Way Out West, enligt Jens Karlsson Vukovich




Bedouine på Oceanen.



Dramaturgisk fulländning, reggaebasgångar och välsmorda maskiner.

Inför årets Way Out West har det talats om avsaknaden av »stora« namn. Det sena avhoppet från Cardi B blev givetvis väldigt kännbart och närmast omöjligt att reparera, även om bokningen av Jorja Smith var ett gott försök. Lägg till att en hel del artister uppträtt på festivalen tidigare (James Blake, Stormzy, Veronica Maggio, Blood Orange, Seinabo Sey, Erykah Badu, Zara Larsson etc) så kändes årets upplaga av festivalen stundtals lite som en repris av tidigare år.

Den stora räddningen blev en viss Solange Piaget Knowles. The Cure och Erykah Badu är så klart världsnamn, men inte minst The Cure har ju sin storhetstid bakom sig och deras låtlista innehöll inte något släppt senare än 1992. Men all heder åt de nyligen fyrtioårsjubilerande britterna som gjorde en imponerande, men aningen lång, spelning med inte minst Robert Smith i röstmässigt kanonslag.

Och även om Stormzy och Zara Larsson är internationellt gångbara namn som vet hur en stor scen ska tas i besittning var det Solange som med sitt första besök i Sverige gav Way Out West den stjärnglans och exklusivitet som den så väl behöver.

Det är också tydligt efter tre dagars festival att konceptet Way Out West är en otroligt välsmord maskin som varje år finslipas ytterligare. Den vänlighet, glädje, trygghet och känsla av genomtänkthet som genomsyrar området är närmast unik och helt enkelt väldigt svårslagen. Det betyder inte att arrangörerna kan luta sig tillbaka och tro att det ska rulla på av sig självt kommande år. Men de har en väldigt stark grund att stå på.

 

WAY OUT WEST x 5

 

Solange

Flamingo, lördag

Med årets kanske allra bästa skiva i bagaget bjuder trettiotreåringen från Houston på en show som är både intim, storslagen, lyxig, personlig, visuellt och dramaturgiskt fulländad och framför allt fylld till bredden med fantastisk musik. »Binz«, »Don’t Touch My Hair« och »Losing You« är rent monumentala. I en klass för sig.

 

Bedouine

Oceanen, torsdag

Ensam med gitarr trollbinder hon ett fullsmockat Oceanen med sina briljant melodiösa folksånger. En rusig festivalpublik ska egentligen inte gå att stjäla uppmärksamhet från på den tiden på dygnet, men på något vis lyckas hon.

 

Khruangbin

Linné, fredag

Basisten Laura Lee är egentligen värd en egen doktorsavhandling. Hennes reggaebasgångar svänger så hårt och återhållsamt på en och samma gång att hela Linné-tältet rör sig som en kollektiv massa. När de smyger in en version av Gregory Isaacs klassiker »Night Nurse« vill jag bara skrika rakt ut.

 

Erykah Badu

Flamingo, lördag

Släntrar in på scen en halvtimme sen, men som hon släntrar in! Och som hon sjunger! Tillsammans med ett löjligt funkigt (om jag räknade rätt) tiomannaband är det stor soulshow av en artist som tjugotvå efter debuten fortfarande rör sig i eget musikaliskt universum.

 

Stormzy

Azalea, lördag

Energin på och framför scen är oöverträffad den här helgen i Slottsskogen. En märkbart tagen och rörd Stormzy har vuxit en hel del som liveartist sedan han var på besök för tre år sedan. Endast uppbackad av en DJ hanterar han den stora publikmassan utan problem med snortajt vokal leverans.

 

Bubblare: Jungle, The Cure, Orville Peck, Jon Hopkins, Little Dragon.   




Relaterat