Filmiska outsiderbeats till folket






Klubben Low End Theory och bolaget Brainfeeder har blivit instrumentalhiphopens vägvisare, och förvandlat LA till USA:s smältdegelzon för beats, jazz, funk, soul och electronica. Erik Augustin Palm följer scenens frontmän och radarpar Flying Lotus och Thundercat från Sundance-snön hem till LA-värmen. (Ur Sonic #90, mars 2017.)

Park City, Utah, januari 2017

Halkrisken är påtaglig när jag i rask takt går nedför Main Street i den lilla skidorten Park City i mormonmeckat Utah, medan snön faller tungt genom kvällsmörkret. Det är fredag och den festpräglade inledningen på den trettiotredje upplagan av filmfestivalen Sundance, USA:s största och viktigaste i sitt slag. En blandning av Hollywoods powerplayers, independentfilmarbetare, konst-, musik- och modeaktörer samt kreddmedia har intagit lyxsemesterhålan, och efter att ha klämt in dagens sista visning skyndar nu alla till en eller flera av den myriad av fester som hålls i flotta skidstugor och på lokala etablissemang.

Själv är jag på väg till spektaklet som sägs vara svårast att ta sig in på, källarklubben Downstairs premiärparty för »kuso« – den delvis animerade långfilmsdebuten av LA:s hiphopförnyare Flying Lotus.

Utöver att Lotus ska spinna vax kommer hans vapendragare, jazzfusiongeniet Thundercat, att spela låtar live från sitt nya album »Drunk«.

Jag står på listan, men upptäcker snart att ett fyrtiotal andra också gör det. Så jag hämtar andan i den långsamma VIP-kön där folk blänger lätt på varandra över utebliven exklusivitetskänsla. Efter en stund stannar en minibuss vid entrén och ur hoppar en svartklädd Flying Lotus med posse, däribland funklegendaren George Clinton (som är med i filmen) iförd päls över glassig kostym, softrockveteranen Kenny Loggins samt en svartkåpaklädd Thundercat vars barfotafötter i Birkenstocks tittar ut mot den snötäckta marken.

Väl inne på den alldeles för trånga klubben susar Flying Lotus – trettiotreårige Steven Ellison – tillgängligt och muntert runt i folkmassan och låser tajta handhälsningar med fans mellan e-ciggblossen. När han ställer sig bakom DJ-båset går jag fram och presenterar mig; jag har en intervju bokad med honom i LA efter festivalen. I exakt samma stund byter Thundercat av uppvärmarna; DJ:n PDBY från Lotus skivbolag Brainfeeder och rapparen The Buttress, som även hon är med i »KUSO« – vars psykedeliskt psykotiska trailer rullar på TV- skärmar runtom i lokalen. Samtalet hålls därför kort, »See you back in LA, man«, och vårt fokus riktas mot Thundercats publikfångande elbasgrooves, varav de flesta är Lotus-produktioner.

Innan Thundercat kliver upp på scenen har den trettiotvåårige basvirtuosen – riktigt namn Stephen Bruner – stått längst bak i lokalen med sin berömt surmulna uppsyn som på scenen förbyts i ett brett leende och guppig kroppinlevelse. Mest släpper Dunderkatten loss när Kenny Loggins dyker upp för att köra sina passager på »Show You the Way«, den andra singeln från »Drunk« (där ännu en softrockikon, Michael McDonald, har lagt ner sin lena stämma på inspelningen). Och när George Clinton tar sig fram från VIP-båsen vid sidan av scenen för att börja waila vid scenkanten känns det obarmhärtiga snöovädret utanför plötsligt ljusår bort.

 

Lördagkvällen därpå är det dags för nattpremiärvisning av »KUSO« på Sundance mest berömda biograf Egyptian Theatre. Jag träffar Flying Lotus i entrén där han vankar av och an, märkbart otålig och exalterad inför den livsmilstolpe han snart ska vara med om. Frågan vi alla bär på är om han verkligen har kunnat omsätta sin musikaliska innovation till rörlig bild eller om det hela bara visar sig vara ännu en artist som tack vare sin extrema hajp har fått chansen att prova sina vingar i ett annat format utan att lyckas nämnvärt.

Men det faktum att »KUSO« betyder »skit« på japanska vittnar om sund självdistans, understrykt av Lotus skämtsamma intro där på scenen: »Filmen är inte helt färdig ännu, men de ändringar som återstår kommer inte att förändra er åsikt om den markant. Om ni hatar den nu kommer ni hata den sedan också.«

Det visar sig att »KUSO« landar någonstans mellan det skeptiska antagandet och överraskande rolig, visuellt utmanande filmisk absurdism. Kort beskrivet utgörs den av flera sammanvävda kortfilmer som alla skildrar en postapokalyptisk, hallucinatorisk, backanalisk tillvaro för överlevare efter den stora LA-jordbävningen (som i verkligheten kan ske vilken dag som helst) till tonerna av bland andra Aphex Twin, Thundercat, Busdriver och förstås Flying Lotus själv. Det frossas i udda sex, kroppsvätskor, kroppsmutationer och bisarra trauman (bland annat spelar George Clinton en psykolog som botar fobier genom en kackerlacka som bor i hans anus).

Att »KUSO« är lika gränslös som Flying Lotus musik står klart. Och att jag kvällen därpå springer in i Lotus och Thundercat på visningen av franska kannibaldramat »Raw«, där Thundercat under utfrågningsstunden pumpar näven i luften vid omnämnandet av David Cronenberg, kungen av kroppslig mutationssskräck, känns helt logiskt i sammanhanget.

 

Los Angeles, Kalifornien, februari 2017

När jag väl tillbaka i LA har stämt träff med Flying Lotus på en Coffee Bean i närheten av hans hem har han just färdigförhandlat försäljningen av »KUSO« till skräckstreamingsajten Shudder.com, där den kommer ha premiär i sommar. Det ska följas av Lotus nästa album, hans sjätte (efter hyllade dödstematiska »You’re Dead« från 2014). Tanken är att nya skivan delvis ska ackompanjera filmen, berättar han efter att ha slagit sig ner med en iskaffe framför mig. Han är utvilad efter Sundance-hetsen, som han »balanserade ut« med en Mexiko-resa direkt efteråt.

– Jag försöker hitta och låsa upp platsen mellan en filmupplevelse, ett soundtrack och ett beatorienterat LA-musiktema. Jag har bara så mycket inspelat material att gå igenom först.

Genom »KUSO« sluts en cirkel för Flying Lotus, denne infernaliskt hyllade men alltjämt tillbakalutat behaglige huvudarkitekt bakom nollnolltalets instrumentalhiphopscen i LA där han genom sitt bolag Brainfeeder har expanderat grunden av abstrakta beats till jazz, funk, soul och electronica. Och gjort det med korsningar av dessa med släpp av artister som jazzsaxofoniststjärnan Kamasi Washington, bäste vännen Thundercat och snart också gamle funkmästaren George Clinton själv (»Så galet att det ska ske«).

Steven Ellisons artistbana började nämligen med film.

Under tonåren i LA:s San Fernando Valley kunde han inte identifiera sig med stadens hiphopscen. High school-tiden var turbulent. Steven började hänga med LSD-langare och blev placerad i en specialskola för missbrukande ungdomar där alla »weirdos«, gothkids och representanter ur andra subkulturer fick honom att känna sig hemma. Musikintresset var konsekvent starkt och traditionellt »svart« musik hade präglat uppväxten i en musikerfamilj, som systersonson till jazzikonen Alice Coltrane samt som barnbarn till hennes syster, Motown-låtskrivaren Marilyn McLeod.

– Men min familj var inne på allt från jazz till galen experimentell rock, säger han. Och via min kusin [jazzsaxofonisten Oran Coltrane] kom jag i kontakt med TV-spelskultur. Jag hängde jämt hos honom och spelade Nintendo. Han hade även små beatmaskiner som jag experimenterade med och snabbt fastnade för. Då var jag nog runt femton. Ganska snart fördjupades mitt intresse men jag hade fortfarande inga kopplingar till någon inom hiphopscenen i LA. Det fanns inget internet att tala om, inget Soundcloud att få ut sin musik genom. Så det hela kändes omöjligt, varför jag i stället började plugga film [vid Los Angeles Film School].

Efter en tid som filmstudent och insikten om den komplicerade samarbetsprocess som filmskapande innebär började individualistisk musikproduktion kännas lockande igen. Med avstamp i en Roland MC-505 som han fått av kusinen tog Steven åter tag i beatskapande, och när han en dag hos sin mamma såg en TV-annons på Cartoon Network om vinjettmusikbidrag till kanalens vuxenanpassade kvällsversion Adult Swim fick han triggern som behövdes. Under namnet Flying Lotus skickade han in några låtar som blev antagna och snart spelades i en mängd segment på den kultförklarade kanalen. I samma veva hittade han även fram till sociala kretsar runt det LA-baserade independenthiphopbolaget Stones Throw, där han fick en praktikplats.

Komponenterna för ett konstnärligt och kreativt universum som Steven kände sig hemma i var nu på plats – och 2006 släppte Flying Lotus sitt debutalbum »1983« på den lilla LA-indielabeln Plug Research. Efter det fick världens mest inflytelserika techno- och electronicabolag, brittiska Warp Records, upp ögonen för honom och erbjöd ett kontrakt.

 

Parallellt med detta hade LA:s alternativa hiphopscen börjat prunka bortom Peanut Butter Wolf-ledda Stones Throw och framväxandet av artisten Flying Lotus. Odd Future Wolf Gang Kill Them All hade fötts, med Ladera Heights-bördige rapparen Tyler the Creator i spetsen, och beats- och electronicaklubben Low End Theory hade intagit Downtown LA där den fortfarande körs varje onsdagkväll på The Airliner. Klubben hade blivit ett Mecka för unga outsiderproducenter och artister som likt Flying Lotus här kunde hitta sina likar – däribland Busdriver, The Gaslamp Killer, Nosaj Thing och Daedelus. Allt med Daddy Kev och DJ Nobody som arrangörer. Ibland hände det att prominenta gäster som Thom Yorke, Erykah Badu eller Four Tet dök upp. Då rapstjärnan YG släppte »Still Brazy« i fjol firade han skivan genom att hålla ett hemligt gig på klubben.

På frågan om vad Low End Theory har betytt för honom blir Flying Lotus smått nostalgisk i sitt uttryck.

– Det stället och den gemenskapen är fortfarande viktig för mig. Jag spelade faktiskt där förra veckan, utan att annonsera det för någon. Men när vi började hänga där för tio år sedan fanns det liksom inget annat riktigt hem i LA för det som vi gjorde. Visst fanns det klubbar som körde beats, men inte där unga producenter och fans kunde komma in. Artonåringar, inte bara tjugoett och uppåt. Det gjorde en väldigt stor skillnad, och för många blev det platsen där de kunde hitta sin musikaliska identitet och ha sina första psykedeliska upplevelser på svamp.

Även andra i Low End Theory-kretsen kom under nollnolltalets slut att bli stora namn inom ny experimentell dansmusik, men ett särskilt strålkastarljus lyste på Flying Lotus. Han sågs som en av Warp Records huvudartister och i viss mån den som hade tagit över stafettpinnen från giganter som Aphex Twin och Boards of Canada.

Därifrån blev det ett naturligt steg för honom att starta ett eget bolag för vänner och medmusiker i LA, och 2008 var Brainfeeder ett faktum. Att det som från början var en obskyr uppsamlingsplats för den närmaste kretsen nu utvecklats till ett världsfenomen inom elektronisk musik är något Flying Lotus ännu har svårt att ta in.

– Först ville jag bara att Brainfeeder skulle släppa alla de där bisarra grejerna som ingen annan ville ha, gjorda av folk som jag gillade. Att det har blommat ut till vad det är i dag var inget jag förväntade mig, men samtidigt något jag så klart hoppades på. Trots den exponering som vi får nu är konceptet detsamma, ett uppvisande av weirdos och deras skapelser med budskapet »De är udda men du borde ändå kolla in det, för du kommer troligtvis att gilla det. För de bryr sig om vad de skapar«.

 

I dag tillhör Flying Lotus själv LA:s hiphopetablissemang – det som han en gång kände sig så fjärmad ifrån. Till exempel för han på senaste albumet »You’re Dead« in lokala rap-storheter som Kendrick Lamar och Snoop Dogg i sin beatbaserade hybridmusikaliska brygd, där Lotus även själv rappar under sitt rapalias Captain Murphy.

En händelse som enskilt symboliserar det populärkulturkliv som Flying Lotus och Brainfeeder har genomgått var bolagets kväll i höstas på gigantiska Hollywood Bowl, LA:s mest episka utomhusscen. Lotus själv framträdde under en filmskärm med psykotropiska animationer, ihop med en mängd av Brainfeeders tyngsta akter.

För Lotus medförde kvällen en insikt.

– Det var tydligt att vi därmed hade nått bortom det nischade. »Okej, liksom. Det vi gör just nu är mainstream. Det är inte längre i utkanten av saker. Och det är helt fullsatt.«

Under ett Low End Theory-besök passar jag på att fråga DJ Nobody om hans syn på hur mainstream denna en gång så undergroundbefästa krets har blivit i amerikansk populärmusik.

– Jag skulle säga att vår värld här på Low End Theory och bred hiphop och dansmusik är mer sammanflätade i dag än någonsin tidigare. Till exempel är Evian Christ en favorit här, och han är just nu Kanye Wests främste samarbetspartner. Hudson Mohawke som har spelat mycket hos oss och var del av den första vågen av beatmusik i LA har producerat åt Drake. Men det som spelas här hos oss är fortfarande mycket mer eklektiskt än på mer konventionella LA-klubbar.

Rapparen och producenten Busdriver, för evigt trogen Low End Theory, menar att den breda omfamningen av LA:s experimenthiphop har gått via England.

– Med Brainfeeders distribution via Daddy Kevs Alpha Pup Records här i LA samt stödet från London genom Lotus kontrakt med Warp [och Brainfeeders distribution via Ninja Tune] och helhjärtad support från brittisk radio kunde vår obskyra musik nå ut, säger Busdriver och fortsätter.

– Det handlar även om en naturlig utveckling av en gränslös rapmusik som bara kunde ske tack vare LA:s specifika villkor där teknik, kulturell rikedom och låga hyror tillät den här gruppen av musiker att skapa något som kom att ge ett bestående intryck.

Gällande den fullsatta Hollywood Bowl-kvällen var livesegmentet med P-funklegenden George Clinton och hans Parliament-Funkadelic-kollektiv en klart bidragande orsak. Liksom Thundercat, som med sin tvåhalsade elbas och dovt svängiga jazzfusion översköljdes av jubel. Efter att på Sundance ha sett Flying Lotus och Thundercat gå sida vid sida i snön är min bild av dessa båda som bästisar, som bröder, ännu starkare än innan.

Lotus bekräftar att den stämmer.

– Alla säger det. Och det är vi. Och George Clinton är vår gemensamma farfar. [skratt] Men utöver att vi båda heter Steve, har samma stjärntecken, Vågen, han är född bara några dagar efter mig i oktober, så kompletterar vi varandra väldigt väl och förstår varandra. Han vill egentligen helst bara spela bas och sjunga, och jag försöker som hans producent och vän att få en känsla för vad han vill kommunicera så att musiken reflekterar den han är.

 

Den flödande dynamiken mellan den extroverte Lotusblomman och den introverte, buttre Dunderkatten var tydlig under Sundance-dagarna, och när jag hemma i LA får tillfälle att följa upp med Thundercat instämmer han i Flying Lotus beskrivning av deras relation.

– Lotus är en av de människor som står mig allra närmast och det är definitivt något som återspeglas i musiken som vi gör ihop, i synnerhet på mitt nya album.

Stephen Bruner tycks ha en av sina vresigare dagar och är stressad inför logistiken kring sin världsturné, som ska följa på släppet av »Drunk«. Det är Thundercats tredje regelrätta album, vars tjugotre spår lyckas spänna över allt ifrån TV-spelsreferenser och hans ovan demonstrerade filmnörderi till den sanslöst särpräglade och extremt eklektiska musikaliska bakgrunden hos den skönsjungande, underfundige elbasvirtuosen. En bakgrund som bland annat rymmer studiomusicerande med både Erykah Badu och Childish Gambino, ett medlemskap i trashbandet Suicidal Tendencies, multipla Brainfeeder-projekt och hans roll som producent på Kendrick Lamars »To Pimp a Butterfly« (där han även spelar bas), för vilken Thundercat vann en Grammy för sitt arbete med låten »These Walls«. Intervjun sker dagen innan »Drunk« ges ut, och Thundercat är full av oregerlig förväntan.

– Det här albumet är mer av en djupdykning i mina känslor än något av mina tidigare, och det känns just nu lite konstigt att släppa ifrån sig något där jag är så oerhört öppen, säger han. Jag har alltid försökt att vara ärlig i min musik, men jag antar att det är mitt mest ärliga album. Och jag ångrar det inte. Det är bara väldigt trippigt att se hur något som det ligger så mycket känslor och arbete bakom nu till slut kommer släppas fritt.

En mängd gäster är med på plattan. Några mer »väntade«, som Pharrell Williams, Kendrick Lamar och Wiz Khalifa, och några mindre väntade, som Kenny Loggins och Michael McDonald. Det är mångfacetterad, friktionsfylld, ljuvligt eterisk och galghumoristisk alternativ jazzfusion med en hejdlöshet trogen albumtiteln. Och Thundercat känns onekligen som en musiker som mången gång har klämt tio öl och fortfarande spelat med magisk skärpa – även om han numera inte alls dricker alkohol längre.

– Det är musik som är sammanvävd och har vuxit fram under de senaste åren av mitt liv. Jag slutar liksom aldrig att skapa ny musik, så det finns ingen specifik tidslinje för hur det här albumet har skrivits. Det har hela tiden varit ett kontinuerligt flöde av nya låtidéer.

För både Flying Lotus och Thundercat är staden Los Angeles en musa och ett motstånd, en plats som både har fått dem att känna sig som outsiders och en plats som låtit dem förverkliga sig själva som individer och musiker. Även för Thundercat fungerade Low End Theory som en »grundplattform«, och nu är han ute på en svindlande framgångsfärd som få studiomusiker kan våga drömma om. Men hans breda vänkrets i LA-beatscenen och succén som soloartist har inte fått Thundercat att glömma Los Angeles väldigt många kolliderande karaktärsdrag.

– LA är en plats där man kan ta sin konst på fullaste allvar, och en plats där man kan satsa på sina drömmar. Det är också en plats där det är lätt att förlora sig själv om man inte vet vem man är och vad man vill. Men letar man efter rätt saker i LA, utifrån rätt förutsättningar, kommer man nästan alltid att hitta dem. Det tar bara sin tid. Man utvecklar tålamod här.

 

Att jag själv är inne på mitt andra år som Los Angeles-bo och bär på ambivalenta känslor inför denna monstruösa, fascinerande, hårda, förföriska megaförort är något jag nämner för Flying Lotus då vår intervju börjar närma sig sitt slut. »Det förvånar mig inte«, säger han och trycker på hur väl han fortfarande minns de där åren i San Fernando Valley, innan han hade fått snits på sin Roland MC-505, innan filmskolestudierna, praktiken hos Stones Throw och den där Adult Swim-tävlingen som öppnade upp möjligheten att bli den multimediala artist han är i dag.

– LA är fortfarande en väldigt märklig plats för mig. Men ens bild av staden präglas ju av den tillvaro man bygger här, och i dag handlar min tillvaro om kreativa människor. För nästan alla fantastiska kreativa människor i USA i dag bor här, eller passerar förbi på en Airbnb-resa. Så jag känner definitivt att det kan vara den bästa platsen för att skapa musik och film, och att hitta de bästa samarbetena. LA är en speciell plats för mig och jag vill vara här när den stora jordbävningen kommer, som i »kuso«. Men jag inser också att jag i det klimat som präglar LA i dag inte skulle ha en aning om var jag skulle börja om jag kom hit som totalt grön musiker.

Kanske skulle du gå till Low End Theory?

– Ja, självklart skulle jag gå dit och pracka på folk mina beats. Det vore första steget.

 

BRAINFEEDER x 6

 

Tokimonsta: Midnight Menu (2010)

Koreanskamerikanska Jennifer Lee, alias TOKIMONSTA, som hon skriver det, var den första kvinnliga artist som Flying Lotus sajnade till Brainfeeder och hennes debutalbum »Midnight Menu« släpptes samma år som Low End Theory- och Brainfeeder-hajpen simultanpeakade. Låtar som den gungigt hypnotiska genombrottssingeln »Sa Mo Jung« – uppbyggd kring en sampling av ett klassiskt koreanskt stränginstrument – och de glitchiga men jazzigt pårökta »Gamble« och »Bready Soul« utgör ett ramverk både för både Tokimonsta och Brainfeeder, med referenser till nittiotalets brittiska triphop och LA-hiphop à la Stones Throw samt till electronica och jazz.

 

The Gaslamp Killer: Breakthrough (2012)

Efter mer än ett decennium av ryktbara experimentella beatsproduktioner och DJ-sets i LA med omnejd (artistnamnet syftar till krogområdet Gaslamp Quarter i hemstaden San Diego) släppte William Bensussen sitt debutalbum – ett oborstat, psykedeliskt epos i ett gränsland mellan acid rock, instrumentell hiphop och world music. Till skillnad från sina tidigare samplingspräglade alster har han grundat »Breakthrough« i livesessioner som delvis härmar obskyra vinylgrooves. Och på samma sätt som DJ Shadow gör beats av smutsig rock får Gaslamp Killer turkisk folkmusik att låta hiphop, som i oud-centrerade »Nissim«.

 

Flying Lotus: You’re Dead (2014)

Att Flying Lotus är jazz- och soulhistoria-royalty – som brorsonson till jazzikonen Alice Coltrane och barnbarn till Motown-låtskrivaren Marilyn McLeod – är något som genomsyrar detta femte album från Brainfeeder-fursten. Skivan behandlar dödens gåtfullhet både i musikens tonläge och i raptexterna. Lotus förvaltar sitt arv genom att låta atmosfärisk fusionjazz möta laptoperans hiphop, och tar hjälp av storheter från bägge läger för att maximera räckvidden. Jazzpianistlegendaren Herbie Hancock och Brainfeeders jazzöverhuvuden Kamasi Washington och Thundercat gästar, liksom Kendrick Lamar och Snoop Dogg. Bråddjup headnodding.

 

Kamasi Washington: The Epic (2015)

»The Epic« må vara debuten från Brainfeeders enda jazzsaxofonist, och jazzvärlden har omfamnat honom som en av dess nya superstjärnor. Men den vrickade gränslöshet som är bolagets signum är i högsta grad närvarande även här. Närvarande är dock inte hiphoptrådarna som löper igenom Washingtons karriär; utöver Flying Lotus-samarbeten inbegriper de saxofonistspel för Snoop Dogg och medverkan på Kendrick Lamars »To Pimp a Butterfly«. I stället surfar Washington runt i orkesterjazzens värld, med siktet lika mycket på sjuttiotalssouljazz som på framtiden. En trojansk häst inom LA:s beatscen som har gjort jazz poppis igen bland kidsen.

 

Thundercat: The Beyond/Where the Giants Roam (2015)

Thundercat är både Brainfeeders orakel och enmannahusband, vilket detta minialbum visar mer än något tidigare släpp från den LA-bördige basvirtuosen, artisten och låtskrivaren. Låtarna tillkom i samband med Thundercats medverkan på Flying Lotus »You’re Dead« och Kamasi Washingtons »The Epic« (samt Kendrick Lamars »To Pimp a Butterfly«), och bär mycket riktigt både på kosmisk souljazz och dödsanalys. Skivan landar på bara drygt sexton minuter, men känns mycket längre och större än så genom kombinationen av den dovt eteriska instrumentationen, låttexterna och Thundercats melankoliska soulsång.

 

Thundercat: Drunk (2017)

»The Beyond« är ett preludium till »Drunk«, och minialbumets hit »Them Changes« dyker upp som ett av detta magnum opus tjugotre (!) spår. Men även om »The Beyond« visar tecken på Thundercats svarta humor styrs musiken där av en sober introspektion, medan »Drunk« – vilket namnet anger – ohämmat expanderar över Stephen Bruners inre och yttre värld, hans klarsinne och vansinne. Den jazzfusionekvilibrism han är känd för på turbonivå, toppad med galghumor, blottad sårbarhet, TV-spelsreferenser och självironi. Thundercat i all sin absurda briljans uppbackad av bland andra Pharrell, Kendrick Lamar, Wiz Khalifa och – surprise – Kenny Loggins.




Relaterat

Thundercat: Drunk