right« och trasiga konstateranden som »I might jump of a cliff tonight« och »these dreams are killin’ me«. Och dessutom hör hans – och hans samarbetspartners – introverta r’n’b-, dancehall- och tranceinfluerade toner och rytmer till det ledsnaste, vackraste och sensuellaste som jag någonsin vilat mina öron på.

Inte undra på att jag är aningen besatt av honom. Inte undra på att han alltid får mig att filosofera över alltings förgänglighet.

 

När detta skrivs fruktar jag inte döden.

Däremot så irriterar jag mig på den. Dels kommer den att skilja mig från alla som jag älskar, dels kommer den att få mig att missa en massa bra musik.

Ty vad som än händer i framtiden så är en sak hundraprocentigt säker – människan är en kreativ, skapande varelse. Där det finns liv finns det konst … och i förlängningen också hopp. En dag finns dock inte jag.

Visst, stoft har inget medvetande och att reta upp sig på saker man är maktlös att göra något åt är otroligt okonstruktivt. Ändå känner jag ett sting av vemod över alla briljanta plattor som har sina releasedatum på fel sida om mitt frånfälle.

Hur kan man förlika sig med något sådant? Personligen brukar jag åkalla Rutger Hauer (vila i frid). Eller, rättare sagt, jag brukar åkalla Roy Batty, replikanten som Hauer spelar i Ridley Scotts science fiction-film »Blade Runner« (1982). Om du sett »Blade Runner« (vilket jag antar att du har) så minns du Battys dödsmonolog: »I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.« Visserligen har jag aldrig varit i närheten av Tannhäuser Gate, men jag har tagit del av fullkomliga mästerverk som Palmistrys »Afterlife« (2019) och Triad Gods »Triad« (2019) – som producerats av Palmistry och som för övrigt låter som nudelscenen i »Blade Runner« – och det är inte så illa, det. Den dagen då min stund är kommen kan även jag säga »time to die«.

 

Benjamin Keating föddes i Kilkenny någon gång i skarven mellan åttio- och nittiotalet. Länge må han fortsätta vara bäst. 

 

Palmistry: Afterlife

Triad God: Triad




Relaterat

The Blaze: Dancehall