»Gåshud varje gång«






Michael Kiwanuka om Funkadelic-klassikern »Maggot Brain«. (Ur Sonic #88, september 2016.)

– Jo, jag var lite desillusionerad ett tag. Men att i fjol jobba med det som blev nya skivan var väldigt kul. Jag, Brian [Burton, mer känd som Danger Mouse] och Inflo, en god vän till mig som också är producent, umgicks och lyssnade på skivor ihop, sedan började jag skriva låtar som jag tog med till studion. Allt det här väckte lusten till liv igen. Mycket utgick från gitarren. Som att jag åter lyssnade på Eddie Hazel och Funkadelic och därigenom påmindes om att det inte handlar om att spela in »den perfekta låten«, utan snarare att våga prova sig fram och se vad som händer. När jag insåg det blev allt mycket lättare. Dessförinnan kände jag nog att jag redan hade förbrukat alla mina knep. Jag tror jag tänkte för mycket på att försöka låta »bra«.

Trots att han alldeles nyss anlände med flyg från Australien ger Michael Kiwanuka ett synnerligen lugnt och samlat intryck när han under Stockholm Music & Arts slår sig ner i Moderna Museets restaurang och med lätt jetlaggade men ändå nyfikna ögon blickar ut mot festivalens stora scen där Erik Lundin för tillfället går loss.

Kiwanuka har på det stora hela sweet memories från Stockholm. Våren 2011, året innan debutalbumet gavs ut och egentligen innan någon hade koll på honom (inte ens första EP:n var släppt), agerade han uppvärmare åt en då glödhet men ännu inte tokpopulär artist vid namn Adele på Debaser Medis. Han kan prata länge om detta, om gitarraffären Hellstone, om att hänga på barer i Gamla Stan och om att bo på hotell vid Medborgarplatsen (»mitt rum var pyttelitet men det gjorde inget eftersom det kändes som att jag befann mig i händelsernas centrum«). Mest av allt pratar han ändå om musiken som har påverkat honom.

– En skiva som har varit en betydelsefull inspirationskälla för mig de senaste sex–sju åren är »Inspiration Information« med Shuggie Otis. Den lyckas ringa in i princip alla olika musikstilar och epoker som jag gillar. Från soul och singer-songwriterkänsla till funk och psykedelia. En del är bökigt och tungt, annat är fjäderlätt. Där finns rytmerna och trummaskinerna som påminner om Sly Stone, där finns tolvsträngade gitarrer och grymma akustiska inslag. Det är ett av de där albumen som verkligen var före sin tid. Musikaliskt superkreativt och själfullt, textmässigt intressant, underligt och känslostarkt.

– Ändå måste jag nog främst framhålla »Maggot Brain« med Funkadelic. Mycket tack vare Eddie Hazel och hans gitarrspel som var en viktig influens på min nya skiva.

– Varför? Jag gillar hans sound. Men också känsligheten i det han gör. Det blir aldrig tråkigt att lyssna på hans solon för de uttrycker så mycket. Jag får gåshud varje gång. Det är nästan som att han sjunger när han spelar. Ibland är gitarrer bara aggressiva, men i händerna på Eddie Hazel är de expressiva.

– Det var i de sena tonåren jag först kom i kontakt med »Maggot Brain« och jag återupptäckte skivan under den här inspelningen. Inte minst titelspåret. Hazel förmedlar där så mycket sorg, så mycket melankoli. Lite av samma anledning lyssnade jag även mycket på Pink Floyds »Wish You Were Here«. Över huvud taget var det mestadels självklara, klassiska grejer som gällde, främst från sjuttiotalet. »What’s Going On« med Marvin Gaye är ett annat exempel.

– Mitt album blev bättre än jag trodde. Inte minst är jag nöjd just med gitarrerna, att jag lyckades få in dem i min musik utan att det kändes konstlat. Jag gillar också stämningen, har alltid velat göra en sådan här skiva men kanske inte trott att jag skulle fixa det.

– Under åren som gått sedan senast har jag så klart hunnit tänka mycket. Det tog sin lilla tid att hitta rätt väg vidare. Andra skivan är viktig om du har intentionen att bibehålla din karriär. Det är en sak att få folk att gilla ens första platta, men det är med den andra du måste visa dig förtjänt av publikens uppmärksamhet. I synnerhet i dag när det släpps sådana enorma mängder musik. Det är klart svårare att få genomslag i dag jämfört med hur det var för bara några år sedan. Allt det här har bidragit till att det har dröjt för mig. Jag ville vara säker på att jag hittat något som jag kan stå för. 

 

Michael Kiwanuka

Slog igenom 2011 med EP-släppen »Tell Me a Tale« och »I’m Getting Ready«. Året därpå sålde första fullängdaren »Home Again« guld hemma i Storbritannien. Efter att ha hållit låg profil i flera år återvände tjugonioåringen från Muswell Hill i år med albumet »Love & Hate«. Där han på debuten sysslade med sparsam folksoul rör det sig nu om en soul som är orkestrerad, urban, progressiv och bitvis psykedelisk.

Funkadelic: Maggot Brain

Sommaren 1971-milstolpe vars ingredienser stavas freakfunk, rock, soul, gospel, psykedelia och kemiskt ohälsosamma blytyngder. Redan av det inledande titelspåret inser du att den här trippen kommer förändra ditt liv. »Play like your momma just died« lär George Clinton ha sagt till gitarristen Eddie Hazel, som svarar med att wah wah-yla fram en tio minuter lång sorgvaka över post-Vietnam-USA. En rysare då och knappast mindre svettframkallande nu.




Relaterat

Musikens helande kraft