ARKIVRECENSION George Jones: Walk Through This World With Me, The Complete Musicor Recordings 1965–1971 (Part 1) + A Good Year for the Roses, The Complete Musicor Recordings 1965–1971 (Part 2)




8
av 10
  • Artist
  • George Jones
  • Album
  • Walk Through This World With Me
  • Bolag
  • Bear Family/Border
8
av 10
  • Artist
  • George Jones
  • Album
  • A Good Year for the Roses
  • Bolag
  • Bear Family/Border


Två boxar fångar countrylegendaren när han var som bäst men också mest pressad. (Ur Sonic #47, juni 2009.)

Man skulle ha varit med. Tänker här då inte främst på  alla gånger i skivstudion då han var för berusad för att kunna stå på benen men med sin naturbegåvning till röst  ändå klarade av leva upp till det »King of Broken Hearts«-epitet Gram Parsons och Keith Richards frekvent använde på honom vid sina maratonlånga sittningar med George Jones-vinyler i den där franska villan där »Exile on Main St.« blev till.  

Åsyftar inte direkt heller liveuppträdandena som från en kväll till en annan kunde växla mellan det hejdlöst inspirerade och det bottenlöst oinspirerade.  

Allt det där, som man knappast skulle neka att få ta del av, kan man ändå i vissa aspekter relatera till och se framför sig.  

Men bortom fattning intressant hade det varit att få bevittna alla rent obegripligt galna upptåg, alla spontana och självsvåldiga stollaryck.  

Ta den där gången 1966 då han, nyrik och lite uttråkad med ett äktenskap på upphällningen, beslutade bygga ett nöjesfält av den sort som countrystjärnor alltid varit svaga för  – med Dollywood som det mest kända exemplet. Ett ställe dit fansen kan vallfärda i busslaster, vräka ut pengar på billigt producerade souvenirer och ibland, när artisten är turnétrött, rentav få se sin favoritstjärna uppträda på dennes hemmaplan.  

Initialt var George Jones Rhythm Ranch rentav lite mer än så. Det var en riktig gård, med boskap och hela baletten. Dessutom med ett pråligt herrasäte, byggt för vid tidpunkten oblyga hundratusen dollar, åt den ofta frånvarande ägaren. Men när han väl behagade vara hemma fann han visst gemyt i att med händerna bakom ryggen och ett grässtrå i munnen beundra den gitarrformade poolen på husets baksida. Ett ännu roligare nöje var att inte så lite på lyran köra runt på ägorna i sitt senaste förvärvade vrålåk och få alla kossor, tjurar och hästar att löpa amok. En gång blev Jones till och med stämd av en man som hade kört på ett av hans vettskrämda kreatur och fått sin bil förstörd…  

Med en furiös iver fortsatte Jones att plöja ner pengar i både en rodeoanläggning och en omfångsrik utomhusscen. Invigningen hölls den självaste 4 juli med idolen Lefty Frizzell och nye hete countrykollegan Merle Haggard bland gästartisterna.  

Detta blev även det sista arrangemanget på George Jones Rhythm Ranch.  

Inte på grund av publikfiasko, snarare tvärtom!  Från varenda intilliggande  stad, by och avkrok utan namn  i östra Texas vällde det fram  hugade nöjeslystna som på ett  eller annat sätt kände stjärnan  själv eller någon i hans närhet, eller som visade sig vara släkt med honom, eller vänner till släkt eller… Innan kvällen var över hade Jones släppt in lika många gratisåskådare som betalande. Efter att alla artister, musiker, byggjobbare, vakter och annan personal fått betalt visade det sig inte bli särskilt många slantar över. Risken att åka på fler bakslag fick honom att bomma igen området.  

Det skulle nu dröja ett tag innan omgivningen fick reda på det beslutet. Direkt efter den lätt kaosartade öppningskvällen visade sig nämligen George Jones vara spårlöst försvunnen  – med just de slantar som blev över.  

Det sista vittnesmålet angav att han i sällskap med Haggard och ett följe av okända kvinnliga bekantskaper pyst i väg till ett icke angivet hotell för lite  rajtantajtan. Eller, lite och lite  – närmare bestämt fyra veckor av rajtantajtan.  

Under tiden var förstås många oroliga och upprivna, ingen lika mycket som hans fru Shirley. Redan före denna eskapad tyckte hon att maken tog sina äktenskapliga åtaganden med en lite för rungande klackspark. Alla hennes försök att få hela trupper av vänner och bekanta att hitta den ostyrige familjeförsörjaren visade sig resultatlösa.  

Till slut kom han så hemkrypande. Orakad, blek, ett vrak. Med svansen mellan benen och iklädd samma flådiga Nudie-kostym han hade burit senast han sågs, fast i långt mer vanställt skick. Vid åsynen av honom kom en vän till familjen utspringande och ropade: »George, var i hela friden har du varit?«  

Med en tom blick fäst någonstans i ett dunkelt fjärran muttrade countryhjälten för sig själv och med viss avsmak: »Jag har varit full…«  

Och det är just den sortens hjärnsläpp som ekar på George Jones skivinspelningar från den  här perioden. I de putslustiga upptemponumren hör man den luriga glimt i ögonen som alltid har en blick över för fladdrande  kjolstyg och oöppnade buteljer; i de mer stilla låtarna hör man sviterna av de kraschlandningar som oundvikligen följer på upprepat, utdraget rövarliv.  

Gissningsvis har ingen just nu levande artist kraschlandat så ofta som George Jones. Eller, för den delen, rest sig på elva lika många gånger.  

Året efter ranchförsöket åtnjöt han sin första singeletta på fem år med »Walk Through This World With Me«. Ånyo läge för ändlöst firande, excesser och allt annat än genomtänkta idéer. Och inte för sista gången. I en alltmer vansinnig takt skulle det fortsätta så där i nästan tjugo år till; innan Jones i mitten av åttiotalet efter många prövningar, otaliga återfall och oräkneliga inställda spelningar rättade sig in i en någorlunda nykter livsföring.  

Alla hans skivbolagsperioder fram till och med Epic-eran är värda att gräva ner sig i. Ingen av dem rymmer emellertid så många och höga toppar som åren på Musicor 1965 –1971.  

Av dessa båda boxar framgår det tydligt att hans hysteriska produktivitet  – fem –sex album per år var rutin  – ofrånkomligen även resulterade i undermåligheter som sannolikt aldrig hade klarat sig förbi kvalitetskontrollerna på tidigare hemvister som Mercury och United Artists. Jones skrupelfrie manager och »producent« Pappy Daily piskade här upp ett arbetstempo som fick de annars löpande band-disciplinerade studiomusikernas vanliga Nashville-tillvaro att framstå som ett shangri-la för patologiska slackers.  

Halvhjärtade nyinspelningar på egna gamla succéer och fantasilösa repriser på samtida countryhits är aningen överrepresenterade i artistens Musicor-diskografi. Ändå finns på lådornas sammanlagt nio CD-skivor tillräckligt många  – ja, låt oss säga ett hundratal  – av de där låtarna som gör att man aldrig behöver tvivla på vart man ska vända sig när man vill få människans allra mest ensliga desperation gestaltad. »Long As We’re Dreaming«. »Don’t Keep Me Lonely Too Long«. »Say It’s Not You«. »Life Turned Her That Way«. »I Turned Her That Way«. »Your Angel Steps Out of Heaven«. »Beneath Still Waters«. »Tell Me My Lying Eyes Are Wrong«. Ballader som vida sträcker sig bortom genren country och musikaliska kategoriseringar över huvud taget, som snarare handlar om… kampen för överlevnad.  

Allt med en sångare som fraserar eller betonar vissa specifika ord med sådan träffsäkerhet att till och med den som inte kan ett ord engelska förstår utsattheten. Som bättre än någon annan vet när han ska hålla kvar vid en ton och när det är dags att släppa i väg en annan. Som med sin känsla för rytm och tajming är kapabel att gestalta den ljudlösa dunsen av ännu en punkterad dröm.




Relaterat

Gillian Welch
Utan Gud på sin sida