»Tidernas antagligen största sångare«




Foto: Karin Lundin/Rockfoto



Sturgill Simpson pratar Marvin Gaye och »What’s Going On« (ur Sonic #88, september 2016.)

– Dess… mänsklighet. Texterna så klart men också hur alla ljuden och hela den sorgsna känslan på skivan perfekt ringar in kampen för och längtan efter en bättre värld. Tidernas antagligen största röst sjunger om Moder jord, klasskillnader, oroligheter i städerna, ämnen som alltid varit angelägna och aldrig lär sluta vara det.

Sturgill Simpson sitter i Röda rummet några timmar före sin spelning på Berns i Stockholm och pratar om varför han från första början drogs till Marvin Gayes mästerverk från 1971. Den Kentucky-bördige, numera Nashville-baserade barytonen är avslappnad, på strålande humör, berömmer min Avantgardet-axelväska, säger efter intervjun »Det är han som sätter nivån för alla oss andra« om vännen Jason Isbell och tvekar inte en sekund på vilket album han ska välja.

– Det är ju min absoluta favoritskiva alla kategorier. Första gången jag hörde den var jag femton–sexton. Jag och polare körde runt på vischan i en flakbil och delade på en joint samtidigt som vi lyssnade på »What’s Going On«. Det var som att en helt ny värld öppnade sig. »Är det här verkligen möjligt?« Det i sin tur ledde mig till massa annan soul och funk, som Sly And The Family Stone eller annat som jag antagligen aldrig hade upptäckt om jag inte hade träffats så hårt av Marvin Gayes skiva. För jag kände direkt: »Jag måste hitta mer sådan här musik.«

– Än i dag, bra många år senare, lyssnar jag igenom hela skivan minst en gång i månaden. Noggrant, i hörlurar. Det finns givetvis andra plattor som betytt mycket, exempelvis »Phases and Stages« och »Astral Weeks«, men måste jag välja här och nu blir det »What’s Going On«. Det beror säkert på att det var det första konceptalbum jag kom i kontakt med, alltså en skiva där låtarna liksom flyter in i varandra och bildar en tematisk enhet snarare än en samling låtar som bara staplas på varandra. Och just det är precis vad jag vill göra. Jag önskar att jag en dag kan göra ett album som är lika vackert. Jag tror rentav att det var från detta album jag fick idén till mitt eget senaste. Jag vill inte längre bara nöja mig med att »åh, här har jag tio nya låtar, dags att spela in en skiva«. Jag vill ta det vidare, utmana mig själv och skapa – med risk för att låta klichéartad – konst. Jag har idéer till fler skivor med en liknande uppbyggnad men det får ta den tid det tar, sådana plattor går inte att stressa fram. Går du in i studion rejält förberedd brukar det sedan gå rätt snabbt att spela in. Och det är bra, för annars rinner det lätt i väg pengar.

– Tanken med »A Sailor’s Guide to Earth« var att göra något överdådigt, vackert och emotionellt, liksom försöka fånga alla de känslolägen de flesta av oss upplever en vanlig dag. Jag såg en stor och fullmatad skiva framför mig, på eller förbi gränsen till överproducerad faktiskt. Många av mina favoritalbum – »Sgt. Pepper«, »What’s Going On« – är ju egentligen överproducerade. Fortfarande när jag lyssnar på »What’s Going On« hör jag nya grejer. Den är så mångbottnad och djuplodande att du inte kan ta in allt på en gång, därtill är du för uppslukad av helheten, specifika låtar eller olika detaljer. Hur som helst slutar den skivan aldrig att inspirera mig.

Det är mycket soulmusik över »A Sailor’s Guide to Earth«.

– Jag skulle nog vilja påstå att det även gäller de två föregångarna, kanske var det inte lika in your face där bara. Som sångare är jag country men rent musikaliskt vill jag inte omges av några skygglappar. Även om det kan vara svårt ibland. I dag måste allt vara så tydligt kategoriserat och enkelt att begripa, men jag försöker att inte låta det begränsa mig.

När vi talades vid för ett par år sedan berättade du att Nashville-etablissemanget aldrig har visat något intresse för dig.

– [blixtsnabbt] Det gäller fortfarande.

Din nya platta var ändå etta på countrylistan. Borde de inte ha vaknat till liv?

– De har inget att vinna på att satsa på någon som jag. Jag är inte intresserad av att följa deras regler. Vilket jag tror de är medvetna om. Om jag hade kommit med den här skivan eller den förra till något av de stora bolagen i Nashville hade de inte haft den blekaste aning om vad de skulle göra med den. De skulle ha tittat på mig som om jag vore galen. Det är lite så att jag gör det här för att visa att det de facto är möjligt – att folk bryr sig om personlig musik som inte låter som allt du hör på radio, att det finns en annan väg.

Du lärde känna Merle Haggard precis innan han gick bort…

– Önskar jag hade lärt känna honom ännu bättre.

… och han hade också en komplicerad relation till Nashville.

– I princip alla artister som haft en långvarig och omfattande påverkan på countrymusikens utveckling antingen flydde ifrån eller ignorerades av den staden. Så är det bara. En kan då tycka att branschen vid det här laget borde ha lärt sig, men det har den inte. Den är bara intresserad av kvartalsekonomi och siffror, konst finns inte på radarn. Alla mina hjältar gjorde konst och gjorde den musik de själva ville göra och det gick ju helt okej för dem, så jag försöker styra min karriär enligt samma modell. Merle sa faktiskt till mig: »Det bästa du kan göra nu är att lämna Nashville.« [leende] Jag börjar tro att han hade rätt. Jag borde kanske flytta till Sverige?

 

STURGILL SIMPSON

Nashville-baserad Kentucky-son som i våras släppte sitt massivt hyllade tredje album »A Sailor’s Guide to Earth«, en konceptplatta i gränslandet mellan country och soul som huvudsakligen uppehåller sig vid kärleken till – och stundom saknaden av – artistens son.

MARVIN GAYE »WHAT’S GOING ON«
Skivan som inte precis var vad Motown-apparaten önskade eller väntade sig av sin mångårige hitmaskin. När den släpptes i maj 1971 blev emellertid den ambitiösa, och av sångaren egenproducerade, sångcykeln skivbolagets dittills bästsäljande album. Därutöver ett verk som aldrig slutar fascinera, aldrig slutar sälja och tyvärr heller aldrig slutar att vara aktuellt.




Relaterat

Dixie Chicks
Emmylou Harris