ARKIVRECENSION Bob Dylan/Diverse artister: The 30th Anniversary Concert Celebration




7
av 10
  • Artist
  • Bob Dylan/Diverse artister
  • Album
  • The 30th Anniversary Concert Celebration
  • Bolag
  • Columbia/Legacy/Sony


Storslaget kalas då Bob Dylan firade trettio år som skivartist. (Ur Sonic #73, mars 2014.)

Som event var det förstås närapå oklanderligt: Bob Dylans trettio första år som skivartist firades i oktober 1992 med en extravagant konsert i Madison Square Garden på New York där kollegor tolkade hans låtar och han själv kom in mot slutet för att riva av ett par.

Som ofta i sådana här sammanhang går det ha synpunkter på artisturvalet, men de ansvariga tänkte ändå på det mesta.

Man täckte in allt från Dylans folkrötter (The Clancy Brothers) till Greenwich Village-eran (Richie Havens, Carolyn Hester). Från de som tydligt påverkades av honom på sextiotalet (Roger McGuinn, George Harrison, Neil Young, Lou Reed, The Band så klart) till hans släktskap med klassisk country (Johnny Cash & June Carter, Willie Nelson, Kris Kristofferson) och ny country (Mary Chapin Carpenter, Rosanne Cash, Shawn Colvin, Nanci Griffith). Från hans betydelse för soul (Stevie Wonder, The O’Jays), elektrisk blues (Eric Clapton, Johnny Winter) och nästa rockgeneration (Tom Petty, John Mellencamp, Chrissie Hynde) till det tidiga nittiotalets färska stjärnor (Sinead O’Connor, Tracy Chapman, Pearl Jam).

Lägg till Booker T. & The MG’s som husband. Och, som alltid med på ett hörn, Ron Wood.

»Bobfest« (som Neil Young döpte kvällen till) har mest gått till historien för att Sinead O’Connor – i kölvattnet på sin »riva sönder bild på Påven«-skandal i Saturday Night Live – blev utbuad av den, skulle det visa sig, måttligt toleranta Dylan-publiken. Det spelar ingen roll att Kristofferson tröstar henne med orden: »Don’t let the bastards get you down«, när alla artister mot slutet utövar allsång till »Knockin’ on Heavens Door« står Sinead som en trotsig skolunge med armarna i kors. Man kan till viss del förstå henne, men det är synd att hon aldrig fick sjunga »I Believe in You« (en version från repetitionerna är med som bonus här). Då hade hon verkligen gett häcklarna svar på tal, som Dylan på Newport 1965.

Även om såsiga moment förekommer håller de flesta framträdanden hög klass, inte sällan i hyllningsobjektets minst sönderspelade skapelser. Willie Nelson visar vibrerande träskmagi i »What Was it You Wanted«. Ron Wood studsar in med nödvändig energi i »Seven Days«. Tom Petty & The Heartbreakers gör en listigt smygande »License to Kill«. The O’Jays leder »Emotionally Yours« in i kyrkan. Trojkan Chapin Carpenter/Cash/Colvin skänker en ny sorts lyskraft till »You Ain’t Goin’ Nowhere«. Neil Young, fenomenal i varje sekund och sekvens, tar sig an »Just Like Tom Thumb’s Blues« och »All Along the Watchtower« med en nästan skrämmande glöd.

Efter ett utskällt, bitvis vilset åttiotal hade Dylan de närmaste åren före galan åter visat vitalitet, med början vid Traveling Wilburys-succén 1988 och efterföljande års mästerliga album »Oh Mercy«. Den här kvällen bidrog utan tvekan till att hans starka men emellanåt ifrågasatta status en gång för alla cementerades. Sedan dess har den väl egentligen heller aldrig ruckats. Låt oss hoppas på en ny Bobfest 2022.

 




Relaterat

Utan Gud på sin sida