Hello Saferide






Annika Norlin har – efter de oanade framgångarna med Säkert-projektet – nu återgått till att göra musik som Hello Saferide. Klas Ekman reste till Östersund för att höra henne prata om låtskrivande, hjärnstress och varför lagom framgång är bäst. (Ur Sonic #42, september 2008.)

Det ringer  på mobilen, Annika Norlin svarar och beställer en »Pripps Blå-stilig man«.  

Mannen ska vara med i videon till låten »Anna«  – som handlar om dottern som berättarrösten och drömprinsen aldrig fick  – och det är den första från Hello Saferides nya skiva.

Videon (vars idé senare stektes) är tänkt att gå lite i åttiotalsstil. Annika vill att den ska påminna en smula om Lionel Richies något ostiga »Hello«, och då behövs det en nästan overkligt vacker karl.  

 – Drömmen vore att få med Rami Shaaban, men jag vet inte riktigt om han är på. Jag vill ha någon som är snygg på det där sättet som män brukar vara i en viss sorts reklamfilmer.  

Nästa samtal, strax därefter, kommer från mamma som undrar när Annika tror att det kan vara dags för middag.  

Platsen är en båtbrygga, i ett Östersund som likt Annika Norlin håller på att förbereda sig för Storsjöyran  – något som inte minst märks på alla coverband som jagar oss från krog till krog. Så fort anteckningsblocket dyker upp stämmer någon upp i en ny version av »Twist & Shout«. Om ett par dagar ska Annika göra ett av sina sista framträdanden under namnet Säkert  – det svenskspråkiga projekt som hon i dag tycker har blivit lite för framgångsrikt för hennes bästa.  

Hon har precis kommit tillbaka från en liten retreat i en stuga utan uppkoppling, något som lät betydligt bättre i teorin än vad det var i praktiken eftersom hon fick ge sig ut på en ansträngande jakt efter bredband när Pelle Gunnerfeldt skickade över sina mixar på nya Hello Saferide-skivan »More Modern Short Stories From Hello Saferide« för ett slutgodkännande.  

Albumet är producerat av Andreas Mattsson från Popsicle, och det hörs. Om man jämför med tidigare Hello Saferide-släpp så låter skivan fylligare. Texterna är fortfarande i centrum, och precis lika humoristiska som förr  – ifall någon nu eventuellt börjat känna sig orolig över det självbetitlade Säkert-albumets åtminstone nittioprocentiga allvar. Men musiken låter alltså »mer« och det har också smugit sig in små ekon av den amerikanska västkusten i den.  

 – Jag hade ingen aning om vem som skulle producera och fick tips om islänningar, amerikaner och en massa möjliga stora producenter. Men det blev för stort för mig. Jag ville ha någon som jag gillade och hörde av mig till Andreas. Han var lite skeptisk, han hade inte producerat någon skiva förutom sin egen. Men jag ville ha någon som var lite av en professionell låtskrivare för jag hade en idé om fler instrumentala partier.  

Blev resultatet som du hade tänkt dig?  

 – Ärligt talat, min grundtanke var att det skulle låta lite som Moldy Peaches eller Jonathan Richman… Sedan blev det inte så, det blev snarare en väldigt teoretisk skiva, för Andreas och jag satt och pratade en massa om populärkultur. Jag sa att jag ville sjunga som vissa personer, han hade sett någon tysk deckare och fått en känsla av ett gitarrparti … Det blev väldigt, väldigt nördigt och många, många referenser.  

Hur blir du i studion, en diktatortyp eller lite mesig?  

 – Varken eller, tror jag. Jag är bara fascistisk när det gäller texterna och att sången inte får låta för bra. Utöver det fick Andreas ganska fria händer. Och jag med faktiskt, jag fick till och med lägga trumpålägg. Det gav mig nästan storhetsvansinne, men det blev en bra och tillåtande stämning i studion.

Ändrade låtarna karaktär under inspelningen?  

 – En låt som handlar om att förlora oskulden, »X Telling Me About the Loss of Something Dear, at Age 16«, var överdeppig först, nu är den nästan en slackerlåt. Och det är väl bra, för några killar som hörde originalversionen sa att de aldrig ville ha sex igen.  

 

På jakt efter  något ställe där det inte spelas covers hamnar vi alldeles vid platsen där S/S Thomée lägger till. Det är en ångbåt som tar turister ut på Storsjön och erbjuder lite fina vyer av Åreskutan från vattnet.  

 – Nu får du verkligen se de allra bästa sidorna av Östersund. På ett sätt märker jag verkligen att jag är härifrån, för i den här stan är vi så stolta över hur fint det är att om någon utomstående säger något om att det är vackert så svarar vi alltid: »Ja, det är det!« Och det är nog inte helt vanligt att folk säger så om sin gamla hemstad.  

Annika Norlin har visserligen bott rätt många år i Stockholm, men för en musikjournalist är det svårt att inte klumpa ihop henne med andra band från Östersund; Vapnet, Autisterna, Penny Century.  

 – Det jag gillar med Östersund  – och även med Umeå  – är att här finns en massa kreativa människor och en allt starkare framåtanda. En del mindre städer är ju väldigt deppiga, det märker man inte minst när man turnerar. Så är det inte här. Jantelagen är ganska stark, men inte helt konsekvent eftersom folk applåderar när någon tar initiativ och gör något.  

 – När jag växte upp var det inte så mycket popmusik, däremot en hel del hardcore och punk här. För min del var det viktigt att se tjejer på scen, men det var lika viktigt att se östersundare på scen. Nu har vi verkligen fått en liten popscen, men det var nog inget jag märkte av när jag bodde här. Och de flesta banden har ju dessutom flyttat härifrån. De slog igenom först sedan de hunnit bo på andra ställen.  

Så hur fann du och Vapnet varandra?

 – Vapnet lärde jag känna när vi båda spelade på Emmaboda 2006. Det var antagligen den sämsta helgen i mitt liv. Jag klev på fel tåg och när jag stod på scen blev jag hånad av några lokala förmågor som härmade mig… Det var ett gäng tråksvennekillar som precis framför scenen liksom sjöng tillbaka med fjantröster. Jag fick flashbacks till barndomen och storasystervärlden. På efterfesten tog Vapnet hand om mig. Jag hade visserligen träffat några av dem tidigare, sedan frågade Martin Abrahamsson om jag ville sjunga på »Färjemansleden« [med på Vapnets CD »Jag vet hur man väntar« från 2006] och den var ju på svenska. Jag tyckte att jag sjöng fult och skämdes, men folk började höra av sig och sa att de älskade den låten  – där någonstans föddes Säkert.  

 

Om Hello Saferide  mest hållit sig på en ganska bekväm indienivå så blev Annika Norlins svenskspråkiga skiva från ifjol snabbt ett fenomen. När Markus Krunegård gav ut »Markusevangeliet« liknades den till exempel vid Säkert-skivan, kanske delvis med anledning av deras duett på »Det kommer bara leda till något ont«. Något Annika tycker är en smula orättvist eftersom det snarare var tvärtom, det var i själva verket hans osläppta sologrejer som sporrade henne.  

Annika Norlin kommer antagligen ändå att kunna bli föremål för studier om kreativitetens sociologi. För hon har dessutom inspirerat Petter till hans kanske allra största och mest öppenhjärtiga stund, »Logiskt«, och på sätt och vis även förlöst Maia Hirasawa, som efter att ha varit med och körat i Hello Saferide drog i gång en egen, inte helt oframgångsrik solokarriär.  

 – Maia är vansinnigt begåvad, säger Annika. Hon har alltid haft en klar vision, men just för att hon visste hur det skulle vara så slog hon knut på sig själv. Sedan dök jag upp med mina låtar med två ackord och på något sätt tror jag att det fick henne att upptäcka ett enklare sätt att jobba på. Jag skulle behöva någon sådan person med mina böcker.  

Det räcker förstås med att ögna igenom eller lyssna på Annika Norlins texter, vare sig de är skrivna till Hello Saferide eller Säkert, för att förstå att där finns en litterär ambition. Den ambitionen har hittills mest fått leta sig fram genom musiken, även om det tydligen ska finnas ett stort antal femtiosidiga romaninledningar i hennes byrålåda (eller kanske snarare på hennes hårddisk).  

Mer än någonting annat påminner Annikas låtar om noveller. Privatlivet värnar hon om, så den som nödvändigtvis vill ha sin konst biografisk får svårt att hitta detaljer om hennes eget liv i texterna.  

Precis som i countrytraditionen handlar de inte om riktiga händelser, utan är i stället små berättelser. Även om Annika Norlin nästan uteslutande väljer att sjunga i första person.  

Och dessa ständigt uppdykande »jag« och »I« får en del lyssnare att blanda ihop hennes liv och karaktärerna hon sjunger om.  

 – Det kan vara jobbigt för killar, kompisar och föräldrar med påhittade historier. I en låt sjunger jag om en alkoholiserad farfar  – han är helt påhittad. Många sjunger om andra personer för att slippa undan sådana problem, men själv använder jag första person när jag skriver. Det blir starkare, ett mer direkt tilltal, så de där små ångestproblemen får jag uppenbarligen leva med.  

Det låter som ett oneurotiskt sätt att förhålla sig till låttexter på?  

 – Ja, fast jag är ingen dramatisk person, jag har blivit arg en gång på fem år. Jag brukar alltid resonera att »ja, du är dum  – men du är snäll också… och har en jobbig bakgrund«. Det skulle inte bli så bra låtar av den sortens resonemang.  

I sitt sommarprogram berättade hon om den gång då hon fick spel på sin journalistkollega Peter Erixon på »Morgonpasset«. Det lät ganska oskyldigt. Hon kallade honom »hjärndöd« och slängde på luren efter att han gnällt i telefon över någon arbetsuppgift som han tyckte att hon borde ha utfört bättre.  

Det vill säga precis den sortens känslomässiga utspel som de flesta av oss kanske glömmer efter någon dag. I hennes »Sommar« intervjuade hon i stället Peter om händelsen.  

 – Jag fick sjukt mycket prestationsångest av det där sommarprogrammet, för när det gäller journalistik och den sortens berättande så vet jag hur det ska vara för att det ska vara bra. Det gör det mycket svårare för mig och jag har svårt att bli produktiv. Jag kan däremot fortfarande inte spela gitarr så bra, därför går det märkligt nog mycket lättare. Börjar jag skriva en bok så kör jag alltså alltid fast efter femtio sidor eftersom jag känner att det inte blir bra och att jag inte riktigt kan leva upp till mina egna förväntningar. En dag ska det bli en roman, i min vision någon slags Arto Paasilinna-aktigt och norrlandsepiskt.  

 

Föregående kväll  har hennes föräldrar glatt visat en gammal inspelning av Annikas första grupp för hennes pojkvän. Högstadiekonstellationen hette Pesce, arabiska för kvinnas könsorgan och italienska för fisk.  

 – Jag vågade knappt titta. Vi lät ganska märkligt eftersom jag ville låta som Imperiet och de andra som var med gillade Mariah Carey. Jag ville gärna ge sken av att vara punkare, för jag spelade teater och där gillade alla Ebba Grön. I själva verket lyssnade jag mest på UB40.  

Spelar dina föräldrar någonting?  

 – Ja, jag kommer inte från någon musikerfamilj, men det har alltid spelats mycket hemma hos oss. Fördelen med det var att jag aldrig blev rädd för musik. Jag spelade blockflöjt och gitarr i kommunala musikskolan, men det var jag sjukt dålig på.  

Vad gör dina föräldrar?  

 – Jag vill inte prata så mycket om mina föräldrar eftersom de aldrig har valt att vara med i tidningen, men de har vanliga jobb, helt vanliga jobb.  

Men vad gjorde de rätt?  

 – De gav mig sjukt mycket pepp när jag växte upp. Om jag skrev något så behandlade de det som om det var ett mirakel. Vilket jag kanske trodde.  

Är det farligt med för bra självförtroende?  

 – Nej, det har varit bra för skrivargrejen eftersom man med bra självförtroende ser på det man gör på ett tydligare sätt. Kritiserar någon mitt skrivande kan jag ändra på det. Kritiserar någon min bilkörning skulle jag däremot bli jätteledsen.  

Vad hände med Pesces?  

 – Vi gjorde en spelning, när jag var femton år. Sedan skrev jag låtar men jag spelade aldrig upp dem för någon förrän jag fyllt tjugosju och spelade in en låt i min kompis sovrum. Då hade jag flera hundra låtar, så den första Hello Saferide-skivan var en sorts urvaskning. Jag tog helt enkelt det som var bra.  

Du har berättat om din scenskräck, när gick den över?  

 – Hela första turnésvängen var extrem. Jag fick sådana adrenalinkickar att jag inte sov alls på fyra dygn. Det är som när man sjungit en låt på karaoke. Först vill man inte gå upp  – sedan, när den är klar, vägrar man gå av scenen. Pinsamheten ger en rush som är bättre än sprit.

Hur går det till när du får en låtidé?  

 – Jag får idéer när jag hör något som låter som ett bra ämne. En låt började med något som »Six Feet Under«-mamman sa i ett avsnitt: »There were so many days I could have loved him better.«  

Oroar du dig någonsin över att alla Hello Saferides populärkulturella referenser ska göra att låtarna snabbt blir daterade?  

 – Visst, så kan man se det. Samtidigt gillar jag tanken på att en låt bara fungerar just nu och kanske inte alls uppskattas om ett år. Att den får lov att bara vara bra vid den här tiden och på den här platsen.  

 – »God Only Knows«-låten [»I Wonder Who is Like This One«, från nya skivan] skrev jag till exempel till Indiekören i Stockholm. De gör egentligen bara covers, men jag skulle skriva en låt på beställning. Sedan tyckte jag att den blev så bra att jag ville ha den själv. Och den handlar ju om en låt som man gillar direkt och som aldrig någonsin slits ut. De låtarna är inte så många, jag tror inte man kan utgå från att varje låt man skriver ska kunna bli så bra. Så referenserna blir kvar. De gör det roligt för mig.  

 

Första låten  Annika Norlin spelade in  – den som hon färdigställde i kompisens sovrum  – var »Highschool Stalker«. Låten kom sedan med på samlingsskivan »Jeans & Summer 2«, som 2004 gavs ut av en kompis på Groover Recordings. Därefter gick det snabbt. Året därpå släppte Hello Saferide fullängdsdebuten »Introducing … Hello Saferide«, vars uppföljare nu alltså är färdiginspelad och klar. 2006 såg EP-skivorna »Long Lost Penpal« och »Would You Let Me Play This EP 10 Times a Day?« dagens ljus. Turnéer har företagits i länder som Brasilien, Kina och Japan. Lägg till Säkert-framgången och Annika Norlins programledarskap för P3 Live och du har ett omfattande CV för de fyra åren.  

Det är en karriärutveckling som de flesta bara kan drömma om, men för Annika Norlin har det uppdagats att drömmen även har en baksida. Det kan gå för bra. Redan efter ett par år började hon känna att saker hände i ett lite för hastigt tempo  – vilket gjorde att hon drabbades av något som hon själv diagnosticerat som hjärnstress.  

I dag tackar hon nej till en hel massa erbjudanden och har börjat överväga att flytta tillbaka till det Östersund där ångbåten Thomée precis tutar till innan den lämnar kajen.  

 – Jag tycker otroligt mycket om Stockholm, men det finns någon slags… Hela tiden känns det som att folk tycker att jag är för snäll. I musikkretsar umgås man bara med folk verksamma i samma genre som en själv. Och jag har hört folk fråga andra om de skulle kunna hänga med ett band som bara fått en etta i Aftonbladet. Här i Östersund bryr man sig inte om vad folk gör på samma sätt. Sedan finns det förstås mycket som inte är bra med Östersund eller Umeå heller.  

På vilket sätt yttrade sig den där hjärnstressen?  

 – Det hände inget dramatiskt, men jag mindes inte grejer och började plötsligt komma för sent. Det som blev fel var att jag gjorde Säkert-skivan för att ta det lite lugnt. Och så blev det inte riktigt, i stället hann jag aldrig slappa. Jag gick från att titta på TV varje kväll till att aldrig hinna göra det. Det gick däremot aldrig ut över musiken, för jag behöver inte ha feeling, jag behöver bara ha en idé för att skriva en låt. Men jag började bli lite orolig för att jag skulle gå in i någon sorts vägg.  

Kom den framgången så oväntat alltså?  

 – Ja, jag fick en chock i början. En massa erbjudanden om spelningar och folkparksturnéer, sedan fick jag plötsligt stå på stora scener och började bli igenkänd. Dessutom tvingades jag att börja tänka på vad jag säger i intervjuer. Jag sa någon gång på skämt att jag var så nervös att jag säkert skulle börja grina. Rubriken blev något i stil med »Säkert bryter ihop i dag«.  

Vad var mest stressande?  

 – Allt, tror jag. Turnéerna är väldigt kul även om jag blir irriterad på att folk inte tror att man kan ta hand om sig själv. Man måste vara på spelstället två timmar innan soundcheck, bara för att vara där! Jag tror att det är något slags säkerhetstänk, att artisterna inte ska gå vilse eller bli för fulla, men jag är inte sådan. Jag har varit redaktör  – klart som fan att jag är där i tid. Så får man sitta och ha tråkigt och äta kött och potatis.

Det låter inte direkt GI, hur håller man sig i form?  

 – Ingen håller sig i form, men man kommer ifrån TV-tittandet. Du är alltid på gång, du ligger aldrig i en soffa med en påse ostbågar.

Hur gjorde du för att dra ner på tempot?  

 – Det fanns bara en enda sak att inse: jag kunde inte längre ställa upp på allt kul. Det var svårt. Som det här att vara med på andras konserter, det är roligt och kanske inte låter så ansträngande. Men det är en text att plugga in och en soundcheck som inte får missas. Även om det bara gäller en låt krävs det nästan en hel dag.  

 – Men jag märkte en intressant grej: ju mindre jag gjort desto bättre erbjudanden har jag fått senare. Ofta roligare och ofta bättre betalda.

Är det stressande att tacka nej och eventuellt missa en massa viktiga chanser?  

 – Ibland. Men flyt är märkligt. Jag blir väldigt vidskeplig av det. Kanske beror det på att man bestämmer så lite själv över vad som händer. För min del var det lite svårt att omfamna framgångarna eftersom jag har allvarliga funderingar på att börja läsa till psykolog, men nu har jag bestämt att studierna får vänta ytterligare något år.  

 

I höst ska  Säkert spela in några låtar som skrivits under turnéerna och inte dykt upp på någon platta. Det är osäkert om de kommer att ges ut, Annika ser mest på dem som ett slags personligt tidsdokument innan hela projektet läggs på is  – eventuellt för all framtid.  

 – Tidigare trodde jag också att alla artister vill att det ska gå så bra som möjligt, men så är det inte har det visat sig. Jag antar att det är som att ha haft 5.0 i betyg. Folk tar allt för givet och det inger ganska mycket press. Säkert blev för stort. Jag upptäckte att det finns människor som bara lyssnar på svensk musik. Sjunger man på engelska är det ingen som bryr sig och då får man spela på små klubbar och det tycker jag är svinroligt.  

 – Det var visserligen skitkul att pröva Hawaiiscenen på Hultsfred, men jag märkte att man verkligen måste täcka in hela den scenen. Jag började tänka mer på hur jag rörde mig än på något annat. Sedan är det obehagligt att bli känd och jag tycker att den nivån jag befinner mig på nu är utmärkt. Jag får göra kul grejer och folk känner i allmänhet inte igen mig när jag är själv.  

Så vad händer om du kommer in på psykologprogrammet?  

 – Hello Saferide kan fortsätta. Men jag gillar ju att skriva låtar på svenska också, jag vill bara inte ha uppmärksamheten. Min dröm är att Lovisa Nyström ska sjunga texter jag skriver åt henne. Men hon har sitt band [Two White Horses] med sin brorsa så det blir nog inte av, tyvärr. Hon är dessutom så bra på att skriva åt sig själv; jag skulle inte fylla någon funktion.

Vad är det som gör det lilla formatet så kul, tycker du?  

 – Ärligt talat gillar jag spelningar där bara fem personer i publiken bryr sig. Och jag gillar att åka till andra länder och träffa folk  – det tycker jag är häftigt, att det finns folk som gillar samma grejer på andra ställen och att allt handlar om en ganska liten, personlig nivå. Så skulle jag kunna hålla på länge, om det inte blir för stort.  

 

NYA SKIVAN

Annika Norlin kommenterar låtarna på det nya Hello Saferide-albumet »More Modern Short Stories From Hello Saferide«.

I wonder Who is Like This One  

 – Folk är som låtar. De flesta av mina kompisar har jag tyckt rätt illa om från början, och det är samma sak med låtar  – de som du tycker är tråkiga först, de växer och stannar kvar. De här störtsköna personerna du älskar på en gång  – de ledsnar du på ganska snart. Ungefär som »That’s Not My Name« med Ting Tings.  

 – Sedan händer det en eller två gånger i livet att du träffar någon du gillar på en gång som du aldrig ledsnar på. Och det finns bara en låt som är likadan  – »God Only Knows« med Beach Boys.

2008  

 – Textmässigt ville jag göra en arbetarklass-, jag ska ta dig härifrån och rädda dig-låt, som något av Bruce Springsteen eller »Fast Car« med Tracy Chapman! Det är den mest personliga text jag skrivit och den är till en god vän.  

 – Andreas la gitarrerna när jag inte var i studion och när jag kom och fick höra dem började jag grina. De låter som något Left Banke skulle ha gjort.

Overall  

 – Den handlar om ett par föräldrar som inser att deras son vuxit upp till att bli nazist och de resonerar sig fram till hur det kunde ha blivit så. 

Lund  

 – Under första Hello Saferide-turnén hade jag en idé om att jag skulle skriva en låt för varje stad vi kom till. Första staden var Lund. Jag insåg rätt snart att det gick bra att skriva låtarna, men det var helt omöjligt att komma ihåg all text. Det finns en låt om Uppsala också, men den mindes jag aldrig.

X Telling Me About the Loss of Something Dear, at Age 16
 – Jag stal en kompis förlora oskulden-historia nästan rakt av. Det jag gillar med hennes historia är hur osentimentalt hon berättade den  – om hur märkligt det kändes efteråt, som att allt var som vanligt men att något hade förändrats, bara lite grann. 

Middleclass  

 – Den här växte till en fulländad vinden i håret-låt men var i början en reflektion över hur tråkiga vi är i den svenska medelklassen. Vi drömmer om något nytt och något sexigt, men hela tiden har vi DN:s artikelserier i bakhuvudet. »Oj, jag kan nog inte fantisera om att jag åker bil, det är ju mer miljövänligt att åka tåg.« »Undrar vilken frisyr jag ska ha när jag förför den där tjejen, kanske den asymmetriska från Toni & Guys vårvisning.«

Parenting Never Ends  

 – Du jobbar för hårt, har för mycket värld på dina axlar, drömmer om hur det skulle vara om du kunde skjuta över alla beslut på någon annan, till exempel mamma.

Anna  

 – Det här hade kunnat vara en countrylåt, därför älskar jag den. Vi kunde ha fått en dotter, hon skulle ha revolutionerat världen  – men du lämnade mig din jävel, så det är ditt fel att folk dör.

25 Days  

 – En historia som skulle vara väldigt romantisk men till slut nästan handlade mer om backpackers. Jag blev själv förvånad över hur många dolda aggressioner som jag tydligen har mot backpackers. När Maia och jag spelade den i Brasilien blev publiken osannolikt peppade. Folk kom fram efter spelningarna och berättade långa historier om sina tjejer och killar som bodde hundra mil bort.

Sancho Panza  

 – Ett ode till hela världens sidekickar, hur det är att vara nära den som är rik, vacker eller karismatisk.  

 – Jag ville att den skulle vara övertydlig och kännas högstadieaktig, så större delen av låten går typ i tre punkackord. Sedan skrev Andreas en del av musiken, i den öppnar sig ett hav av olika stämmor och gitarrer. Andreas kallade konsekvent sin egen del för »Frihetspartiet«.

Travelling with HS  

 – Med Säkert tog jag kärlek och ensamhet och överdrev femhundra grader. Som brukligt är. Så det här är ett experiment om vad folk kommer att tycka om man överdriver andra känslor. Jag tog min sämsta sida: att jag kan vara fruktansvärt asocial och när jag reser vill jag inte egentligen göra något, bara sitta och kolla på folk och låtsas att jag lever deras liv. Sedan vred jag upp det.  

 – Vi ville att låten skulle vara snobbig och arg, så när vi spelade in den satt jag och skrek åt Fredrik [Hultgren, trummor] och Jens [Lagergren, bas]: »Du står i kön på Stureplan! När du kommer längst fram frågar de om du står på någon lista! Nä, du finns inte med på någon lista! Byt jeans!« 

Arjeplog  

 – I februari tog jag körkort i Arjeplog och bodde där i tre veckor. Jag åkte längdskidor, simmade och läste böcker. Tänkte mycket på varför vi söker oss till städerna där allt är jobbigare, tyngre, tar mer tid. Kom på svaret och skrev om det.

 

KONTROVERSER I KINA (OCH JAPAN)

Även om det  fortfarande handlar om det av Annika Norlin så älskade lilla formatet så är Hello Saferide faktiskt ett kontroversiellt band i Kina.  

 – I våras var Maia och jag i Kina och Japan. Mina låtar är blockerade i Kina på grund av  »Damn I wish I was a lesbian«-texten [i låten »My Best Friend«] och eftersom vi reste ihop trodde alla dessutom att vi var ett par. En kväll spelade vi låten på en klubb och efteråt fick vi höra att ägarna kunnat hamna i fängelse för det. Ett skivbolag föreslog att jag i stället skulle sjunga  »Damn I wish I was a very good friend«,men det tackade jag nej till.  

I Japan är Säkert betydligt mer populära, och Annika bjöds in till ett radioprogram för en intervju.  

 – Jag tror jag förstörde hela showen, där programledaren för övrigt var lika utflippad som han som intervjuar Bill Murray i »Lost in Translation«. Innan jag spelade fick jag frågan vad låten »Allt som är ditt« handlar om. »Rape«, sa jag och då dog stämmingen en ganska lång stund. Lustigt nog hamnade »Vi kommer att dö samtidigt« på kanalens A-lista efter det.




Relaterat

Fri till slut