65daysofstatic: Replicr, 2019




8
av 10
  • Artist
  • 65daysofstatic
  • Album
  • Replicr, 2019
  • Bolag
  • Super


Dissonans och dystopi.

Dissonans och dystopi.

Hur låter knappt återhållen ilska när den bryter sig loss och slutar vara uppdämd? Hur tar en känsla form när den förmedlas via ljud, via musik? Definieras den alltid och enbart av markörer som volym, frenesi, tyngd, eller finns det annat för musiker att vända sig till? Är ilska allt som finns där bara för att det är ett verks centrala sinnesstämning och dess skapares huvudsakliga inställning under processen där skisser och demos pusslats ihop till kompletta låtar? Drivs ilskan av hoppfullhet eller hopplöshet, och var kommer den ifrån till att börja med?

65daysofstatic har ställt sig själva de frågorna ad nauseam under mer eller mindre hela den snart två decennier långa karriären, betydligt högre och mer filosofiskt ingående de senaste åren när deras experimentvilja börjat sakna referensramar och nästan nått gränsen för självskadebeteende. Ändå har de varit tillräckligt tydliga för att härledas hela vägen tillbaka deras val av bandnamn. Den tidigaste teorin talade om John Carpenter-filmen »Stealth Bomber« som bandet grundades för att skriva soundtrack till, en film som det helt saknas någon som helst information om och antagligen bara är en hyllning invirad i ett skämt. En annan teori härstammar från CIA-kuppen i Guatemala 1954, som lanserade idén om att ett land kan störtas på enbart sextiofem dagar om deras kommunikationssystem avvecklas samtidigt som propaganda sprids. En tredje teori kommer från psykologiska testförsök som genomfördes på femtio- och sextiotalet där exponering för vitt brus i sextiofem dagar var tillräckligt för att driva patienter till vansinne. Alla tre teorier är konstiga, rotade i hårkorset där teknologi och politik och konst möts, och hjälper förklara vad för band 65daysofstatic är  i dag.

Deras överlevnad i dagens musikklimat har krävt multidisciplinära aktioner som kontrast till en antidisciplinär inställning, som formats av en värld som med åren rört sig drastiskt mot att premiera och föredra enformighet, helt tvärtemot var deras ambitioner har legat. Det hemmagjorda hopkok av electronica och postrock som gjorde bandet till en avvikande festivalfavorit, inklämda bland såväl rockband som klubbakter, under deras första tio år har av bandmedlemmarna självmant frekvent muterats därefter. Ibland för att hålla den kreativa elden sprakande, ibland för att navigera den utvidgande men samtidigt klaustrofobiska omvärlden, oftast för att bränna allt de kan för att komma åt kärnan i vad de behöver veta framöver. Vad för annat val har ett band som detta egentligen när musikindustrin nu enbart verkar vara villig att hitta lösningar som skinnar musiker i syfte att berika ansiktslösa konglomerat? Finns det någon poäng att vara en del av den? Och om ja, finns det sätt där beröringspunkterna blir så få som möjliga och konsten får leva sitt eget liv?

Dagens version av Sheffield-bandet är resultatet av ett experiment, och det föddes när de spelade ett nykonstruerat soundtrack för scifi-filmen »Silent Running« från 1972 live på Glasgow Film Festival 2011. Efter att ha precis ha släppt ett så kallat vanligt album året dessförinnan med dansvänliga »We Were Exploding Anyway« och skisser för 2013 års likasinnade men mer bandorienterade »Wild Light« redan på gång påbörjades också överlevnadsprocesserna. »No Man’s Sky: Music for an Infinite Universe« skapades för datorspelet med samma ledtitel, ett spel som via processuell generering lät spelare utforska planeter, världar, universum som med hjälp av koder och algoritmer var helt unika, och bandets roll var att skriva ett passande soundtrack som sedan agerade mall när generatorn skapade ny musik av deras verk. De fortsatte därefter i samma tankebanor själva, iscensatte »Decomposition Theory« som blev till konserter där ingen innehöll musik som var den andra lik, vilket i sin tur gav material till prenumerationstjänsten där ett släpp per månad mellan maj 2019 och april 2020 ger lyssnare »Unreleased/Unreleasable Volume 4: A Year of Wreckage«. Allt har skapats under mantrat “Nothing has changed, everything has changed”.

»Replicr, 2019« är inte ett verk i evig återvinning och pånyttfödelse, det är inte ett långt år av oförutsägbart oväsen som trätt fram ur maskiner medan bandmedlemmarna stått på scener runtom Europa, det är inte ett ackompanjemang till framtidsutställningar. Det är bara en fyrtiotvå minuter lång och främmande idé från start till slut ur allt detta, inte alls intresserat av att kartlägga okända världar eller ens ge låtarna titlar som inte verkar framkodade utan laddat med ursinnig avsikt att avveckla den värld vi alla är fast inuti. Det är rastlös och stressig musik, där rena toner bara dyker upp som ledstjärnor för kaoset att omsvärma, musik som gnisslar tänder och laddar luften med ångest, musik som river och sliter med sig själv om mörker eller ljus ska vinna, om förtvivlan över världens gång ska få kväva hoppet om en bättre framtid.

Det är ett oklanderligt producerat album där vartenda spår låter utomordentligt stort, där vartenda spår skulle kunna pågå dubbelt så lång tid utan att tappa vikt, där det kompletta verkets skavanker är medvetna: ett piano som knastrar, bas som slår sig ur ton, gitarrer deformerade till att accentuera slagverk och synthar och surra ondskefullt och samtliga instrument manipulerade till den grad att vad de egentligen är inte går att urskilja, alltsammans minutiöst designade detaljer i något betydligt större.

Det är musik vars spår hör ihop och står varandra isär, vars ljudbild verkar vara inspelad i ett rum där väggarna närmar sig, i en byggnad där taket ger vika, i en stad vars rätta ansikte döljs av kulisser, i ett land som fallit offer för vansinnet som är politikers girighet och tidigare generationers själviskhet, i en värld som förgör sig själv. Vi har att göra med ett förbannat, sorgset och vackert album, skrivet med händerna av och ur ögonen på människor som undrar vart vi är på väg, hur har vi hamnat här, vad som väntar oss nu och om det är för sent att ändra riktning. »Replicr, 2019« är det mörkret, med ytterst få anspelningar på att det är som mörkast innan det börjar ljusna, men där hoppet ännu inte är helt utsuddat.




Relaterat