Tom Waits




Foto: Peter Norrman



Som historieberättare, sångare, låtskrivare och karaktär har han ingen motsvarighet. Men lika mycket som vi fascineras av den kufiske rollfiguren, lika lite vet vi om personen bakom. När en jätteladdning uddaspår nu samlas i en box såg Lennart Persson anledning att besöka den märkliga kaliforniska hålan Petaluma för att ta reda på mer om Tom Waits hantverk. Och fick på köpet tips på bra botemedel mot vårtor. (Ur Sonic #31, oktober 2006.)

En definitiv fördel med att göra det jag gör är att man ibland får chansen att besvara vännernas fråga om vad man ska göra i veckan med ett: »Jag ska sticka över till Petaluma och träffa Tom Waits.«

Och det är inte Petaluma-delen av den informationen som imponerar mest på dem, om man säger så.

Det finns heller inte så värst mycket att imponeras av i Petaluma. Mer än att några av utomhusscenerna i filmen »Sista natten med gänget« spelades in där. Och möjligen att det är där Tom Waits bor med sin familj sedan början av nittiotalet.

Jag kommer till Petaluma i skymningen, efter en och en halv timme på en skakig buss från San Francisco. Jag åker genom stadens kärna och ser i sig vackra viktorianska träkåkar, men de är nästan olidligt välrenoverade, wine country-yuppifierade bortom anständighetens gräns. Kaffeställen, souvenirshopar, designade restauranger, gallerier, vinbutiker. Det är så Kalifornien att man nästan storknar.

Men man anar efter bara ett litet tag att det finns andra sanningar, andra strömningar om man skrapar på ytan. Precis som i Tom Waits musik.

Jag checkar in på ett Hans & Greta-motell med små trähus i gråblåmålat timmer och med vita knutar. Det ligger en bra bit ifrån – man skulle kunna säga på bryggande avstånd från – »historic downtown Petaluma«. Men jag hör tydligt hur väggarna sjunger av historier ändå.

Eller vad det nu är jag hör. Jag upptäcker snabbt att det turistvänliga motellet ligger precis intill en motorväg med så mycket trafik att jag får skruva upp volymen på TV:n till elva. Närmaste granne är ett kasino, The 101, döpt efter motorvägen. Där kan jag spela bort mina pengar tjugofyra timmar om dygnet.

Men jag hittar också en välsorterad, kvällsöppen bokhandel, nere i centrum. Damen bakom disken har snyggt gråsprängt hår och en dyr klänning och efter att hon träffsäkert rekommenderat Paul Hemphills Hank Williams-bok börjar vi småprata. När hon förstår vad mitt nästa dags ärende i Petaluma går ut på berättar hon att »Mr Waits« är en flitigt återkommande kund och att han ofta köper »lite underliga« böcker. När jag tackar nej till hennes lilla rabattkort, med tanke på att förmodligen aldrig kommer att besöka Petaluma igen, stämplar hon det noggrant ändå och säger att jag ju kan ge det till Tom och hälsa från henne. Han är välkommen när som helst, »även efter closing time«.

Taxichauffören som sedan tjänstvilligt tar mig till stans bästa mexikanska hak har en bil som hålls ihop av gaffatejp och plastic padding och stinker av hundraårigt inbränd cigarettrök. Han berömmer prisnivån på stället vi är på väg till, men anser att det finns alldeles för många mexare i området, trots att vi är så långt från deras »pisstinkande lilla land«. Han är så ignorant att han på allvar tror mig när jag skojar med honom och påstår att förklaringen till att jag pratar engelska »nästan utan brytning« är att engelskan är modersmål i Sverige. När jag har betalat honom för resan frågar han om jag inte vill ha »more fun« och öppnar handskfacksluckan. Innanför den ligger det största drogupplag jag sett utanför »The Wire«.

Jag säger att jag är mer sugen på mat.

Hakets ägarinna, Beatriz, är en kvinna med ett brett, vinnande leende. Hon får välja vad jag ska äta. Jag får Corona i isat glas, nachos och den bästa salsa jag någonsin smakat och en »macho burrito«, som i storlek visar sig vara mer en kontinent än en maträtt. Att jag inte orkar äta upp den är naturligtvis ett dråpslag mot min manlighet, men Beatriz lyfter diskret ner resterna i en take away-form, som för att hjälpa mig med att undanröja beviset. Jag ger maten till en hund utanför restaurangen.

När jag ska ta mig tillbaka till mitt motell råkar jag hamna i samma taxi som jag åkte dit med och chaffisen hälsar mig med ett glatt »hejdå«, det förvirrade resultatet av våra språkstudier på vägen dit.

Börjar inse att det här kanske är en stad för Tom Waits i alla fall.

Under natten väcks jag med jämna mellanrum av ett gällt, industriellt gnisslande »Eraserhead«-ljud från rummet intill – »what’s he building in there?«, typ – och det dröjer ända tills nästa morgon innan jag förstår att det är fläkten som automatiskt går i gång när man tänder på toaletterna. Min rumsgranne har förhoppningsvis varit på en annan mexikansk restaurang än jag.

Är vid det laget övertygad om att det här trots allt är en stad för Tom Waits.

 

Senare på dagen blir jag hämtad i bil och körd rakt ut i landskapet väster om Petaluma, i riktning mot Stilla havet. Jag ser sönderbrända åkrar och massor av kor och förstår plötsligt varför det hela tiden vilar en lätt stank av färsk skit runt motellet. Landskapet är folktomt, fullkomligt stilla i hettan, med små och lite större gårdar utspridda längs den lilla vägen. Chauffören berättar att det har varit en »scorcher« till sommar; allting i landskapet går i bruna nyanser.

Efter en halvtimmes bilfärd, den sista delen på Valley Ford Road, stiger jag av vid ett sällsynt skabbigt och minst av allt Kalifornien-chict vägkafé, som definitivt inte kommer att överleva nästa jordbävning. En skylt vid vägkanten gör reklam för hemgjorda hamburgare, men det råder ingen som helst tvekan om att stället är både stängt och till salu.

Vi är ett långt stenkast från havet, ett kortare från Bodega Bay, där Hitchcock spelade in en del av utomhusscenerna till »Fåglarna«.

Vi är framme hos Evert Winkelman, den holländske sjöman som för trettiosex år sedan spolades upp på stranden i »the land of opportunity« och öppnade sitt Little Amsterdam här ute på vischan. Med en blandning av stolthet och sorg visar han mig runt på sitt ställe. Biljardborden, baren, den lilla skräpboden där han säljer gamla soundtrack-CD, trasiga leksaker och sönderlästa pocketböcker.

I ölsortimentet blandas udda holländska importer med en rad mexikanska ölsorter som jag aldrig har hört talas om.

Han berättar att hans specialitet i matväg har varit friterade ostron och att han fram till för några månader sedan haft mexikansk musikunderhållning för lantarbetarfamiljerna i området.

– Men det fick jag sluta med när vissa av de yngre mexikanska männen i publiken började slåss utan anledning och behandlade de gifta kvinnorna som putas; för dem kan en kvinna i en offentlig bar inte vara något annat.

Men det är inte slagsmålen som har satt stopp för hans verksamhet. Anledningen till att han måsta sälja sitt älskade ställe är att myndigheterna kom på honom med att ha upplåtit mark för ett illegalt husvagnssamhälle på baksidan. För att ha råd att betala böterna är han tvungen att lämna sitt mångfunktionella kafé åt ett ovisst öde.

– Jag förhandlar med Tom om att överlåta det på honom. Han vill köpa stället och göra det till en studio, med möjligheter för musikerna att övernatta. Det vore ju perfekt, för han skulle inte förändra så mycket.

– Fast hans fru säger nej, och då blir det så. »She’s the boss.« Men jag ska sänka priset en gång till, så kanske hon mjuknar.

Evert bjuder mig på holländskt öl ur flaska med gammaldags patentkork. Medan han stilla filosoferar över civilisationens orättvisor och ojämnt fördelade polityr spelar han besynnerligt bräkande holländsk rock’n’roll på högsta volym.

Man börjar förstå varför han har blivit Waits kompis och att familjen Waits hängt på hans ställe de senaste sju–åtta åren. Här har Waits dirigerat sina fotosessioner, här har han diskuterat affärer och mött journalister.

Medan jag själv väntar på honom läser jag planlöst i den bok jag tidigare köpt för femtio cent i Everts lumpbod, »Dinky Hocker Shoots Smack!«. Den kommer från biblioteket i Alameda County och skulle ha varit tillbakalämnad efter tre veckor. Men det var för tjugo år sedan.

På sidan 62 hittar jag plötsligt den passage Waits kanske läste för lika många år sedan och som gav honom en och annan idé om den scenperson han då klev in i:

»There was an old man in a shabby coat sitting next to Tucker, following the words in an encyclopedia with a gnarled finger and whispering them as he read. He had a grease-stained brown paper bag next to a red cap with ear muffs attached to it, and he smelled of salami and looked like the type who lived in one of those single rooms you could look up and see him walking around in, under a naked light bulb dangling from the ceiling, with milk cartons on the window sill. Tucker decided it was probably the way he himself would end up one day, still a library freak, still an ’inadequate’ with perspiring palms and underarm odor.«

Den där sortens tilltufsade, illaluktande kuf med näsan i biblioteksböckerna mixade han med den dragspelande, vilt gastande Bruno S i Werner Herzog-filmen »Stroszek«. Ut kom den figur vi snabbt tog till våra hjärtan och har fortsatt att älska sedan dess.

 

Det är en helt annan Waits jag några minuter senare möter.

Han iscensätter förvisso vår lilla intervju med förväntad, patenterad Waits-dramaturgi. Vi möts vid ett litet bord med sprucken plastskiva, placerat på baksidan av huset, precis utanför det nerslitna köket. Vi är omgivna av presenningar och varm- vattenberedare, ett brummande frysskåp och kasserade städredskap. Vi hinner knappt sätta oss ned förrän en arme av flugor ilsket surrar kring våra huvuden. Men han är varken skäggig – tvärtom väldigt välrakad, med ett elegant litet skägg på underläppen – eller skitig. Han har hatt på huvudet, men det är inte en sån som legat längst in på en hylla i ett hittegodsmagasin i trettio år; det sitter en liten röd fjäder i brättet.

Han rör sig heller inte som ringaren i Notre Dame, ögonen håller inte på att tränga ut ur sina hålor, inga av hans lemmar sticker ut i onaturliga vinklar från kroppen, han väser inte och megafonen har han lämnat hemma.

Och nej, han har inte läst mästerverket »Dinky Hocker Shoots Smack!«.

– Jag läser nästan inga böcker, åtminstone inga romaner, har inte tålamod. Det är Kathleen, min fru, som läser i vår familj. En bok om dan.

Normaliteten är slående och lite överrumplande. Någonstans vill vi ju trots allt att våra Dylan och Waits ska vara lite större än livet, mer som dåliga drömmar än som goda förebilder, lite farligare och mer syndfulla. Men det är de ju inte.

Dylan har trillat av en motorcykel, petat i sig lite knark och gjort en av sina svarta körtjejer på smällen. Waits har tömt några whiskeyflaskor, röjt i korridorerna på Tropicana Motel och klätt av Rickie Lee Jones naken.

Det är inte så märkvärdigt.

Mest av allt är de ju trots allt hantverkare. Skickliga hantverkare, drömbyggare. De skapar världar vi kan besöka när vi är trötta på våra egna trista vardagsliv.

I hantverket ingår mer än bara deras låtar och det som kommer ur deras strupar. Dylan har åter uppfunnit sig själv så många gånger att själva förvandlingsnumret blivit hans identitet, och hans räddningsplanka. Waits är extremt medveten om att han i det offentliga rummet är väldigt mycket mer »Tom Waits« än han är Tom Waits. I sin profession har han så mycket teatralisk självdistans att han som människa blir nästans genomskinlig för oss. Vem vet, vem vågar ens ha en åsikt om vem Tom Waits är? Vem »Tom Waits« är har vi däremot alla en väldigt klar bild av. Det är han med den skitiga kavajen, den krumma ryggen och megafonen.

Och att behöva gå från Tom Waits till »Tom Waits« är förmodligen inte alltid så okomplicerat.

 

Fotograf Peter Norrman, som har flugit från New York bara för att plåta Waits, springer nästan omedelbart in i en vägg av problem. Peter är nogsamt uppkollad av Waits management innan han som en av få fotografer har erbjudits chansen att fotografera Waits. Han är lovad minst en halvtimme med en samarbetsvillig Waits, men det tar inte mer än några minuter innan samarbetet gnisslar i stå.

– Han bar sig åt som en barnunge, menar Peter. Han klarade förmodligen inte av att ställa om till sin rollfigur. Det var mitt på ljusa dan, han kände sig inte trygg med en fotograf han inte kände, tiden var knapp. Och när han inte kunde gå in i sin roll kunde han heller inte tillåta sig att bli fotograferad.

Vid motellfrukosten nästa dag sitter vi, några journalister från olika delar av världen, och byter Waits-historier. Norrmannen Tom Skjeklesæther berättar om hur han härom året på South by Southwest-festivalen i Austin satt längst fram vid scenen under en Waits-konsert för särskilt inbjudna när en uppretad kvinnlig beundrare lyckades ta sig förbi säkerhetsfolket vid ingången. Hon sprang i hög fart rakt igenom lokalen, mot Waits. Hon tog sig ända fram till scenkanten, vilt skrikande om att hon föraktade Waits för att han inte sett till att hans verkliga fans hade fått en chans att komma in.

– Och Waits blev livrädd. Jag såg rakt in i hans ögon från nära håll och kunde se hur han rycktes ur sin roll. Och plötsligt, för bara ett ögonblick, var han bara sig själv och inget annat. Illusionen var bruten. Han lämnade omedelbart scenen, mitt i låten, och trots att kvinnan hade förts undan vägrade han att komma ut igen.

Illusionen, rollfiguren, igen. Den han också så glädjefullt har ljugit fram under alla intervjuer genom åren. När vi sitter där på var sin sida om det spruckna plastbordet testar jag honom med den simpla, naiva frågan om det möjligen var en riktig skalbagge han åt upp i Francis Ford Coppolas Dracula. Och han låter mig förstå att självklart var det så.

Hur smakade den?

– Som skalbaggar brukar smaka. Och de är inte krispiga, de är mjuka. Det är ungefär som när man äter en kålmask.

Och sedan är han i gång.

– Jag brukade sälja levande skalbaggar när jag var liten, främst »nightcrawlers« till fiskare. Det var faktiskt så att jag hade en liten postorderfirma som …

Jag kväver ett skratt och ber honom sluta dra i mitt ben. Han ger mig ett snett flin som visar hur mycket han gillar att ljuga ihop historier, att göra oss journalister osäkra. När vi en stund senare talar om hans favoritsångare så nämner han plötsligt, mitt bland de mer eller mindre förväntade hjältarna, det osannolika namnet Shooby »The Human Beat-box« Taylor. När han förstår att jag misstänker honom för att fabulera igen ser han väldigt nöjd ut. Och börjar omedelbart ösa beröm över ett band jag är helt övertygad om att han själv hittat på, The Spastic Colon (»Den spastiska grovtarmen«). Jag måste än en gång avbryta honom, och han ser väldigt nöjd ut med att ha förvirrat mig.

När jag senare kollar upp namnet Shooby Taylor visar det sig vara en numera död taxichaufför i New York som spelade in sig själv scatsjungande över andras låtar. Scooby fick smeknamnet »The Human Horn«. Han dog för tre år sedan, sjuttiofyra år gammal. Jag lyssnar på några inspelningar på den officiella Shooby Taylor- hemsidan och han är så bra att han mycket väl skulle kunna ha varit skapad av Waits fantasi.

Precis som The Spastic Colon, som också visar sig existera. Deras devis på hemsidan slår fast att »det här är inte så kasst som det verkar«. Fan tro’t. Och Waits har lyckats lura mig med två raka sanningar …

Det står snabbt klart hur mycket han älskar att öppna den kran som är hans egen röst. Och jag förstår honom. Hans språk är världens åttonde och nionde underverk och jag ber redan nu om ursäkt för att jag omöjligt kan göra det rättvisa. Och de av er som blir allra mest irriterade, som bara nästan kan höra Waits fängslande röst där under mina simpla bokstäver, kan ju komma hem till mig och lyssna på tejpen i stället.

 

Tom Waits är så uttrycksfull att han förmodligen skulle kunna framföra sin musik med teckenspråk, man skulle ändå höra varenda ton.

Han är en flåbuse och en känslomänniska, monster och teddybjörn, rolig och intelligent i en radarstyrd kombination.

Han påminner oss om att vissa lador ska man inte gå in i och vi vet att det inte krävs någon förklaring till varför. Han lär oss om människorna genom att berätta om trebenta hundar. Han är den ende som kan sitta i Lettermans show och visa en bild på en hoppande häst, framgnagd av en annan häst i en stalldörr, och få en att vika sig dubbel av skratt. Han är den ende som kan få en att längta efter att bli sjösjuk.

Han har en röst som låter som en harkling från djävulen, men ändå bär den fram ett budskap som väcker min humanism till liv där den ligger i ide, besviken och plågad, påkörd och överkörd.

Tom Waits är en hejare på det mänskliga. Och han når ända in i mig. För under det demoniska och det teatrala bultar ett sant sentimentalt hjärta.

Han får en att älska exet som vi för länge sedan har slutat prata med, att känna ömhet för den som bedrog oss för en månad sen. Han får oss att se skönheten i en nerbrunnen julgran eller en allt för väl använd toupé.

Hans musik får mig att gå ut för att köpa en gunghäst till mitt barnbarn, men att ge pengarna jag skulle ha köpt den för till en tandlös, sällan tvättad hemlös och inte känna mig ett dugg märkvärdig för det.

På min fråga om han trots allt har ett gott öga till mänskligheten svarar han med viss, eftertänksam fördröjning:

– Jag tillhör den ju, vare sig jag vill eller ej. Jag är medlem. Jag är kund i affären.

– Självklart finns det saker i vårt beteende som ständigt gör mig besviken, saker som förstärker min cynism, men jag tror också att i slutändan, när det verkligen gäller, så finns det en del av oss som fortfarande gör det vi bör göra i sådana situationer. Det är åtminstone vad jag hoppas.

Han understryker att han ställer sig bakom vartenda ord han sjunger i sin tolkning av Kurt Weills »What Keeps Mankind Alive«, som finns med i den box han ger ut inom kort.

 

»The fact that millions are daily tortured

Stifled, punished, silenced and oppressed

Mankind can keep alive thanks to its brilliance

In keeping its humanity repressed

And for once you must try not to shriek the facts

Mankind is kept alive by bestial acts«

 

– Mänskligheten byggs med bestialiska handlingar: kroppar som slits i bitar, floder av blod, halshuggning, etnisk rensning, raskrig, armar och ben som huggs av, skalper som tas. Det är vad som för oss framåt. Tyvärr. Och vi får kämpa emot så gott vi kan.

– En skådespelarvän till mig brukar säga att det finns två arméer, den svarta och den vita. En som representerar de mörka skuggorna och en som står för ljuset. Och vi i ljusets armé har ett spjut mer än den svarta …

– Så vi måste gå och lägga oss lite senare och stiga upp lite tidigare för att modigt ställa oss framför det framrusande tåget.

 

Tom Waits musik har, kanske i linje med det resonemanget, blivit mer öppet politisk med åren. På förra albumet fanns en stark protest mot kriget i Irak. På det kommande finns den hårt drabbande historien om Abdel Madi Shabneh, en artonårig palestinier som sprängde sig själv i bitar på en överfull buss i Jerusalem. Och tog med sig sjutton andra i döden.

– Den är tagen i princip ord för ord från en nyhetsartikel i New York Times. En av dem som jag kände att jag inte bara kunde förpassa till tidningshögen och låta gå upp i rök. Där fanns ord som grep mig oerhört hårt: »He studied so hard it was as if he had a future.« Och han hade sagt till sin mamma att han skulle bli sen den där eftermiddagen, därför att han hade ett prov att klara av. Mitt hjärta slets i bitar.

Han visar respekt för både förövaren, hans olyckliga familj och de oskyldiga offren för hans blinda och förtvivlade fanatism, men han är inte rädd för att peka finger åt makten.

 

»Once Kissinger said we have no friends

America only has interests

And now our President wants to been seen

As a hero and he’s hungry for re-election

But he is reluctant to risk his

Future with the fear of his political failure

So he plays chess at his desk

As he poses for the press

Ten thousand miles from the road to peace«

 

– Det är iskallt, men så är det ju. USA är ett företag och vi vill asfaltera världen. Våra motorvägar är som gångarna i ett shoppingcentrum, de är bara till för att leda oss in i konsumtion. De är där för att man ska kunna rycka oss ur tankens värld och in i kommersens värld. Det är en hård, hård tid vi lever i.

– Men du, det har det nog alltid varit. Och sällan så idyllisk som vi har inbillat oss. Tänk dig det mest amerikanska som finns, mammas äppelpaj. Det är en myt. I själva verket började man odla äpplen för att man så lätt kunde göra sprit av dem, »applejack«. Det gick på tre dagar. Mammas äppelpaj är bara ett resultat av en väldigt lyckad reklamkampanj. Det var spriten som tog en genom den iskalla vintern.

Jag undrar om han är mer orolig över framtiden numera, med flera egna barn på väg ut i samhället.

– Alla oroar sig mer. Men det är som med vädret; vi oroar oss över det, men har fattat att vi inte kan göra så mycket åt det. Alla har tappat tron på kanalerna för förändring, de vägar vi har för att påverka maktens strukturer. Folk tror inte längre att de har någon röst. Det är bara trettio procent i det här landet som röstar …

– Apatin är mänsklighetens största fiende. Det finns många som gör så mycket mer åt det än jag. Jag vet inte om det betyder något i det stora att skriva en vacker sång, men det är ju det jag kan.

 

Närmast i tur står CD-boxen »Orphans: Brawlers, Bawlers & Bastards«. Den innehåller tre CD med en välblandad mix av skafferirensning och underhållningsvåld med trubbiga föremål.

I boxen finns teatersånger, överblivna låtar från albuminspelningar, tjugo år gamla demoinspelningar, konsertinspelningar, poesiuppläsningar, galna och älskvärda monologer, ett bortglömt singelspår med hundskall i bakgrunden och allehanda spår från hyllningsplattor till bland andra Daniel Johnston, Jack Kerouac, Skip Spence och Ramones. Och missade ni hans inhopp på tenorsaxofonisten Teddy Edwards platta från 1991 så får ni ett av hans två vokalspår från den här.

»Orphans« innehåller till ungefär en tredjedel musik han har gjort för olika filmer: »Freedom Highway«, »Pacific Heights«, »End of Violence«, »Pollock«, »American Heart«, »Big Bad Love«, »Dead Man Walking«, »Long Gone«, »StreetWise«, »Bunny«, »Sea of Love«. De mest inbitna fansen har naturligtvis koll på katalogen, men för alla andra blir det här en orubblig stomme i ett bygge av allt för sällan hörda mästerverk. Att äntligen få tillgång till »I’ll Never Let Go of Your Hand« från »American Heart« – storartad sentimentalitet, en av Waits vackraste låtar någonsin och aldrig tidigare utgiven på skiva – är stort. »Lost at the Bottom of the World« från »Long Gone«, aldrig heller utgiven på skiva, är nästan lika vacker. Versionen av Phil Phillips »Sea of Love« från filmen med samma namn bär fram budskapet med större övertygelse än originalet. »Take Care of All My Children« från den mer än tjugo år gamla dokumentärfilmen »Streetwise« är en gospel som skulle kunna locka till och med mig som gammal, religionssanerad syndare till en kyrka.

Ni kan slänga bort en massa gamla sönderspelade vinylplattor och förmultnande kassettband.

Waits har inte så höga tankar om filmmakarnas intentioner:

– Anvisningarna ser alltid ut så här: våra pengar är slut, det kanske inte blir någon film, kan du rädda oss? Och så understryker de att de inte kan betala så mycket, men att de å andra sidan inte behöver den färdiga inspelningen förrän nästa dag.

– Man kan bara hoppas att låten hamnar i en riktigt bra film. Men det gör den oftast inte. Bäst gillar jag nog hur min låt användes i »Ironweed«.

Frågan om just hur mycket i boxen som är inspelat den senaste tiden, »med ungarna i garaget«, glider han undan. Och frågar i stället hur mycket jag upplever som nytt. När jag artigt säger att nästan allt låter nytt för mig ser han väldigt nöjd ut. Och öppningsspåret om mannen som tigger om att någon ska ljuga för honom, med rockabillystuk på kompet och Alan Vega-darr på rösten, är definitivt nytt. Så har vi aldrig hört Waits tidigare.

Han beskriver lite lättvindigt, och med ett direkt citat från pressreleasen, låtarna som »sånt som trillat ner bakom spisen när man lagat mat«. Men ändå sitter jag där och omväxlande skrattar och gråter när jag lyssnar. Det finns absolut inget med det här materialet som ger en den minsta anledning att inte gilla det.

Händer det att du själv gråter eller skrattar när du hör din musik?

– Jag kanske skrattar någon gång, men jag gråter nog sällan. Det betyder inte att jag inte vet vilka grepp man ska ta till för att åstadkomma en känslomässig reaktion. Det finns vissa ackordföljder.

– Och jag testar så klart vad jag skriver på mig själv. Om det funkar, om det rör vid rätt strängar. Det betyder att jag också vet ganska väl hur folk ska reagera när de hör den färdiga låten.

Hur skriver du helst, vid pianot?

– Jag sjunger helst fram mina låtar, utan ackompanjemang. Då behöver jag inte hämmas av tangenter eller strängar, eller falsktoner. Då når jag fram till saker jag inte hade nått om jag suttit vid ett piano. Att vara beroende av ett piano är som att köra en stor långtradare nedför en riktigt smal väg eller att försöka vända en stor båt i en liten vik.

– Jag skriver musik med fingret, med himlen som bakgrund. Och det som gör att Kathleen och jag jobbar så bra ihop är att han är en av de få människor som också kan skriva musik med fingret mot himlen. Hon kan dessutom skriva med noter.

Hur ser ert samarbete ut?

– Vi tar på oss handskarna, går in i ringen och väntar på att gong-gongen ska gå. Sedan är det bara att sätta i gång. Problemen uppstår först när vi har tagit av oss handskarna …

– Allvarligt talat, hon har ovärderliga egenskaper när det kommer till vårt samarbete. Hon är hårdknackad, orubblig, ger sig aldrig förrän vi har tagit oss dit vi ska. Hon är dessutom mystiker, nästan en spåkvinna. Du vet, hon tittar i en kaffekopp och så ser hon någonting i den. Ohio, eller nåt.

– Och så blir det en sång av det. Som vi skriver tillsammans, med fingrarna mot himlen. När var ung och dum trodde jag att låtar blåste in genom fönstret och kom ut genom pianot, som ett trolleritrick. Och så visar det sig att precis så är det!

– Men sedan gör de jävlarna motstånd när man ska spela in dem. Man försöker och försöker, men de vill inte. Det är som när man fångar en fjäril och oavsiktligt sliter av vingarna på den. Och resultatet är lika dött som ett dörrhandtag. Då får man skära låten i småbitar och kasta ut dem som bete för att fånga andra låtar …

– Vissa låtar måste man mucka gräl med, knuffa omkring dem lite. Men vissa av dem bara lägger sig ner, ger upp utan kamp.

Vilket är ditt bästa knep?

– Rösten är mitt vassaste instrument, jag kan göra vad som helst med den. Jag kan låta som en katt någon tänt eld på eller som en golvtrasa någon slår mot en vägg. Jag är mig själv, men spelar alltid en roll. Det är som teater.

– Rollen, rollerna, blir ens bästa vänner. Du vet, låtarna kan man inte lita på. Jag är övertygad om att en låt förminskas och tappar lite av sin magi för varje gång man framför den. Så dem kan man inte lita på, aldrig luta sig emot. Så att ge sig ut på scenen är aldrig någon picknick, det är som att kasta sig rakt ut i det okända. Man måste lita på sig själv.

Vilka är dina förebilder bland låtskrivare?

– Alla Tin Pan Alley-killarna: Johnny Mercer, Cole Porter, Jerome Kern, Harold Arlen, George och Ira Gershwin. Jag växte upp i ett hem fyllt av plattor med Bing Crosby, Frank Sinatra, Harry Belafonte och Barbra Streisand. Jag lärde mig att älska allt det där från tidig ålder.

– Av de mer samtida låtskrivarna: Randy Newman, Leonard Cohen, Lucinda Williams, Bob Dylan, Ray Charles, James Brown, de är mitt eget Mount Rushmore. Av dem alla håller jag nog Newman högst. »Shame« på albumet »Bad Love«, plocka fram den! Den låten tar livet av mig! [sjunger.] »Saw your little sandals, baby… out behind the wishing well.« Han är fantastisk.

– Och ja, jag vet att han gör alldeles för få skivor, men handen på hjärtat: skulle du hellre ha en hel jävla bunt av någon annans skivor än en handfull av hans?

Vi vet båda svaret på den frågan.

– De här människorna är fantastiska hantverkare, de vet precis hur man bär sig åt för att krossa ett hjärta med en sång. Och jag behöver inte ens vara berusad! Fast jag har ju å andra sidan inte druckit en droppe på fjorton år… I vår familj är det frun som dricker. Men jag har sannerligen druckit min ranson. Jag slutade bara tidigt, som Kathleen brukar säga.

Varför beslöt du dig för att sjösätta »Orphans« just nu?

– Det är ett projekt som varit på gång i flera år. Men så fort man bestämmer sig för att genomföra något sådant är det något som får en att falla ner från traktorn. Så är det bara. Det är ungefär som när man håller på att flytta ett piano, då är det alltid någon som ber om eld till sin cigarett. Och det fanns många problem att lösa på vägen; jag hade inte alla dessa tejper, jag var tvungen att leta upp dem och ibland fick jag betala för att få dem. Det mesta hade spolats bort i en flodvåg, en del låg begravt under huset. En av låtarna fick jag köpa loss från en rörmokare i Ryssland. Vi räddade de här låtarna undan ett och annat tragiskt öde.

Att de fungerar så väl i varandras sällskap är tydligen heller inget under.

– Vi ville att det skulle låta som ett radioprogram där det förflutna och framtiden flöt samman utan att man märkte några skarvar. Teknikern Karl Derfler i Bay Side Studio var vår nyckel till den upplevelsen. Han pusslade ihop alla dessa hittebarn och rymlingar, fixade och trixade, lade till och drog ifrån. Han spelade in allt det nya materialet.

På senaste turnén genom USA spelade du Howlin’ Wolfs »Who’s That Talking«. Var det inte så att du ett tag planerade ett album med bara Howlin’ Wolf-låtar?

– Det stämmer, men det får nog vänta ett tag. [sjunger några strofer ur »Who’s That Talking«] Fantastisk låt! Vi gjorde den i medley med min »’Til the Money Runs Out«, den som jag senast spelade in på plattan jag gjorde med John Hammond.

Den är intressant. Det är den enda platta med en annan artist som du har tagit på dig att samla ihop material till och producera. Varför gjorde du det?

– Jag har känt John länge, jag värmde upp för honom redan på sjuttiotalet. Han ringde och bad om hjälp, hans karriär gick väl inte precis på räls, så jag plockade fram lite låtar och satte ihop ett band. Och fick med Augie Meyers i det; alla älskar Augie! Det var anledning nog att göra plattan.

I boxen finns dina egna versioner av några låtar som Hammond spelade in på sitt album. Försöker du ställa något tillrätta? Är du överbeskyddande när det gäller dina låtar?

– Nej. Så här är det med låtar: Det är alltid något positivt att någon vill sjunga din låt, även om det blir en usel upp-och-ner-version, även om de fullständigt missar båten. Det är alltid något fint med att någon bryr sig, att någon har hittat något mer än bara mig där inne.

Vilka av alla coverversioner är du mest stolt över?

– Johnny Cashs »Down There by the Train«, den älskar jag. Och Jeffrey Lee Pierces version av »Pasties and a G-string«.

Några av dina låtar som du tycker att någon speciell sångare borde ha spelat in?

– Jag ville hemskt gärna att Ray Charles skulle spela in »House Where Nobody Lives« från »Mule Variations«. När det inte gick hoppades jag på Solomon Burke, men ingen av dem nappade.

Jag tycker att du ska sätta texter till ett gäng Link Wray-instrumentaler och göra en platta av det.

– En fantastisk idé! Jag älskar Link. Hur ska jag kunna återgälda den idén? Jag har ett skämt om Beethovens sista ord innan han dog…

Inte bra nog.

– Alright då, vad säger du om ett fantastiskt bra botemedel mot vårtor?

OK.

– Slå ihjäl en svart katt. Begrav den i en svart nylonstrumpa, tillsammans med en tuppkam. Stjäl en blodig biff och gräv ner den, när du har gnuggat den med ett skalat äpple, tillsammans med ett snöre med en knut på, där tre vägar korsar varandra. Tag sedan en påse och lägg ner lika många stenar i den som du har vårtor och kasta sedan bort den. Det bör lösa ditt problem.

Tack. Och till sist, vad är lycka för dig?

– En kokt grisfot och en öl. Och en snygg servitris.

 

Tom Waits levererar, alltid. Till våra drömmar och alternativa universum.

Och gör det säkert för att han så noga undvikt att avslöja vem han är utanför scenen. Jag har fortfarande efter alla dessa år, även efter vårt möte, kvar känslan av att han hellre skulle starta en karriär som underbetald knivkastare på en cirkus än att ta på sig en slips och tala affärer.

Även om han åker ifrån intervjun i en ny och gnistrande svart Lexus SUV.

Innan jag själv åker åt det andra hållet lovar jag Evert att skicka ett vykort från Sverige. Han säger att han ska flytta till Mexiko, men att hans post kommer att eftersändas dit.

 

VÄGEN TILL WAITS

 

Text: Anders Dahlbom

 

Tom Waits på skiva spänner över drygt trettio år och ett tjugotal plattor. Här är fem fullängdare att börja med för den som vill följa Waits förvandling genom åren.

 

Nighthawks at the Diner

Asylum, 1975

Debuten »Closing Time« två år tidigare presenterade en seriös låtskrivare med stor talang för enkla kärleksmelodier på pianot. »Nighthawks at the Diner«, inspelad live i studion inför en road publik, visar upp en annan sida; en utanförskapets rödvinspoet som skyr äktenskapet (lysande »Better Off Without a Wife«) och som rumlar likt Bukowski. Det här var Waits första persona, det halvalkoholiserade beatnikgeniet, och det etablerades med hjälp av pianoklink och roliga anekdoter.

 

Blue Valentine

Asylum, 1978

Efter några skivor av barstolsfilosoferande till jazztriokomp var »Blue Valentine« ett försök att bredda verksamheten, både musikaliskt och textmässigt. Redan inledningen, en stråksmäktande version av »Somewhere« från »West Side Story«, förklarar de mer romantiska intentionerna. Waits går ifrån jagberättandet och ger sig i stället in på observationer av de mindre bemedlade på samhällets skuggsida. Med rockigare arrangemang och låtar som »Romeo is Bleeding« och »Red Shoes By the Drugstore« lyckas han förträffligt att förvandla sig själv från nattklubbschanteur till rockartist.

 

Swordfishtrombones

Island, 1983

Det är lätt att beskriva mannens skivkarriär som före och efter »Swordfishtrombones«. Så mycket hände på en gång här: han gjorde sig av med Bones Howe och satte sig själv i producentsitsen, musikaliskt försvann pianot nästan helt för att ge plats åt tutande ljud, gnissel och nedstämda gitarrer samt bisarra textrader om galna hundar och mysko spökstäder. Resultatet blir en klaustrofobisk känsla av ett litet tajt band som sitter i en fuktig källare och spelar konstiga låtar om konstigt folk. En omtumlande musikalisk resa rakt in i världens mörkare vrår. Det är även här som Tom Waits transformeras till tvättäkta kuf.

 

Rain Dogs

Island, 1985

Räknas nästan alltid som en tvillingskiva till föregångaren ovan. Inte så konstigt, då både produktion och aviga berättelser känns igen. Marimba och dragspel expanderar den hoptryckta ljudbilden, där Marc Ribots gitarr och Larry Taylors dubbelbas gör underverk. Här finns flera av artistens största låtstunder: »Time«, »Jockey Full of Bourbon«, »Clap Hands«, »Downtown Train«… En absolut nödvändig skiva, för långt fler än de mest invigda.

 

Mule Variations

Anti, 1999

Efter ett längre uppehåll återvände vår vän, med ett nytt bolag bakom sig och med en välproducerad skiva som innehåller allt det där som han i dag är känd för: varsamma pianoballader (»House Where Nobody Lives«, »Pony«), gapig brölrock (»Big in Japan«), de rent bisarra historierna (»Eyeball Kid«, »Filipino Box Spring Hog«) och mixen av Kurt Weill och rå gospelblues (»Chocolate Jesus«). I någon annans händer skulle resultatet spreta åt alla håll, i Tom Waits värld kunde inget låta mer naturligt. I juli 1999 gjorde han två utsålda konserter på Cirkus i Stockholm, vilket var den senaste gången han spelade i Sverige.




Relaterat

Joe Henry
Neal Casal
Emmylou Harris