The Strokes




Foto: Peter Norrman



Efter en succédebut och en halvfloppad uppföljare sitter Julian Casablancas på ett lyxhotell och berättar om prestationsångesten inför nya albumet »First Impressions of Earth«. Det är vinna-eller-försvinna-läge för The Strokes, konstaterar Martin Gelin. (Ur Sonic #26, november 2005.)

Det är omöjligt att tänka sig hur New Yorks popmusik skulle låta, eller framför allt se ut, i dag om det inte vore för The Strokes.

De har skrivit om New Yorks pophistoria på samma sätt som 50 Cent skrivit om regelboken för stadens hiphopscen, eller electroclash för stadens dansmusik – det finns numera ett tydligt före och efter The Strokes.

Det är också möjligt att The Strokes var det sista popbandet som drabbades av vad man på nittonhundratalet kallade hype.

Deras skivbolag pratar lite nostalgiskt om hur den första The Strokes-skivan släpptes i en tid då det fortfarande fanns en relation mellan betyg i musiktidningar och skivförsäljning – det var det sista bandet som slog igenom tack vare en unison hyllningskör i media.

The Strokes väckte framför allt nytt liv i en genre som nästan helt dött ut under nittiotalets sista år – vita pojkband med gitarrer. Men det som började som ett nyfiket och spännande New York-fenomen med »Is This It« svällde snart upp till en stor varböld av Converse-rock med identiskt svartjeansklädda The-band som slentrianrefererade till Joy Division och Gang Of Four, men hade lika mycket estetisk finess som Green Day.

Efter »Room on Fire« blev jag bokstavligen allergisk mot all sunkig Interpol-rock och vägrade kategoriskt besöka stadsdelen Williamsburg på mer än ett år – bara åsynen av omslaget till tidningen Spin gav mig utslag.

Det är förstås alltid missvisande att dra alla trådar i en ny musikscen till en enda grupp. I själva verket var The Strokes bara ett av hundratals unga, nedklädda indieband i New York som vid sekelskiftet lyckades kanalisera kärleken till stadens tradition av postpunk och arty gitarrpop – de råkade bara bli berömda före alla andra.

–Folk säger att jag förändrat modet i New York, säger Julian Casablancas. Men alltså, kolla på mig? Jag anstränger mig inte ens. Jag har typ de skabbigaste kläderna i stan. Hela mitt liv har det gått runt ungar på Lower East Side i sådana här trasor. Jag är bara en av dem. Men jag råkade bli lite känd.

 

Vi träffas på Hotel on Rivington, ett kontroversiellt lyxhotell på den gata som numera är navet i Lower East Sides uteliv. Julian äter avokadosallad. Han ser ut som vilken bakfull slackerhipster som helst. Jag kan inte säga exakt vad det är som gör honom så snygg. Han är lite för tjock, har en hängig orakad, haka och flottig, finnig hy. Ointressanta kläder – en manchesterjacka från Levi’s, en urtvättad t-shirt, generiska blåjeans. En ickefrisyr som liksom säckat ihop längs öronen. Men ändå är han oerhört karismatisk.

Kanske är det därför han kommer undan med att säga skittråkiga saker. De flesta av mina frågor besvaras med att Julian tittar lite nervöst på basisten Nikolai Fraiture (som i sin tur är helt knäpptyst under hela intervjun, men det kanske man kan förvänta sig av en basist) och sedan mumlar något helt ointressant, alternativt klyschigt.

Så här beskriver han till exempel idén bakom nya albumet.

– Det är ett kollektivt försök att göra en annorlunda, bättre skiva. Vi ville försvara våra ideal, vad vi tycker är god smak, men samtidigt arbeta med producenter som kunde hjälpa oss att ta musiken till nästa nivå, utan att för den skull behöva kompromissa. Vi ville utvecklas från det vi startade som, och det här albumet känns som en organisk fortsättning på vad vi handlar om, som band.

 

Vi pratar lite om en fin låt, »Ask Me Anything«, på nya skivan och jag säger att den påminner om tonårspoesi – but in a good way – och frågar vilka låtförfattare han egentligen är inspirerad av.

– Kurt Cobain, Bob Marley, John Lennon, Lou Reed, Brian Wilson.

Han fortsätter ett tag till, men ni kan nog gissa er till namnen.

Jag har dock egentligen inga problem med att The Strokes är ganska tråkiga att prata med.

De uttrycker sig bättre på andra sätt.

Nya albumet, »First Impressions of Earth«, är nämligen ett till bra, smart popalbum från ett av New Yorks bästa popband i dag.

Om man hatade singeln »Juicebox« kommer man visserligen hata ytterligare några spår på ski- van, men om man gillar The Strokes som de lät på »12:51« och »Hard to Explain« – rangligt, ängsligt, nyfiket, sexigt, rastlöst – kommer man gilla en del här också.

Min omedelbara favoritlåt på skivan är »I’ll Try Anything Once«, där Julian provar ett nytt sätt att sjunga – flåsigare, rivigare, stönigare. Låten har jämförts med Patti Smith och Tom Verlaine, men efter ett tag kommer jag fram till vem han egentligen låter som – Bono.

– [skratt] Sure, jag låter kanske lite som Bono, säger Julian. Men det var verkligen inte vad jag var ute efter. Jag tror snarare att jag försökte sjunga lite som Stephin Merritt i Magnetic Fields. Texten har också ett folkrockaktigt, eller countryaktigt, narrativ. Det handlar om alla saker man någon gång borde prova att göra, och så till slut kommer jag fram till att »why not try it all, you only live once«.

 

»Ask Me Anything« är en annan låt som sticker ut. Det är kanske det mest minimalistiska de gjort – Julian lämnas ensam med en tjutande keyboard och låter sorgligast i världen. Han sjunger om kreativ ångest och famlar efter orden innan han nöjer sig med »I’ve got nothing to say« – om man vill hitta billiga sätt att dissa The Strokes så har Julian onekligen serverat en perfekt smashboll.

– Det är en sång om att känna sig obetydlig och att leta efter ett ändamål med det man gör. Jag försökte uttrycka en frustration, men hittade inte orden.

Frustration över vad?

– Bara en allmän frustration över livet, hur man mår, hur allt är, hur hopplös man kan känna sig ibland.

Handlar det om prestationsångest?

– Ja, det handlar om den kreativa stressen. Pressen att alltid skriva nya sånger som andra människor ska kunna ta till sig.

Vilka skivor har ni lyssnat på mest sedan ni spelade in »Room on Fire«?

– Jag har lyssnat mycket på The The, Magnetic Fields, Scissor Sisters, Tom Waits, Arcade Fire. Och så har jag precis upptäckt Television. När vi gjorde vår första skiva tjatade alla journalister om att vi lät som Television, men jag hade knappt hört en enda Television-skiva då.

»First Impressions of Earth« skiljer sig ändå tydligt från de två tidigare skivorna. Den låter, framför allt, proffsigare. Dyrare. Kanske tråkigare.

De har kickat producenten Gordon Raphael, som skapade det rangliga lo-fi-soundet som definierade hur The Strokes lät på de första skivorna. I stället jobbar man med David Kahne, en producent vars CV mestadels rymmer svennig grungepop och band som Fishbone och Sugar Ray.

– Det handlar om att skapa ett fylligare, mer högljutt, mer bombastiskt sound. Mer proffsigt, skulle man kunna säga. Men ibland när vi spelade in gick det över gränsen och lät bara töntigt. Kahne tenderar att vilja ta bort allt som låter coolt, och göra soundet för rent och snyggt. Då slutar det ofta med att det bara låter lamt och det ville vi undvika. Så det blev en del kompromisser, men i slutändan hittade vi ett sound som vi alla är nöjda med.

 

Det blev också en skiva som enligt rockjournalistikens alla regler lär bemötas av en hel del sågningar. Alla kritiker kramade ihjäl »Is This It«, men på »Room on Fire« anklagades The Strokes för att upprepa sig själva. När den nya albumtiteln tillkännagavs tidigare i höstas dröjde det inte länge innan musikbloggarna började skämta om att »Earth’s new album, ’The Last Moments of The Strokes’, is forthcoming«.

Det är onekligen en vinna-eller-försvinna-skiva.

»Is This It« sålde mer än en miljon i USA. »Room on Fire« sålde bara 570 000. Om den här inte säljer mer än så är det tveksamt vilken framtid de kommer få i den allt mer hårdnischade amerikanska musikbranschen.

The Strokes är inte längre tillräckligt indie för alternativpubliken, men de är inte heller tillräckligt arenarockiga för de David Gray/Coldplay/U2-fans som skivbolaget förhoppningsvis räknar med att de ska nå med den nya, lite svennigare, skivan. Därmed riskerar de att falla mellan stolarna – de kan inte längre göra proppfulla, svettiga spelningar på små Lower East Side-klubbar, men de kan inte heller sälja ut Madison Square Garden.

De är dessutom inte tillräckligt mysdeppiga för att passa in i USA:s nya mainstreampop – »OC«- rocken. De har helt enkelt inte det där snyftiga tonårsgrabbdeppet, vi kan kalla det »OC«-ångest, som gjort att band som Death Cab For Cutie och The Shins snart säljer lika mycket skivor som Green Day och Madonna.

Vad de däremot har är sex appeal; en idé om rocken som farlig och sexig, som är så uråldrig att den nästan känns modern igen. Debutskivans omslag på en naken rumpa drogs in för att det, ja, föreställde en naken rumpa, och i oktober spelade de in en video till »Juicebox« som gick ut på att alla som hör låten omedelbart vill ha sex.

I en tid då hiphop helt lagt beslag på sex i amerikansk popmusik – den amerikanska mainstreamrocken är ju antingen asexuell och politisk, som Green Day och Nine Inch Nails, eller snäll och smådeppig, som »OC«-ångesten och Nickelback – kan band som The Strokes fylla ett tomrum för alla de teoretiska popfans som egentligen tycker sig stå över banal popmusik som söker sig till fundamentala instinkter. Men som ändå blev helt överlyckliga när de hörde basgången i White Stripes »Seven Nation Army« (för att inte tala om Kate Moss-strippvideon, eller allt som har att göra med Pete Doherty).

Det vore inte särskilt svårt att föreställa sig The Strokes-medlemmarna halvnakna i en Hedi Slimane-fotobok.

Men försök att få dem att säga något smart och teoretiskt om mode?

– Min tröja är från Dolce & Gabbanas vårkollektion. Byxorna är Galliano. T-shirten är couture från Versace, säger Julian.

Sedan börjar han garva och förklarar att alla kläderna egentligen bara är sunkiga second hand-kläder köpta på någon sunkig butik i Nashville.




Relaterat

The Strokes: Angles