ARKIVRECENSION Orange Juice: The Glasgow School




8
av 10
  • Artist
  • Orange Juice
  • Album
  • The Glasgow School
  • Bolag
  • Domino/Playground


Jenny Damberg tar del av en nödvändig och på alla sätt rättfärdig historielektion. (Ur Sonic #24, september 2005.)

Det är sjukt, men jag har aldrig orkat lyssna på Orange Juice.  

Jag har vetat att jag borde, inte minst för att jag borde gilla det; jag gillar ju banden som säger att de gillar dem. Men det är väl därför. Det finns ett »borde«, det blir trist.  

Det är som Beatles-syndromet, man orkar inte skaffa skivorna för man vet hur de låter. Eller ta Håkan Hellström, för ett mer aktuellt exempel på en artist som man inte orkar bry sig om eftersom han redan är så upptagen av praise, och eftersom hans musik ändå är överallt, hela tiden.  

Så är det ju inte riktigt med Orange Juice. Jag har hört dem hemma hos folk, på klubbar och låt för låt på olika samlingsskivor  – men i ett lite vidare perspektiv är de ju näst intill officiellt erkända som förbisedda. Med tanke på hur mycket de måste ha betytt för hur indiepopens utveckling är det förmodligen också så.  

Orange Juice bildades i Glasgow i slutet av sjuttiotalet, på den tiden när man hittade varandra genom att kolla efter folk som läste musiktidningar på stan. Det var så The Go-Betweens Robert Forster och Grant McLennan fann varandra i Melbourne (några år innan de åkte till Skottland och hängde med Orange Juice). Och när Steven Daly först tog kontakt med Edwyn Collins var det enligt sägnen för att han såg honom läsa Melody Maker i väntan på skolbussen.  

Orange Juice delade en del av punkens ideal, men var trötta till döds på den dumhet, maskulinitet och smutsighet som präglade scenen. De lyssnade på äldre, välkammad pop, soul och disco  – och Velvet Underground  – och på samma sätt som de samtida Gang Of Four ville de göra musik där allt det smälte samman till något modernt, något nytt. Men medan Gang Of Fours take på postpunk resulterade i kritvit, spikrak funk om samhällets orättfärdigheter gjorde Orange Juice janglig pop som frustrerat trampade på stället med huvudet fullt av kärlek.  

»The Glasgow School« samlar det tidiga Orange Juice. A- och B-sidorna från de fyra singlar bandet släppte på Postcard under åttiotalets två första år, plus låtarna från »Ostrich Churchyard«,  som skulle ha blivit bandets albumdebut, men som på grund av bolagsstrul släpptes först 1992.  

Det är väldigt svårt att ha några invändningar. Tjugofem år senare låter det fortfarande modernt. »Falling and Laughing«, »Love Sick« och »Simply Thrilled Honey«  – och minst tio till av den här skivans tjugotvå spår  – är naturligtvis helt oantastlig pop. Fantastiska melodier, med perfekt avvägd avighet, mullrande trummor och exakt, stelt sväng i botten för Edwyn Collins som sjunger som om han fått stryk gång på gång men bara måste resa sig och så väl han förmår formulera sina trasade förhoppningar.  

Det är musik som får en att vilja läsa på universitet. Som får en att tro på att det handlar mer om bra kläder än naturlig skönhet. Det  är  väldigt svårt att ha några invändningar mot det.  

Glasgow-banden Franz Ferdinand och Belle & Sebastian har gjort vad de kunnat för att uppmärksamma världen på Orange Juice, och även om de verkligen förtjänar ett bredare erkännande har deras avtryck ändå varit tydligare än de flesta andras. Bara en sådan sak som att två av låtarna här, »Wan Light« och »Blue Boy«, blivit bandnamn för artister utgivna av Labrador respektive Sarah. Två bolag som i sin tur definitivt skulle ha sett annorlunda ut om det inte varit för Postcard Records.  

Det går liksom inte att argumentera emot att »The Glasgow School« är en nödvändig och på alla sätt rättfärdig historielektion. Det enda jag önskar är egentligen att det inte kändes som en sådan också.




Relaterat

Fri till slut