Kim Gordon: No Home Record

Som förgrundsgestalt i den gnisslande konstinstallationen Sonic Youth och som andra hälften i rockvärldens kanske mest ikoniska äkta par har Kim Gordon länge förkroppsligat det ouppnåeligt coola. Iförd stora svarta wraparounds befann sig hon och dåvarande maken Thurston Moore redan i början av åttiotalet i själva zenit av Lower East Sides så inflytelserika musik- och konstscen. Till synes som mest nöjda i positionen där en hängiven publik alltid legat två steg efter i försöken att dechiffera gruppens uttryck.

När Kim Gordon vid sextiosex års ålder debuterar som soloartist är det bakom en osedvanligt självbeskrivande programförklaring. »No Home Record« är ett album som handlar om just avsaknaden av ett hem. Om såväl hennes egen som samtidens rotlöshet. Under det senaste årtiondet har hon inte bara brutit upp med sin make och Sonic Youth, Kim Gordon har också lämnat den med henne så hårt förknippade staden New York för den amerikanska västkusten.

Lyriskt kretsar delar av albumet kring en, i sanningens namn rätt luddig, fascination för den flyktiga tillvaron som omgärdar airbnbs och andra gigekonomiska företeelser. Det är på sin höjd bara aningen intressanta observationer men inget som dröjer sig kvar särskilt länge hos lyssnaren.

Det gör däremot den rent musikaliska inramningen där Kim Gordons signifikativt hesa stämma omgärdas av alltifrån trippig elektronica till haspiga 808-trummor vidare över traditionell New York-punk.

Och det är här vi finner det genuint fascinerande i Kim Gordons musik år 2019. Hur hennes rastlöshet och rotlöshet tvingar henne ut på nya outforskade marker, där frånvaron av ett hem inte nödvändigtvis är något dåligt. Det finns inget akut behov av en Sonic Youth-återförening så länge gruppens forna medlemmar låter så här vitala och intressanta i sina självvalda exiler.