Joe Henry




Foto: Eva Edsjö



Han skriver mörka sånger om misslyckanden och förvirring, men själv säger Joe Henry att han är lyckligare än någonsin. »Det är illusionen som räknas, inte hur man skapat den«, förklarar han för Lennart Persson. (Ur Sonic #14, december 2003.)

Vissa människor framstår med nästan smärtsam tydlighet som lyckade. På alla plan, både professionellt och personligt. De rör sig genom livet som om de inte ens har snuddat vid tanken på att man skulle kunna tappa balansen. De är »mitt i flödet«, typ. De andas stil och framgång.

Han står där framför mig. Ännu en självsäker amerikan med ett inbjudande leende, klädd i Prada från topp till tå. Avspänd, men ändå.

Jag undviker att titta efter den dyra klockan på hans handled. Försöker hålla borta tankarna från det förmodligen exklusiva västkusthem med solgnistrande havsutsikt han bor i tillsammans med Madonnas syster, som han säkert varit gift med i tjugo år, alla av dem lyckliga. Kämpar med att hålla min avundsjuka i styr.

Lyckas rätt bra. Mest för att hans blick är så ogrumlad, så fri från beräkning och självupptagenhet. Det finns inte en tillstymmelse till falskton i den blicken.

Och jag påminns rätt omgående om att det här är en man med visioner; med tankar och mål som sträcker sig bortom ytan och förbi den materiella payback alltför många verkar ha som enda drivkraft.

 

Jag borde ha vetat. Jag har ju hört hans skivor.

Borde ha förstått att Joe Henry förmodligen skulle ge upp det mesta bara för att kunna skriva ännu en av de där klassiska, outplånligt berörande låtarna. De där som söker sig direkt till hjärtat och aldrig lämnar det.

Som förändrar oss, om än aldrig så lite.

Mannen, djupt aktad även som producent (inte minst känd för sin insats på Solomon Burkes comebackalbum i fjol), berättar att han just avslutat produktionen av Jim Whites nästa album. Och han minns speciellt ett ögonblick. Tillsammans med White lyssnar han för första gången på den färdiga versionen av en låt White har skrivit till och om sin nyfödda dotter. White försöker dölja det, men det är uppenbart att det är tårar som rinner ner för hans kinder.

– Det var naturligtvis för att han investerat så mycket kärlek, så mycket känslor i det han hade gjort. Det gör en sårbar, så klart.

– Men, och det är precis lika viktigt, jag är övertygad om att tårarna också kom för att han förstod vilken fantastisk låt och vilken underbar melodi han hade åstadkommit. Han skulle aldrig ha erkänt det i den stunden, men jag är övertygad om att det var precis det han också kände. Att allting, precis allting, stämde.

– Det vet man. Det är en vetskap som är kristallklar, som träffar en rakt mellan ögonen. Och den låten är så fantastisk att jag önskar att jag själv hade skrivit det.

Han vet också precis när han själv senast kom närmast den känslan och den vetskapen.

– Det var med min låt om Richard Pryor på mitt näst senaste album.

 

Albumet heter »Scar«, det kom ut för två år sedan, det är tillägnat »the vision of Richard Pryor and the invention of Ornette Coleman«, och det är ett av de bästa album det här decenniet hittills frambringat.

Låten Henry håller så högt heter »Richard Pryor Addresses a Tearful Nation« och han har rakt igenom rätt om den. Det är en sällsynt tät, sorgesam blues med ett fladdrande, hjärteslitande vackert Ornette Coleman-solo. Som precis svarar mot det uppgivna, fria fall genom tillvaron som texten beskriver.

 

»Lights shine below me
they’re like stars beneath my feet
I stood on your shoulders
and I walked on my hands
You watched me while I tried to fall you can’t bear to watch me land«

 

Eller om det nu är en meditation över konstens villkor. Utifrån den store, tragiske komikerns liv.

 

»Remember me for trying
and excuse me while I disappear«

– Jag skulle säga att budskapet är »I tried and I failed«. Eller kanske »jag lät min mänsklighet förstöra min mänsklighet«. Jag tror att den handlar om misslyckandet som en outplånlig del av vad det är att vara människa.

Tungt. Finns det något genomgående budskap på nya albumet »Tiny Voices«?

– Det finns förmodligen ett tema, någonting som håller ihop sångerna på det här albumet, men det är ingenting jag i förväg har bestämt eller planerat. Det är snarare något som smugit sig in.

För mig känns det som om albumet tar sin början i det personliga och så småningom landar i något mer politiskt.

– Intressant. Jag är egentligen inte det minsta intresserad av att skriva om politik, inte minst för att den sortens musik oftast åldras så snabbt och obarmhärtigt. Plus att jag föraktar politik och politiker. Jag vill inte släppa in dem i mitt liv. I samma stund jag känner att uttalat politiska tankar är på väg in i min musik så tar jag oftast ett steg tillbaka och börjar om.

– Men jag förstår vad du menar om man ser det som en känslomässig reaktion på politiken, något framväxt ur den förtvivlan man kan känna när man ser vad som händer runt omkring en i samhället. Något man inte kan fly undan. Sådana strömningar finns det säkert i min musik.

Precis. Musiken bär fram en underifrånkänsla snarare än att distribuera en pamflett.

– Kanske. Jag vet väldigt sällan vad en låt kommer att handla om när jag börjar skriva den. För mig innebär låtskrivandet att på vägen förstå vad det är låten egentligen handlar om. Och jag är sällan gladare än när texten hamnar där jag minst förväntar mig. När karaktären jag har byggt upp drar i väg med mig.

– Ett bra exempel på det är »Lighthouse« på min nya platta. När jag hade skrivit första versen sa jag till mig själv att »det här blir en låt om en junkie«, men tre verser senare visar det sig att jag i stället har skrivit plattans mest uppenbara kärlekslåt. »Jag har gjort de här valen, jag har följt alla mina sämsta instinkter, jag har gång på gång svikit mig själv, men du lyser fortfarande upp mitt liv.«

 

»The dead float up like dreams
I push them back with my arm like an oar

but your face is alive like a nickel cartoon shown on the wall
to light up the room«

 

– Cole Porter hade kanske inte valt samma ord och bilder, men ämnet i sig hade inte varit honom främmande. Så man vet aldrig var det slutar. Och det gillar jag.

Om man ser till det jag uppfattar som kärlekssånger så innehåller de ofta beskrivningar av dig som en rätt tilltufsad deltagare i det stora kriget mellan könen.

– Fast då gör du ett klassiskt misstag, då utgår du från att texterna är skrivna i första person, att de kommer direkt från mitt eget hjärta.

Det gör jag kanske för att musiken till sin karaktär är så intim, så hudnära att man inte kan tänka sig något annat än att det är ditt eget hjärta kniven sitter i.

– Men jag är låtskrivare, jag tar mig friheten att gå in i andra människors liv och känslor. Jag kan iscensätta precis vad jag vill. Och det gör jag.

Skriver du någonsin ur ett personligt perspektiv?

– Nästan aldrig, och aldrig någonsin medvetet. Det har hänt att jag kommit på mig med att skriva något som ligger nära mitt eget liv, men rent generellt tycker jag att det är arrogant att tro att folk skulle vara intresserade av just mitt liv och mina problem. Jag föredrar att förhålla mig friare till allt det där.

– Och jag har alltid varit intresserad av människor och karaktärer som är förvirrade av kärleken och livet, som brottas med alla de svårigheter och katastrofer som dyker upp på vägen. Lyckan och balansen ger mig inte lika mycket att gräva i. Det är ju en gång för alla så att vi firar våra framgångar under bara ett ögonblick, men vi vänder och vrider på våra misstag och nederlag i åratal. Folk förstör sina liv med den sortens grubblande. Tankar kring det som föll igenom, det du inte kunde kontrollera. Och som författare eller låtskrivare är det naturligt att du vill utforska det som upptar så mycket av så många människors liv.

– Det är det som är intressant. Och folk kommer också att sjunga »One for My Baby« mycket längre och många fler gånger än de kommer att sjunga »Good Day Sunshine« …

Det tror jag också. Och Johnny Mercer lär ändå inte ha varit särskilt olycklig när han skrev texten till »One for My Baby«.

– Jag har själv varit väldigt lyckligt gift i sexton år. Jag har aldrig varit lyckligare än vad jag är just i detta nu. Tilltufsad av kärleken är det sista jag är, jag blir i stället ständigt pånyttfödd och inspirerad av den. Många skulle säga att kärleken är en illusion eller ett spel, men för mig är den det mest konkreta som finns.

Kan du dela med dig av dina bästa knep för att hålla liv i den?

– Vänta aldrig på att kärleken ska ta hand om dig, se i stället till att du gör vad du kan för att ta hand om den. Det är inte kärlekens uppgift att göra dig lycklig, det är du som ska förvalta kärleken. Då får du något tillbaka. Kärleken är hårt arbete. Om du har misskött din trädgård och går ut i den för att du råkar vara sugen på en tomat kan du inte bli sur om du bara möter ett torrt grönsaksland.

Skulle du säga att det går ett kärleksbudskap genom dina låtar?

– Mina låtar är inga telegram, de går inte att översätta eller förstå första gången du ser orden. Jag önskar att mina låtar i stället är som fotografier, inte en knivskarp kontaktkopia, utan som de där vissa partier är oskarpa och andra är mättade av skuggor. Med magin och budskapet precis under ytan.

– Utan att bli pretentiös vill jag betona att orden är väldigt viktiga för mig. Jag tar dem på allvar och jag jobbar hårt. Jag är en outtröttlig skrivare, jag älskar att peta i texterna. Det allra bästa läget är när jag skrivit så mycket av en text att jag vet att den står upp av egen kraft, att den inte bara kommer att upplösas i ånga. Då kan jag i lugn och ro skriva om, slipa på detaljer, låta historien utvecklas.

 

På nya albumet har Joe Henry skrivit texter så bra att de funkar lika bra att bara läsas; hårt koncentrerade, ibland nästan explosivt stämningsladdade nedslag på kärlekens blodiga slagfält och politikens kärlekslösa arena. »Tiny Voices« kan mycket väl vara hans bästa hittills, så nära och påträngande att det känns som om känslorna ibland flåsar en ända upp i ansiktet.

– Jag har så jäkla kul att jag aldrig skulle bli en lat textförfattare, det är allt jag kan säga.

Han har dessutom gjort musik som är lika vibrerande som orden, precis i skarven mellan nervig rock och utmanande jazz, med låtar som ofta vilar mer på rökiga grooves än på finmejslade melodier. Det är både en finslipning och en fördjupning av det uttryck han har jobbat på sedan albumet ›Trampoline« från 1996.

– Det albumet, och den nya musikaliska väg jag där slog in på, växte fram ur den leda jag kände inför vad jag hade gjort innan dess. Jag var inne i en återvändsgränd – vad det gällde det ljudmässiga rum jag befann mig i, vad det gällde låtarnas struktur. Jag kände mig helt instängd. Trött på att allting skulle utgå från gitarren, less på allt som knöt mig till den tradition vi kallar altcountry eller singer-songwriter. Föreställningen att allt skulle vara så genuint, så puristiskt live-i-studion-korrekt var också totalt slutkörd för mig.

– Så då gick jag tillbaka till de skivor jag själv verkligen gillade – Stevie Wonder, Sly Stone, Charles Mingus – och försökte utifrån det hitta ett anslag som skulle passa mig. Bredare, mer tillåtande.

Kommer du ihåg något avgörande ögonblick?

– När jag började använda en trummaskin och satte ihop mina första trumloopar och upptäckte hur mycket friare jag blev som sångare. Jag kunde plötsligt ta mig så mycket större friheter; loopen fanns ju där hela tiden bakom mig. Ur det växte sedan övertygelsen att allting är tillåtet. Att det är illusionen som räknas, inte hur man skapat den.

– Jag vill inte vara en dokumentärfilmare, jag vill vara Orson Welles. Jag vill manipulera, ta mig friheter. Det är illusionen som räknas och du får använda vilka medel som helst för att skapa den.

Skulle du uppskatta att man kallar det du gör för jazz?

– En del skulle säkert säga att jag gör jazzplattor, men det håller jag inte med om. Jag bara hämtar klanger och stämningar från jazzen, och jag hoppas att jag har lyckats göra något eget av det. Och »Tiny Voices« är kanske ännu ett steg friare än »Scar«, kanske ännu lite mer utmanande.

Den låter åtminstone mer improviserad, mer sprungen ur stunden.

– Ja, jag hade redan från början bestämt att alla orkestrala klanger skulle vara integrerade i det som vi gjorde i stunden, i rummet. I improvisationen. Och efter bara några tagningar började musikerna ta sig underbara friheter med låtarna. Det var den effekten jag var ute efter. Som om jag hade placerat ett orosmoment, ett virus,

 

Musiken tangerar Miles och Mingus, Chet Baker och Sinatra, Joni Mitchell och den Van Morrison vi känner från »Astral Weeks«. Multiinstrumentalisten Don Byron är en uppenbarelse i kompet, en mix av djup tradition och bråkigt avantgarde som gång på gång tänder eld på bakgrunderna. Och Henry sjunger som om han verkligen uppskattar att han gör det.

– Ornette är den sortens musiker som kan göra precis vad som helst. Han kan åskådliggöra den mest abstrakta tanke eller känsla med en vissling. Byron är samma sorts totala musiker. Med en fantastisk förmåga att förstå alla sorters referenser, han rynkade inte ens pannan när jag sa till honom att plattan skulle låta som en Buñuel-film. Han är född musiker.

När förstod du själv att du skulle syssla med musik?

– Kanske när jag var elva och hörde Bob Dylans »Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again«. Jag kommer ihåg precis hur rummet jag stod i såg ut när min bror satte på skivan. Det var så uppenbart att det var något viktigt jag upplevde, något jag skulle ta med mig, för alltid.

– Definitivt när jag fyra år senare hörde Thelonious Monk för första gången. Det var som när man sett en riktigt bra film och man känner att det här är något jag kommer att bära med mig resten av mitt liv.

– Från rum till rum.

 

Efter intervjun ställer han sig framför fotograf Evas kameror. Gör precis som hon säger, utan att opponera sig, en gentleman hela vägen.

Själv studerar jag hans skor; de är oputsade. Det gläder mig. 

 

Joe Henry: Tiny Voices (2003)




Relaterat

Tom Waits
Neal Casal
Emmylou Harris