Ossler




Foto: Per-Anders Jörgensen



En mental krigsbild omformad i ljud. Med sin nya, Berlin-inspelade skiva tar han som ser glada låtar som en förolämpning sin nattsvarta musik ännu längre in i mörkret. Lennart Persson träffar Pelle Ossler. (Ur Sonic #42, september 2008.)

Pelle Ossler skrattar. Ofta.

Jag har själv sett det.

Senast när fotograf Jörgensen visar oss ett Youtube-klipp där någon fingerfärdig manipulatör har förvandlat Hitler från filmen »Undergången« till en hysterisk försäljare av hemelektronik.

Men med Osslers musik är det annat. Den skrattar inte särskilt ofta.

Han medger, möjligen lite ovilligt, att en av låtarna på hans nya album inte är av det nattsvart mörka slaget.

Men han betonar i nästa andetag att han är »en alldeles vanlig, alldeles okomplicerad människa«. Tro det den som vill.

– Möjligen har jag alltid burit på, kämpat mot, en känsla av att stå utanför. Av att alltid behöva ta mig in för att få vara med…

Vi närmar oss kanske en sanning.

– Min fyrtiofemåriga livserfarenhet säger mig att tillvaron är ett gungfly, att varje människa en potentiell mördare och sadist. I varje ögonblick hotar djup tragik, ingenting är riktigt sant och det enda man kan vara riktigt säker på är att man en dag kommer att dö ensam. Vet man det känns det underligt att göra feel good-musik. De som sysslar med det är antingen korkade eller så stoppar de huvudet i sanden.

– Människans utveckling och historia är kantad av fasa – och så kommer det att fortsätta tills vi utplånat oss själva. Det är ingen dystopi utan realitet. Och i förhållande till det blir min musik ändå rätt så uppåt, eller hur?

– Jag har hur som helst aldrig stått ut med glada, soliga låtar. Jag tror inte på dem, det är som att de förolämpar min intelligens.

Kanske har de fel färg.

– Färg är viktigt. Jag gillar till exempel svartvita filmer bäst. Och för mig har alla låtar en färg. Som låtskrivare gäller det att frammana sådana färger i mina lyssnare, men jag ger inte bort dem gratis. Jag vill inte förolämpa deras intelligens, man måste vara beredd att jobba för att hitta historierna och budskapen. Det måste finnas »tuggmotstånd« i musiken.

– Jag försöker göra musik och text som liknar mina drömmar, som jag haft så länge jag minns. De är inte direkta mardrömmar, men de innehåller alltid en orolig eller obehaglig känsla av att nånting inte står rätt till. Och jag är säker på att de här drömmarna talar om saker för mitt förstånd som förståndet självt inte är kapabelt att begripa.

 

»Jag lägger inte ner om du säger stopp

lägger inte ner om du ber mej gå

jag släpper inte taget om du ber mej gå

för nu är det så

att jag kommit för att borra hål«

– »Borra hål«

 

Han koketterar aldrig med mörkret, som black metal-clownerna, han stirrar bara rakt in i det. Kanske för att förstå, kanske för att han inte kan låta bli. Och han vågar göra det, han är inte rädd för att ta sig in i sprickorna mellan Blondinbella och idrottshysterin, mellan Botox-karusellen och de eviga schlagerfestivalernas falska TV- mys. Det som är det verkliga, obevekligt framskridande livet. Där kärleken, omtanken, solidariteten är varor det är konstant, provocerande brist på.

– När jag tittar på samhället, hur folk lever sina liv, vad folk gör, så verkar det så fullständigt tomt. Men det egentliga varandet försiggår i djupare skikt, och där finns ingen logik, i varje fall ingen logik som vårt förstånd fattar. Det är på ett djupare och kanske sannare plan. Jag tror att all konst är en länk mellan dom här skikten.

»En natt

som den här

när ingenting stör oss alls

dansar vi på bara knän«

– »En förlorad vals«

 

Man skulle schablonmässigt kunna säga att han tolkar stämningarna i dagens Sverige, men det är nog snarare så att han visar oss ett Sverige vi har framför oss. Ett Sverige vi kanske helst skulle slippa.

 

»Hon talar ett språk jag förstår

hennes röst är vacker och klar

den klingar i luften så full av liv

när hon beskriver döende hav

jag trycker mej mot hennes bröst

när orden tagit slut

hon har ett brus i sitt hjärta

som inte hittar ut«

– »Ett brus«

 

Eller så är det bara ett personligt helvete som iscensätts. Det är svårt att avgöra; det stora och det lilla och det personliga och det politiska rör sig ständigt in i vartannat. Ibland får man för sig att han inte ens behöver orden. Instrumentalen »Svinbesättningen« – som inleder »Ett brus«, Osslers nya album – är en dystopisk marsch rakt in i en så klaustrofobiskt obehaglig stämning att den på några minuter kan göra en köttälskare till militant vegan. Slakthusets panik blir vår.

Men han är en väldigt skicklig, väldigt känslig hantverkare när det kommer till textförfattande. I ögonblickskorta, glasklart filmiska sekvenser bjuder han oss total, ibland nästan överrumplande närvaro i sina egna historier.

 

»Det var där nånstans han irrade den natten

i stövlarna han lånat av far

det var som nånting han förlorat

men han talade aldrig om vad det var

jag ropade hans namn i dagarna tre

jag letade så långt mina ögon kan se

men i botten av en lergrav ser man ingenting

Nu har jag fyllt lergraven med sten

som vi släpat bort från åkern varje vår

det är som det växte sten ur jorden

ett mysterium jag inte kan förstå

klockan här i köket rör sej en minut

han skulle fylla 12

det var 30 år sen nu

och i botten av min kopp har socker torkat in«

– »Lergraven«

 

Och man vill kanske inte alltid riktigt veta vad som döljer sig bakom de där texterna. Smärtan mår kanske ändå bäst av att stanna där bakom orden. Samtidigt dras man, dras jag, dit. Av den enkla anledningen att allt också på ett eller annat vis handlar om en själv. Man bränner sig på den där smärtan, men man vill ändå ha svaren som döljer sig någonstans i den.

 

»I ett slutet rum under bottenplan

efter all den tid som gå har jag blivit van

jag tänker inte klart

men vad jag tror att jag minns

är att jag lever

i ett rum som inte finns«

– »Ett slutet rum«

 

Det unika är inte att Osslers texter står för sig själva som lyrik, det märkvärdiga är att de också fungerar så väldigt väl som sångtexter. Och att de så villigt gifter sig med hans vemodsvackra melodier.

Albumet »Ett brus« rymmer väldigt vacker musik, inte att förglömma.

Vacker, ohjälpligt sorgsen, ljudmässigt sprungen ur bilden av en sönderbombad huvudstad. Logiskt nog inspelad i just det Berlin den bilden kommer ifrån.

– Det är en historiskt oerhört spännande plats, insvept i magi och myter. En stad som har varit ett tillhåll för alternativ kultur sedan före andra världskriget. Sedan är det så klart väldigt fascinerande, allt som hände under det kalla kriget, då västmakterna inte ville ge upp sin del av staden. Vilket resulterade i att staden delades i två halvor, med en hög mur emellan. Helt absurt. Västberlin blev en liten »väst-ö« mitt i kommunistblocket!

Och förblev med sina dryga två miljoner invånare Västtysklands största stad. Som den sovjetiske ledaren Chrusjtjov hotade med att annektera under Kubakrisen 1962; allt medan västberlinarna roade sig dygnet runt. Som en kompensation för inskränkningarna i den personliga rörligheten hade förbundsregeringen nämligen upphävt all reglering av stadens krog- och nöjesliv; allt hölls öppet tills spriten tog slut. Och det gjorde den aldrig.

Ossler bodde med sin familj i Västtyskland under åren 1963–1970.

– Jag minns tydligt resor med familjen till Västberlin. Jag minns den långa sträckan genom Östtyskland, en motorväg genom öde ingenmansland. Jag minns taggtråden man såg överallt och tunga pansarvagnar som alltid rullade någonstans i bakgrunden. Jag minns att vi gick längs muren och alla vakttornen och att jag och min bror ville ända fram och känna på muren, men att min far sa att då kunde vi bli skjutna av vakterna i tornen!

Han minns också känslan av familjens isolering i det nya landet.

– Jag var jätteliten när vi flyttade dit och min mor var bara tjugo. Hon kom från lilla Ven och satt plötsligt i ett främmande land, tämligen ensam med tre barn; min far var alltid på resande fot. Den isoleringen kan inte ha varit lätt. Hon hade inte en tillstymmelse till nätverk, kunde inte ens språket.

– Från det kommer nog mitt eget utanförskap, min känsla av att alltid stå utanför och betrakta omvärlden som genom ett fönster. Och uppfatta världen där ute som rätt förskräcklig. Man är instängd, man är inte med

– När vi kom tillbaka till Sverige talade jag ganska dålig svenska, så jag blev än en gång en udda fågel, i mitt eget land. Vilket kanske varit okej om jag hade varit udda ända in i hjärtat, men jag var ju bara en helt vanlig påg…

 

Där var det igen. Helt vanlig, men utanför.

Myten om Berlin växte genom livet i honom, inte minst med hjälp av musiken. Och den där studion på Köthener Strasse, nära Tiergarten, framstod som alltmer lockande.

– Lou Reed spelade in »Berlin« [förvisso på plats i London och New York]. Bowie och Iggy Pop åkte dit. Einstürzende Neubaten, Nick Cave spelade in där. Gun Club gjorde »Mother Juno«.

– Och Hansa-studion är något slags hjärta i hela den myten. Jag har nog alltid haft en längtan dit, men aldrig sett det som en konkret möjlighet att få spela in där.

Så en dag sprang han på producenten Michael Ilbert på Söder i Stockholm.

– Han sa att han skulle flytta till Berlin. Och eftersom Ilbert varje gång jag träffat honom har varit på väg att flytta till New York eller Oslo eller något annat häftigt ställe, så nöjde jag mig med att säga att om det nu blev så, då ville jag komma dit och spela in. Två år senare ringde han, från Hansa-studion!

Ossler och Thåström, som också blev nyfiken, åkte genast dit. De togs på den stora rundvandringen av Ilbert – och blev båda övertygade om att de ville spela in där. Ossler har nu gjort det.

– Det som lockade mig mest var förstås deras stora inspelningsrum, »the Great Hall by the Wall«, där Bowie spelade in »Low« och »Heroes«. Det är högt, högt i taket, en fantastisk rumsklang. Det är ett riktigt gammalt hus, ett av de få i Fotsdamer-området som inte bombades sönder och samman under krigets slutskede. Vilket är ett under, för det låg ju mitt i maktens centrum, mitt i nazismens hjärta.

– Bilden av det sönderbombade Potsdamer Platz var faktiskt bilden av det sound jag var ute efter för inspelningen. Jag vet inte om det var något jag lyckades fånga, eller om det ens blev ett specifikt Berlin-sound, men det är helt klart att allt hade blivit mjukare och varmare om jag hade gjort inspelningen i Sverige.

En mental krigsbild omformad i ljud. Men det är ett annat slags historia som sitter i det gamla husets innerväggar.

– Vi fick träffa en av studions gamla tekniker. Han berättade om hur U2 varit där för att spela in med Brian Eno, som vid ett tillfälle underkände två nya låtar bandet presenterade för honom. »Det här håller inte, kom tillbaka med en bra låt i stället«, var hans befallning. Då gick Bono och skrev »One«, som han sedan satte sig och spelade ensam med akustisk gitarr i just det rummet.

– Den där teknikern visade oss också den lilla skrubb med fula vävtapeter där Eno satt och experimenterade med sina bandspelare. Man kunde se att han hade suttit och klottrat med kulspetspenna på väggarna när inspirationen hade sinat – på ett ställe stod det till och med »boring«.

Det var kanske då det krävdes lite handfast inspiration från verkligheten. Huset låg bara fem–tio meter från muren och man såg över till andra sidan från översta våningen. Där stod Bowie och Eno ofta.

Den stora studion låg sedan under många år i träda. När Ilbert kom dit var kontrollrummet omgjort till bar och den stora inspelningshallen, en gång byggd för att stadens byggmästare skulle kunna hålla storslagna fester där och sedan i ett lämpligt format för att spela in trettiotalets stora orkestrar, hyrdes ut för bröllop och andra fester. Och de flesta inspelningar görs numera i en betydligt mindre, mer konventionell, topputrustad studio på annat ställe i huset.

– Men Ilbert och jag ville ju spela in i det stora rummet! Så vi drog ned en fet, hundra meter lång kabel från hans kontrollrum några våningar upp i huset, genom en gammal kökstrappa. Det fanns visserligen kablar dragna genom hela huset, men ingen visste var de började och var de slutade, och alla ritningar var borta. Enda problemet var att det plötsligt var två våningar emellan oss och vår producent. Det blev en väldigt korthuggen kommunikation mellan våningsplanen: »Det där lät förjävligt, gör om!« »Håll truten och tryck på recordknappen!« Inget mer än det mest nödvändiga.

Inspelningen gjordes i princip live, en låt i taget, som under en vanlig spelning.

– Till en början blandade sig rumsljuden för mycket, ljudet »fäste« inte, när vi blåste på för fullt. Så vi var tvungna att skruva ner – och att spela mindre, med färre och lättare anslag. Vissa låtar fick vi helt montera ned, allt vi hade repat gick i sopsäcken, för att vi skulle kunna bygga upp något helt annorlunda. Så man kan verkligen säga att studion formade soundet. Och i motsats till hur det brukar vara så lät allt vi fick ner på tejp helt fantastiskt.

 

De flesta av albumets låtar bygger på ett enda ackord, ett enda beat. Och Christian Gabel, Conny Nimmersjö och Ulf »Rockis« Ivarsson följer efter Ossler som ett riktigt band, i absolut synkronisering med ledarens minsta andetag. Genom mardrömsgnissel, maskinhallsödslighet och den allra vackraste, mest sköra kärlekslängtan.

Det hörs att de gillar att spela tillsammans. Och man önskar konstellationen ett långt liv.

– Jag vet inte, ibland känns det som en tung börda att syssla med musik. Och att skriva texter.

Han har numera en parallell karriär som snickare. Och ser plötsligt en väg ut:

– Man skulle kanske såga av sig några fingrar, lösa ut försäkringsmiljonerna, åka på semester ett par år och slippa spela…

Och så skrattar han. Igen.

 

ALBUM FÖR ALBUM

 

Text: Pierre Hellqvist

 

Han har ett förflutet i grupper som Slobster, Amazonas och Wilmer X. Men Pelle Osslers unika ljudvärld, omisskännliga rocklyrik och trasiga vemod hittar man bara på hans plattor i eget namn.

 

Hotel Neanderthal

Nonstop, 1997

7

Tämligen konventionell gitarrpop jämfört med senare skivor. Men redan på solodebuten märks vilket oortodoxt förhållningssätt Ossler har till såväl det svenska språket som rocktexter på det stora hela. Han tar ord i sin mun som få andra skulle välja att använda (»åderlåtna elefanter«, någon?), besjunger bortglömda platser och lyfter fram existentiella frågor utan att för den skull utmåla dem som just sådana.

 

Desorienterad

EMI, 2001

6

Ambitiös dubbel vars upplägg – en avskalad skiva, en mer utåtriktat slamrig – borde ha passat den här mannen perfekt. Trots flera stora stunder känns det så här i efterhand främst som något han behövde »få ur vägen« för att nå fram till det uttryck som till fullo fann sin form på uppföljaren.

 

Den siste som kom ut

Dust, 2002

8

Allt det fula, kantiga och skeva som siktats på föregångarna tillåts blomma ut i full frihet. Text och musik agerar slutligen helt i symbios med varandra. Så påträngande att det lätt skulle kunna gränsa över i det outhärdliga om det inte vore för att vägen till förfall i regel även rymmer mått av skönhet och medmänsklighet.

 

Krank

Dust, 2005

8

Dessa förtätade, igensotade scener från apokalyptiska fabrikslandskap i ett Europa som aldrig syns i turistbroschyrer eller resebilagor skulle kunna vara hämtade från en sentida Thåström-skiva. Likaså känslan av oåterkalleligt utanförskap. Sålunda knappast en slump att Ossler har figurerat i Thåströms kompband och varit en av hans sparringpartners i Sällskapet-projektet, skåningen besitter tvivelsutan visioner som rufsfrisyren själv delar – eller vill komma åt.

 

OSSLER x 40 – EN SPELLISTA




Relaterat

En episk berättelse
Tom Waits
Joe Henry
»Livet är bra!«