Tony Ernst & tjugohundratalets bästa låtar






Sonic-skribenter summerar de två senaste låtdecennierna, del 3.

[De låtar/versioner som ej finns på Spotify och därmed inte har kunnat inkluderas i spellistan har vi i stället bäddat in videor till. Okej?]

 

1. Chief Keef feat. Lil Reese: I Don’t Like (2012)

Allt, precis allt, som är bra och dåligt med USA finns här. Keith Farrelle Cozart är sexton år när den här spelas in, och sitter i husarrest hos sin mormor, efter att ha skjutit mot en polis. Det är magnifik musik, stark och livgivande. Det är fruktansvärd musik, otäck och närmast nihilistisk. Det är ansvarslös musik, helt utan moraliska betänkligheter. En annan Chicago-rappare beskrev den som ett anthem för staden eftersom »niggas just hate everything here«.

2. Three 6 Mafia feat. Young Buck, Eightball & MJG: Stay Fly (2005)

Gangsta rap, crunk, Southern hiphop? Juicy J kallar det för »The Memphis Sound«. Three 6 Mafia har representerat Memphis, Tennessee i snart trettio år. De har aldrig svikit sina ideal, aldrig sålt sig, aldrig förlorat kontakten med sina rötter. Men de har heller aldrig varit bättre än här.

3. Altar of Plagues: All Life Converges to Some Centre (2011)

En av de mest förtvivlade stycken musik jag någonsin hört.

4. Young Thug: Halftime (2015)

Tiotalets mest inflytelserika rappare. Jag skulle kunna välja tio andra Thugga-låtar (»Danny Glover«, »Check«, »Pick Up the Phone«, »Picacho«, »Power« etc), för ingen har dominerat det senaste årtiondets sound som Jeffery Lamar Williams. Young Thug har dock inte bara influerat flow och rim, han har också påverkat hur vi klär oss, för oss, existerar: »Everytime I dress myself/it go motherfuckin viral«.

5. Lil Boosie feat. Young Jeezy & Webbie: Better Believe It (2009)

Jag tror inte att det finns någon annan amerikansk rappare som är lika hood som Boosie. Där, ärligt talat, många andra fejkar det så är Boosie the real deal. Han är född i extrem fattigdom i Baton Rouge. Har ni varit i Baton Rouge? Jag har. Det är närmast ofattbart att det är en stad i världens rikaste land. Det känns nämligen som en nersläckt byhåla i ett bortglömt tredjevärldenland. Hans far mördades när han var ung. Han har typ 1-diabetes, han har mirakulöst överlevt njurcancer, han satt fem år på kåken för ett mord han inte begått. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet här, men ni fattar: Boosie är på riktigt. Alla hans låtar, all hans musik, är personlig på ett sätt som nästan ingen annan. Den saknar filter. Vad vi hör är Boosies smärta, hans kamp, hans liv. Eller som han själv rappar i en annan av sina många hits: »Part of my life’s like an old-time Western«. För många kids i Södern är Boosie en hjälte, oftast på en helt annan nivå än resten av rapetablissemanget. Reser man runt i Södern – i Louisiana, Mississippi, Alabama – förstår man efter ett tag exakt hur populär han är. Boosie själv förstår detta, och jag kan inte komma på någon annan rappare som tar sina fans på lika stort allvar som han gör. Nå, »Better Believe It« är antagligen Boosies allra bästa låt, ett jävla monster till låt, som glittrar likt guldet i kedjorna han bär runt halsen.

6. R. Kelly: Ignition (Remix) (2003)

Ja, jag vet. Robert Sylvester Kelly är cancelled. Jävligt cancelled. Han sitter häktad just nu, för barnpornografibrott, sexuella övergrepp och trafficking, och nästa år i april startar rättegången som kan skicka honom i fängelse för gott. Good riddance! Men »the remix to Ignition, hot and fresh out the kitchen«, är fortfarande en av de senaste tjugo årens tio bästa låtar. Jag är uppriktigt ledsen, men så är det.

7. Rich Gang: Lifestyle (2014)

Young Thug, Rich Homie Quan och Birdman. Med tiotalets rapanthem. »I did a lot of shit just to live this here lifestyle«.

8. Gillian Welch: Revelator (2001)

Ingen annan låt jag hört de här tjugo åren känns lika mycket som en resa genom den vindlande amerikanska historien. Den stora depressionen, byggandet av Hoover-dammen, mordet på Martin Luther King, ja, allt som har format USA flimrar förbi i Welchs förbryllande och melankoliska epos.

9. 40 Watt Sun: Carry Me Home (2011)

Ultramelankolisk doom från mästaren Patrick Walker. Förkrossande, i såväl de elektriska gitarrerna, som de privata känslostormarna. Jag vet ingen som sjunger mer innerligt än Walker i hela popvärlden. Djupt bedårande musik.

10. Kanye West: Waves (2016)

Det senaste årtiondets mest representativa artist. Ingen symboliserar tiotalet som Kanye: giftermålet med Kim, kurtiserandet av Trump, bipolariteten, neokristligheten, USA som möjligheternas och vansinnets land, och så all bra och all dålig musik han släppt ifrån sig. »Waves« är upplyftande musik, en sorts popgospel, som sträcker sina spinkiga armar mot skyn. Jag tror inte att jag kan leva utan den.

– – – – –

11. Paysage d’Hiver: Welt aus Eis (2000)

Schweizaren Tobias Möckls vindpinade, iskalla och extremt lo fi-råa black metal skulle kunna vara soundtracket till våra deprimerande vintrar häruppe i kalla nord. »Welt aus Eis« är ljudet av bistra januarimorgnar i snöglopp och ensamhet.

12. Laura Veirs: Make Something Good (2010)

Lauras egen favoritlåt av alla fantastiska låtar hon skrivit. När jag bad henne förklara varför svarade hon så här: »Jag gillar den för att den har lite märklig timing. Pianot hamnar fel, men det passar liksom ändå in. Stråkarrangemanget är fantastiskt, det låter nästan arabiskt. Jag tycker att det är en bra sistalåt, ett perfekt slut på ett album«.

13. Panopticon: Black Soot and Red Blood (2012)

Austin Lunns magnifika epos om Kentuckys gruvarbetare och deras öden. Ursinnig musik.

14. Scarface: Keep Me Down (2002)

Världens bäste rappare genom tiderna håller måttet även under denna era.

15. Future: Mask Off (2017)

Vår generations störste emorappare kastar masken.

16. OutKast feat. Cee-Lo Green: Slum Beautiful (2000)

Albumet »Stankonia« blev Andre 3000:s och Big Bois svanesång efter att fullständigt ha dominerat nittiotalet. »Slum Beautiful« är plattans höjdpunkt, en psykedelisk kärlekssång full av funk och liv.

17. Nick Cave & The Bad Seeds: Push the Sky Away (2013)

Man måste fortsätta, hela tiden, utan avbrott, att trycka bort himlen. Varenda dag: trycka, trycka. Man måste, med Albert Camus ord, bestämma sig för att Sisyfos är lycklig.

18. ABN: Rain (2008)

ABN, Assholes By Nature, är en av den amerikanska Södernrappens bäst bevarade hemligheter. Z-Ro och Trae är visserligen stora i Houston i eget namn, men som duo sporrade de varandra till ännu högre höjder. Och de har aldrig låtit bättre än de gjorde här på »Rain«.

19. Agalloch: Black Lake Nidstång (2010)

Skrevs i en stuga i skogen i Mount Hood i Oregon, under en nattlig storm som slog ut elektriciteten. Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Jon Haughm färdigställde mästerverket i mörkret. Jag vet, för jag frågade honom en gång. Amerikansk black metals magnum opus.

20. Jamie xx feat. Young Thug & Popcaan: I Know There’s Gonna Be (Good Times) (2015)

Minns ni som vi dansade till denna, sommaren 2015? Minns ni? Vi var nästan lyckliga då!

– – – – –

21. UGK feat. OutKast: Int’l Players Anthem (I Choose You) (2007)

RIP Pimp C.

22. Gucci Mane: Lemonade (2009)

De senaste tjugo årens viktigaste rapartist. Entreprenör, mentor, mental storebror, skivbolagsägare, studiomogul, etc. Och råast av dem alla? Bitch, he might be.

23. Migos: Struggle (2014)

»Hårt arbete, engagemang, själ, funk.« Så svarade Takeoff när jag frågade honom om vad som var viktigast i inspelningsstudion. Men han sa också: »Ingen får se oss svaga, för då tar de chansen.« The Struggle, alltså. Quavo, Takeoff och Offset berättar här med sin speciella rapstil, en sorts unikt familjepidgin där alla tre lekande lätt fyller i varandras rader, om hur det var att växa upp fattiga i Gwinnett i norra Atalanta. Sublim musik.

24. Tim Hecker: Song of the Highwire Shrimper (2003)

Det starkaste och mest känslomässigt rörande stycke ambient jag känner.

25. Philly’s Most Wanted: Cross the Border (2000)

Till ett av Neptunes allra mest frestande beats så levererade Philly-duon »Boo-Bonic« och »Mr Man« sin korta karriärs enda hit, en knarksmugglarvisa fylld av snusk, vapenfetischism och nattliga drogräder över mexikanska gränsen.

26. Diana Jones: Pony (2006)

Oerhört rörande berättelse som utspelar sig på tjugotalet och som handlar om en ung flicka från den amerikanska ursprungsbefolkningen som bortadopteras från sin familj för att bli »vit« i de »resettlement programmes« som fanns då. Ännu mer rörande blev det när Diana Jones berättade för mig att hon själv bortadopterats och efter mycket letande hittat sin biologiska familj i amerikanska Södern.

27. The Mountain Goats: The Best Ever Death Metal Band Out of Denton (2002)

John Darnielle är en mästare på att beskriva ungdomlig hänförelse och villkorslösa drömmar. Här är det Cyrus och Jeff som startar ett death metal-band i Denton, i norra Texas. De kommer inte så långt, ja, de lyckas inte ens enas om ett namn (de tre främsta förslagen är, som ni vet, Satan’s Fingers, The Killers, och The Hospital Bombers), men kom ihåg: »The best ever death metal band out of Denton/Will in time both outpace and outlive you«.

28. King Louie: Live and Die in Chicago (2014)

»I’m the heart of Chicago/I go hard for Chicago«.

29. Pig Destroyer: Girl in the Slayer Jacket (2007)

Kompromisslös brutal grindcore med cirkelsågsvass poesi av mästaren J.R. Hayes, med rader som »She hung herself/from an overpass/Her parents/tried to sue Slayer/They blamed her boyfriend and PCP/but the truth is her eyes/had been dead since she was five/She just hadn’t disposed of her body«.

30. Bob Dylan: ’Cross the Green Mountain (2003)

Den gamle bardens starkaste låt under den här eran, en ofrånkomligt dystopisk ballad om det amerikanska inbördeskriget, med rader som »All must yield/to the avenging God«.

– – – – –

31. Laura Cantrell: Two Seconds (2000)

Få låtar de senaste tjugo åren har haft lika öm hud som den här covern av ett bortglömt nittiotalsalbumspår av Detroit-kvartetten Volebeats. Laura Cantrell fyller den med så mycket melankoli som är mänskligt möjligt. »Nobody, not even the rain, has such small hands«, som en gång E.E. cummings diktade.

32. Explosions in the Sky: The Only Moment We Were Alone (2003)

Sublim postrock från de öppna vidderna i östra Texas.

33. Missy Elliott: Work It (2002)

En av de senaste tjugo årens starkaste soulsinglar.

34. Aaliyah: Try Again (2000)

»If at first you don’t succeed/Dust yourself off and try again«. Den bästa låt som skrivits om manlig impotens.

35. Lil Chris feat. Breezy Montana: Bop Like Me (2013)

Sommaren 2013 var det bop som gällde i Chicago. Och det här var den livsbejakande dansens absoluta anthem.

36. The Tallest Man on Earth: Kids on the Run (2010)

Dalkarlen Kristian Matssons storögda fascination för det stora landet i väster når sitt Mount Rushmore.

37. Yob: Marrow (2014)

Ett nästan tjugo minuter långt doom-epos från ett av genrens främsta band. Vackert så att ögonen tåras, känslomässigt och besjälat. En jävla berg-och-dalbana. Samma år såg jag dem på Loppen i Köpenhamn, och jag stod två meter från sångaren Mike Scheidt när de avslutade konserten med en besinningslös version av just det här mästerverket.

38. Stormzy: Shut Up (2015)

»When we roll in, they roll out/I’m so London, I’m so south«. Och det ska alltså vara den där första freestyle-versionen, inspelad under våren i en park i södra London, och uppladdad på Youtube, inte studiovarianten som spelades in senare under sommaren, och släpptes som singelbaksida.

39. Lil B: No Black Person is Ugly (2014)

En av de nästan femtusen kommentarerna på Youtube-videon går så här: »Straight up one of the most powerfully positive songs I’ve ever heard«.

40. Bell Witch: Mirror Reaper (2017)

En timme, tjugotre minuter och femton sekunders sublim ångest. Andnödsvacker olust. Om en omöjlig längtan som sträcker sig bortom dödens grepp.

– – – – –

41. Boldy James: I Sold Dope All My Life (2011)

Standoutlåten från en av tiotalets skarpaste debuter. När jag ringde och väckte honom en tidig morgon i Detroit svarade han »a crooked cop« på frågan om vad han hade blivit om han inte sålt droger och rappat.

42. Frank Ocean: Pyramids (2012)

Ett nästan tio minuter långt r’n’b-mästerverk om Cleopatra, Las Vegas, förlorad kärlek, tidsresor, och mörkret som helande kraft.

43. Aleks: Fruängen (2011)

Jag har sagt det förut, och jag säger det gärna igen: det här är den mest gripande låt som skrivits på svenska de senaste tjugo åren.

44. John Murry: Little Colored Balloons (2012)

Det vackraste och samtidigt mest överväldigande självbiografiska som skrivits om att ta en överdos heroin och vara kliniskt död i flera minuter, men ändå mirakulöst nog överleva. Synnerligen svårlyssnat.

45. The Avalanches: Since I Left You (2000)

Det var andra tider då, enklare och sannare. Solen lyste klarare. Det fanns inga bekymmer. Livet lekte.

46. Wolves in The Throne Room: I Will Lay Down My Bones Among the Rocks and Stones (2011)

Drömmen om en ett totalt ödeläggande av allt mänskligt liv. Kom, Armageddon, kom!

47. Sun Kil Moon: Glenn Tipton (2003)

Mark Kozelek är inte alltid lätt att tycka om. Men ännu 2003 kunde han skriva sådana här mästerliga små noveller, där Judas Priests gamla gitarrist och minnen av en far som ser på gamla Clark Gable-filmer vävs ihop med berättelsen om en seriemördares sorgsna hågkomster.

48. Ruby Rushton: Prayer for Grenfell (2019)

Förkrossande stycke musik om en av tjugohundratalets vidrigaste mänskliga tragedier och största politiska skandaler.

49. YNW Melly: Virtual (Blue Balenciagas) (2018)

Ond bråd jävla död. Till den allra sockersötaste av melodier. USA, baby.

50. Dave: Wanna Know (2016)

Den mjukaste engelska rapen denna sidan London Borough of Lambeth.

– – – – –

51. Kelly Willis: Not What I Had in Mind (2002)

Det här var inte vad Kelly hade tänkt sig. Att älska honom nu, när han inte längre är hennes. Kärleken är omöjlig, den är fan omöjlig.

52. Loscil: Endless Falls (2010)

Det regnar i Vancouver. Och där sitter Scott »Loscil« Morgan och lyssnar till regnet, samtidigt som han skruvar och pillar på sina datorer, keyboards, reverb och whatnot.

53. The Field: Over the Ice (2007)

Vari svenske Axel Willner samplar Kate Bush, frammanar känslor av svårmodig skridskoåkning över nattgammal is, samt skapar den bästa minimalistiska technon öster om Detroit.

54. Sufjan Stevens: Casimir Pulaski Day (2005)

Den bästa låt som skrivits om när en trettonårig flicka dör i skelettcancer.

55. Linda Thompson: Versatile Heart (2007)

Engelska folkrockikonen Linda tog sig igenom en riktigt snaskig skilsmässa med lika folkrockikoniske mannen Richard, fastnade i en ovanlig strupsjukdom som gjorde att hon under flertalet år inte kunde sjunga, men kom slutligen ut på andra sidan. »Versatile Heart« är hennes hälsning till världen: »You should have told me/Never should have sold me/down the river/Wasn’t fair play/And I’m going away/Goodbye«.

56. Grift: Svältorna (2015)

Erik Gärdefors resa mot den svenska fattigdomens absoluta nollpunkt. En sorts sammansmältning av pulserande svartmetall med övergivna svältbygder och tomma jordkällare. Utsökt artonhundratalsmelankoli från Kinnekulle, platåberget vid Vänerns sydöstra strand.

57. Alison Krauss: Gentle on My Mind (2017)

John Hartfords gamla klassiker, en gång populariserad av Glen Campbell, får här en modernt sinnlig tolkning. Allt är av renaste guld, där det återhållsamma spelet från handplockade studiolegendarer harmoniserar med Alisons änglalika röst.

58. The Streets: Weak Become Heroes (2002)

Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

59. Jaimie Branch: Prayer for Amerikkka Pt 1 & 2 (2019)

Jazzen som motståndsrörelse.




Relaterat