ARKIVRECENSION Bob Dylan: Another Self Portrait (1969–1971) – The Bootleg Series vol. 10




8
av 10
  • Artist
  • Bob Dylan
  • Album
  • Another Self Portrait (1969–1971)
  • Bolag
  • Legacy/Columbia/Sony


Utskälld skiva får nytt skimmer. (Ur Sonic #70, september 2013.)

Lyxutgåvan av del tio i »The Bootleg Series« är ren Bob Dylan-pornografi. Skivorna ligger i en bok i singelformat med läckra bilder på mastertejper. En andra bok innehåller foton på Dylan av John Cohen och Al Clayton. Dessutom har Greil Marcus, musikjournalisten för fyrtiotre år sedan författade en berömd sågning av »Self Portrait« i Rolling Stone, skrivit en text där han tar upp en del trådar från sin bok »Invisible Republic«. Dubbel-CD-varianten av »Another Self Portrait« innehåller inspelningar huvudsakligen gjorda 1969–1971. På deluxe-släppet följer hela »Self Portrait« samt konserten från Isle of Wight-festivalen 1969 med som extraskivor.

Visst är det överkurs, men det ger en rik bild av Dylan vid den här tiden och även om »Self Portrait« fortfarande är ganska usel får den ett annat skimmer i samklang med låtarna som grävts fram till den nya samlingen. De alternativa tagningarna av sånger som hamnade på »New Morning« är intressanta och många av låtarna har mycket mer själ i dessa råmixar, som den korta versionen av »Minstrel Boy« hämtad från »The Basement Tapes«-arkivet.

Åtskilligt av det tidigare outgivna är av toppklass, exempelvis tolkningarna av folksångerna »Pretty Saro« och »Railroad Bill«, samt – förstås – en demoversion av »When I Paint My Masterpiece«. Mjuka, känsliga skapelser av Tom Paxton och Eric Anderson tillhör också höjdpunkterna. Dylan sjunger avslappnat, försöker hitta nya röster, pendlar mellan att vara Robert och Bob. »Self Portrait« var väl också ett sätt att jävlas med managern Albert Grossman. Bra musik blev det i alla fall, åtminstone när materialet stuvas om – en halv livstid senare.

 




Relaterat

Utan Gud på sin sida