ARKIVRECENSION Bob Dylan: Modern Times




8
av 10
  • Artist
  • Bob Dylan
  • Album
  • Modern Times
  • Bolag
  • Columbia/Sony


Mest av allt en svängig liten rock’n’roll-platta. (Ur Sonic #30, september 2006.)

Bob Dylan är irriterad på sakernas tillstånd, fortfarande. I en femton år gammal dagstidningsintervju oroar han sig för att om folk förr i tiden hade gemensamma hjältar och förenades av samma myter, legender och värderingar så är det i vår tid bara McDonald’s och Walt Disney som för folk samman. Och sedan den intervjun har vår man befunnit sig på ett ändlöst korståg i kamp för traditionen, sägnerna, den uråldriga musiken och, möjligen, den ursprungliga värdegemenskap han tycks förknippa sextiotalet med.

Omfamnandet av det bottenlösa amerikanska musikarvet hade han med sig redan när han lämnade Hibbing. Det aktiva återerövrandet av det började med de underskattade bluesalbumen »Good As I Been to You« och »World Gone Wrong« i början av nittiotalet. (Hans version av The Mississippi Sheiks »I’ve Got Blood in My Eyes« på det senare skulle suttit perfekt på »Modern Times«.) Men redan på det bespottade albumet »Down in the Groove« hade han gjort kärleksfulla nedslag i bland annat Wilbert Harrisons »Let’s Stick Together«, Arthur Alexanders »Sally Sue Brown« och Hank Snows »Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)«. Och jag har minst nio bootlegvolymer med bara de covers han hittills har spelat under sin »Never Ending Tour«. Så den som fortfarande tror att Dylan bara snott från och inspirerats av Woody Guthrie ska nog tänka om.

Hans never ending radioshow på satellitkanalen Sirius XM är på samma vis en enda lång, glädjefull hyllning till samma arv.

Som vanligt är det så klart svårt att veta vad den illmarige, cyniske och längst in djupt humanistiske mannen egentligen vill säga. Men nog vilar det en stämning av undergång över »Modern Times«, och inte bara för att Dylan i sina texter nämner både den 11 september-attentaten och orkanen Katrina. Kanske är detta en apokalyptisk blues, en nattsvart lägesrapport klädd i sekelgamla bilder, dofter, vägsträckningar och fördomar (»I want a real good woman to do just what I say«)? Kanske är det tredje delen i en ångestriden dödsmässa?

Men förmodligen är det inget annat än den bästa, svängigaste lilla rock’n’roll-platta Dylan kan och vill göra just nu; en egen kärleksförklaring till den musik han låg i sängen och lyssnade till när han var femton. Och alla som söker en moral eller ett sammanfattande budskap kan lika gärna skjuta sig själva i knäna.

Man har åtminstone inte tråkigt en enda sekund. Och man kommer gång på gång på sig själv med att digga musiken innan man hört texten; det var länge sedan. Rocklåtarna rör sig framåt som ett hangarfartyg i balettskor och de förbluffande väl sjungna balladerna skulle definitivt kunna få ut dansbandspubliken på banorna. De vaknaste av världens politiker borde dessutom ha ett och annat att lära av den avslutande, iskalla niominutersvandringen genom vår förtäckta samtid.

Man kan överraskas av att Dylan i dag anses så »hipp« att han inte redan slaktats på grund av sin ålder. Man kan förundras över hur trendkänsliga popskribenter ens kan sänka sig till att lyssna på ett så här extremt »gubbrockigt« album, man kan undra hur de lyckas handskas med en textmassa som så obönhörligt refererar till en tid då inte ens deras föräldrar var födda. Man kan också bara glädjas över att de gör det. Och över att detta album säljer som om slutet vore nära och det inte fanns något annat att köpa. Men hipp var han nog senast för sådär fyrtio år sedan.

Men bandet han gjort skivan med och som han har turnerat med ett antal år nu är det bästa han haft sedan han då for världen runt och designade om sextiotalet med The Hawks. Mest av allt för att det så icke-neurotiskt och glädjefullt vilar i just traditionen, i det som mindre vetande kallar »gubbrock«. Det här gänget gillar sin blues och rockabilly, och skäms inte för det. Eller för att de så till den milda grad hört, älskat och förundrats över Baby Face Leroy-versionen av »Rollin’ and Tumblin’«, inspelad för snart femtiosju år sedan, att de gör sitt yttersta för att återskapa kraften i den. Man måste älska dem även om de misslyckas.

Och glädjas över att Dylan ännu inte verkar mogen för att möta Elvis i den stora jukeboxen i himlen. Han har andra saker att tänka på:

 

»I’ve got troubles so hard

I just can’t stand the strain

some young lazy slut has

charmed away my brains«

 

Man ser framför sig hur han ler ett snett, liderligt leende när han levererar sin text. Som en Howlin’ Wolf, en Ronnie Hawkins eller en Little Richard.

 




Relaterat

Utan Gud på sin sida