Way Out West, enligt Erik Augustin Palm




Pharoah Sanders på Flamingo.



Kvardröjande sårbarhet, hög genomsnittsnivå och en slugt leende frijazzpionjär.

Att dragplåstret Cardi B ställde in (återigen, inte på grund av ASAP Rocky), och att finaldagen ramades in av regn, hade i slutändan en väldigt liten inverkan på totalintrycket av årets Way Out West. Kolosserna må ha lyst med relativ frånvaro i programmet, men det var samtidigt ett program med exceptionellt hög genomsnittsnivå.

Denna upprätthölls naturligtvis av ovannämnda fem höjdpunkter – men även av Blood Orange, Mitski, James Blake, Spiritualized, Jorja Smith, Dorisburg, Stereolab, Khruangbin, Little Dragon, Erykah Badu, Christine and the Queens, Makaya McCraven, Kokoroko, Solange och Viagra Boys. Och många fler därtill.

I år blev det även tydligt hur livskraftig, tidsenlig och mångbottnad festivalens filmavdelning har vuxit sig till – och att Way Out West på allvar närmar sig ett svenskt South By Southwest ifråga om mer än musikutbudet.

Utöver musikdokumentärer om bland andra New Order, Leonard Cohen, Suede, Jamaicas reggaescen och krautikonen Klaus Dinger visades bland annat tidssymptomatiska docs som »Anthropocene: The Human Epoch« (en hisnande och ambitiös megaberättelse om människans era på jorden, med Alicia Vikander som berättare), Jim Jarmuschs nya zombiefilm »The Dead Don’t Die«, liksom pilotavsnittet av SVT:s nya dramaserie »Allt jag inteminns«, baserad på Jonas Hassen Khemiris roman med samma namn.

Matutbudet framstod i år som det mest variationsrika sedan festivalen 2012 övergick till enbart vegetariska och veganska alternativ, och dryckesutbudet ackompanjerade detta – inte minst den nyinstallerade ölhallen med craft beer från hela världen. Behåll, tack.

Övergången till den nya tobakslagen hade man hanterat på ett smidigt, odramatiskt sätt, i form av rökstationer som placerats ut jämnt fördelade över området. En viss välbehövlig festivaldekadens därmed behållen (kanske till och med förstärkt kan tyckas, nu när tobak aktivt marginaliseras så till denna grad).

Sammantaget ett av Way Out Wests starkaste år, som i sin helhet nästan kompenserar för att Annedalskyrkan återigen försvunnit som konsertlokal. Men bara nästan.

 

WAY OUT WEST x 5

 

Tirzah

Panama, Bananpiren, torsdag

Hos undertecknad triggar omnämnandet av Bananpiren alltid först minnesbilder av röriga och frustrerade massköer utanför det neonupplysta industrihamnsområdet, även om jag därefter erinrar mig flera viktiga musikupplevelser. Och den största musikaliska upptäckten jag har gjort intill Frihamnens nattbelysning av göteborgslustiga skyskrapan Läppstiftets kontur måste nog vara brittiska Tirzah – som framförde sin släpiga electronica-soul-pop på Panama-scenen, sent på torsdagsnatten.

Den London-baserade duon består av frontfiguren och sångerskan Tirzah Mastin, samt den svårt hajpade musikproducenten och filmmusikkompositören Mica Levi, alias Micachu – som på denna Sverige-spelning uteblev. I stället har Tirzah Mastin med sig två kombinerade livemusiker och backupsångare, som laborerar med synthar och beatpads bakom Tirzahs dova men djupt besjälade stämma och gestalt.

I fjol släppte duon sitt hyllade debutalbum »Devotion«, genomsyrat av små uttryck som rymmer mycket. Detsamma var sant för torsdagens konsert, inte minst den trettioettåriga londonvokalisten själv – lätt vaggande i oversized t-shirt, med ansiktet enbart partiellt upplyst. Hennes bakgrund som modestudent och vardag som designer är lätt att placera in i bilden – och att höra i produktionerna. Skyggt men starkt närvarande. Avskalat men utsirat. Liksom Tirzahs röst, vars soulornamenteringar omfamnar Mica Levis plonkigt svävande beats. Publiken är liten, men synbart förtrollad – trots att musik från Bananpirens övriga scener skär igenom.

Albumtitellåten »Devotion« är allra mest hänförande här, och ett representativt koncentrat av Tirzah. En melankolisk kärlekselegi filtrerad genom tillräckligt många skärmar för att nå ända till Generation Z. Beats och sång som inte kräver sin plats i rummet, men som får det ändå genom sin kvardröjande sårbarhet. 

 

The Japanese House

Honduras, Bananpiren, torsdag

Att gå från Tirzah på Panama-scenen direkt över till The Japanese House på Honduras-scenen mittemot är en sällsynt flexibel festivalmanöver – givetvis främst eftersom det i båda fallen gäller kvinnliga singer-songwriters från London, med ljuvligt sorgsna kärlekslåtar i ett utpräglat electronica-ramverk.

Amber Bain heter tjugofyra-åringen bakom artistnamnet – ett namn som gång på gång, av förklarliga skäl, tros ha en annan nationalitet och genretillhörighet (så till den grad att det tidigt blev ett inside-joke bland oss Japanese House-headz). I själva verket kommer Amber Bains alias från en barndomssemester i Cornwall, då Bains familj bodde i ett hus tidigare ägt av skådespelerskan Kate Winslet – med japansk arkitektonisk stil. Under vistelsen låtsades Amber vara pojke inför en flicka på en granngård, som blev förälskad i Amber och skrev kärleksbrev till henne – tills Amber avslöjade att hon också var tjej. En vecka från barndomen som på många sätt gav föraningar både om Bains egen sexualitet samt om hur hennes lysande popprojekt senare i livet skulle komma att låta; androgynt, förälskat, queert och förtvivlat.

Och så länge dröjde det inte innan detta popprojekt var ett faktum. Redan som nittonåring släppte Bain debut-EP:n »Pools to Bathe in« (2015), vilken fick musikbloggosfären på fall, även om det dröjde månader innan det gick att hitta någon substantiell info om de drabbande låtarnas avsändare – röstläget är oftast modifierat och månglagrat, ovanpå sublim electronicadrömpop. I takt med att The Japanese House blev allt berömdare klev Amber Bain fram mer och mer – inte minst 2016, under hennes turné som förband till The 1975. Och när debutalbumet »Good at Falling« äntligen släpptes tidigare i år var Amber Bain för länge sedan en stjärna i eget namn. Trots att hennes karaktäristiska, androgyna sound tillhör det som är bäst med The Japanese House har hon nu delvis frångått även den förklädnaden, som på nya live-EP:n »The LA Sessions«.

När Amber Bain så kliver upp på Honduras-scenen med sitt liveband är det inför en relativt omfångsrik publik bestående av hardcore-fans – och den mest avskalade, akustiskt klingande ljudbild jag hört henne framföra hittills. Särskilt sant blir detta under den del av konserten där elgitarren strejkar och hon får spela favoriten »Somebody You Found«, akustiskt stålsträngat.

Stämningen är långt ifrån det hypnotiska skimmer jag bevittnade och insöp under Bains mer typiskt electronicabetonade konsert på Fonda Theatre i Los Angeles tidigare i våras. Lika mycket som Bain är en fantastisk sångare och låtskrivare är hon en lysande experimentell producent. Men det är vackert att få uppleva The Japanese House färgat av en annan sorts intimitet, utöver den som hennes låtar alltid bär på. Fjärde gången jag ser The Japanese House, på en liten svenskscen där alla i publiken vet artistens riktiga namn.

 

Pharoah Sanders Quartet

Flamingo, fredag

Jag var nog inte ensam om att knappt tro mina ögon då Pharoah Sanders Quartet dök upp som en av bokningarna på årets Way Out West, och det var säkerligen fler än jag som var tvungna att försäkra sig om att det verkligen rörde sig om frijazzpionären själv – och inte bara hans medmusiker (som på denna turné visade sig vara en briljant trio bestående av pianisten Benito Gonzalez, trummisen Gene Calderazzo och kontrabasisten Oli Hayhirst).

Men sant var det; den snart sjuttionioårige tenorsaxofonisten (världens främste, enligt likaledes legendariske saxofonisten Ornette Coleman) infann på Flamingoscenen i Slottsskogen i fredags där han välsignade oss med både sina egna och andras ikoniska stycken.

Till de förstnämnda hörde Sanders halvtimmeslånga frijazzepos »The Creator Has a Master Plan« från 1969, där han även gav prov på sin enastående sångförmåga – bland annat i form av virvlande scatsång. Även John Coltranes klassiska ballad »Naima« från besjälades på nytt genom Sanders tenorsax i det friskt soldränkta eftermiddagsljuset.

Det är bara att applådera att Way Out West har kultiverat fram ett så starkt varumärke att de kan locka ett så pass musikhistoriskt betydelsefullt och närmast religiöst klingande namn. Under vissa partier av konserten satt Pharoah Sanders och blickade ut stilla över publiken, med ett slugt men varmt leende – som att han kan se nivåer av verkligheten som inte resten av oss skulle kunna förnimma, om det inte vore för honom. För så är det ju. Pharoah Sanders har en mästerplan, som lyckligtvis inbegrep årets Way Out West.

 

The Cure

Flamingo, fredag

Efter att Cardi B ställde in återstod det egentligen bara en elefantbokning på årets Way Out West, med en inte helt överförbar fanskara ifråga om estetik och stämningsläge (vilket reservbokningen Jorja Smith delvis räddade med sin kärleksinkapslade r’n’b).

Men när de legendariska svartrockarna kommer ut på Flamingoscenen för att inleda fredagkvällen är det knappast bara gothpar som står där. The Cure är globala popmonarker, det vet alla musikaliska läger – och det syns i publiken den här fredagskvällen. Vi är alla exalterade. Och det är även original-goth-jesus Robert Smith själv – som nu har hunnit fylla sextio år, men vars röst makalöst nog är nästintill oförändrad. Det gäller även för hans uppenbarelse, tack vare tidlösheten i kombon trasselfrisyr och kladdsminkfejs. Och han uppvisar snabbt att han fyra decennier efter The Cures albumdebut »Three Imaginary Boys« fortfarande kan kommunicera sin säreget pojkaktiga deppglädje med en övertygande kraft.

Visserligen är Smith den enda kvarvarande originalmedlemmen i bandet, men The Cure har ändå alltid handlat mest om honom – och gör det i högsta grad ännu, även om Smith får utomordentlig uppbackning av sina seniora medgother. Däribland basisten Simon Gallup (som trots allt varit med i omgångar nästan från start, 1979), liksom relativa nyrekryteringen, gitarrikonen Reeves Gabrels, från David Bowies band och dennes åttiotalsgrupp Tin Machine.

Just åttiotalet är självfallet The Cures eviga decennium, vilket definitivt blir påtagligt under de två timmar som bandet underhåller i Slottsskogsnatten. De känsliga mörkermännen pendlar mellan tyngre, svävande gothepos som »Last Dance« och »Pictures of You« och bandets mer renodlade poppärlor, de som gjorde dessa udda olycksfåglar till osannolikt kommersiella popgiganter.

Låtar som »In Between Days«, »Just Like Heaven«, »Friday I’m in Love« och »Boys Don’t Cry« – här som euforiskt sista extranummer. Innan dess har Robert Smith även hunnit hålla ett bedårande mellansnack (om sina många besök till Sverige och viljan att bevara det intima i konserter), ideligen riktat sitt gråtmilt tafatta paradisiska leende mot oss och lämnat spår av sitt läppstift på mikrofonen. Och i allas våra snyftiga hjärtan, förstås.

 

Stormzy

Azelea, lördag

Utan Cardi B var det förutbestämt att Stormzy skulle utgöra ett obestridligt, furiöst klimax på årets Way Out West, vilket lördagens regnoväder inte kom i närheten av att hota. För platsen är ju regnstaden Göteborg (det är väl tradition att halka runt i plastsjok under i alla fall en av Way Out Wests dagar?) och artisten är grimekungen Stormzy från regnstaden London – något som han frekvent påminner oss om under sina drygt sjuttio sällsynt fängslande minuter, medan svett och regn får hans utmejslade adoniskropp att glänsa i Azaleascenens polykroma LED-sken.

Lika muskulöst dynamisk som Stormzy är själv är leveransen av hans rap – från starten med den underbart offensiva »Know Me From«, vidare till hans morgonradiovänliga remix av Ed Sheerans »Shape of You« (en oerhörd förbättring av originalet…), liksom den mästerliga grimeballaden »Crown« (där publiken sjunger med i en rörande call and response-manöver) och så »Vossi Bop«, där Stormzy maximerar göteborgskärleken genom att på scen släppa fram Hammarkullen-duon Aden x Asme som ihop med den magnetiskt karismatiske britten framför sin remix av megahiten.

Och då har Stormzy redan gång på gång under konserten öst ur sig sin uppskattning inför oss – inte bara i Göteborg och Sverige, utan alla som ger honom utrymme. Utan ett uns av förkonstlad inställsamhet. Så mån om vår konsertupplevelses kvalitet. Så genuint upprymd i mellansnacket. Så kraftfull längs varje rad han spottar fram.

Och när Stormzy avslutar med episka »Shut Up«, där publiken hämningslöst sjunger med i den smittande hooken, varefter den tjugosexårige britten går ner och hälsar på fansen som otyglad sträcker sig efter hans händer, ja då har Way Out West 2019 nått zenit. Sorry Solange – din efterföljande, tänkvärt curerade art-soul-performance till trots.




Relaterat