ARKIVRECENSION Bob Dylan: The Witmark Demos 1962–1964: The Bootleg Series vol. 9 + In Concert – Brandeis University 1963




4
av 10
  • Artist
  • Bob Dylan
  • Album
  • The Witmark Demos 1962–1964
  • Bolag
  • Legacy/Columbia/Sony
2
av 10
  • Artist
  • Bob Dylan
  • Album
  • In Concert – Brandeis University 1963
  • Bolag
  • Legacy/Columbia/Sony


Likgiltiga Tin Pan Alley-inspelningar av han som satte punkt för Tin Pan Alley. (Ur Sonic #55, november 2010.)

På den gamla goda tiden, när farfar var ung och musik såldes lika mycket i notblad som i grammofonskivor, satt det låtskrivare i specifika musikhus på Manhattan och komponerade slagdängor som sedan köptes av skivbolag och deras artister. Den mest famösa adressen var West 28th Street, mellan Broadway och Sjätte avenyn. Här satt bland annat Fats Waller, Irving Berlin och bröderna Gershwin och pumpade ut tjugofemtusen låtar årligen. Stället gick under namnet Tin Pan Alley.

En ung man från Duluth, Minnesota, ändrade på allt det där. Han kom till New York i januari 1961 med en gitarr över axeln och, som sägen berättar, förändrade musikindustrin.

Så här gick det till: Bob Dylan skrev sina egna låtar, spelade in rasket till enkelt komp och sammansmälte låtskrivaren och sångaren till en och samma person. Tidigare hade det alltså varit två helt olika entiteter. No more.

Plattan som här anmäls är Tin Pan Alleys sista andetag. Bob Dylan står framför en bandspelare inne på sitt musikförlags kontor och spelar in sina egenkomponerade låtar för hugade spekulanter att sedan betala för. Snart skulle han sluta med det och följa sin unika artistiska vision i stället. Och bara något år senare var Tin Pan Alley borta och de flesta nya artister var också låtmakare i sin egen rätt.

Eller som Dylan själv sa i slutet av sextiotalet: »Tin Pan Alley is gone, and I put an end to it«.

De här demoinspelningarna är den nionde volymen i de famösa »The Bootleg Series« och de har redan hyllats unisont över hela den fria världen. Den gemensamma nämnaren hos glasögonormarna till kritiker verkar vara att det här är »den unge bardens första steg mot genialitet«.

Jag har flera invändningar och ska redovisa dem i tur och ordning.

Först och främst är inspelningarna helt och hållet obsoleta för varje Dylan-älskare av rang. Jag har själv haft samtliga Witmark-demos på en bootleg i över femton år. Behöver jag dem igen i påkostad lyxutgåva? Nej.

För det andra är de här inspelningarna i sig själva rätt mediokra. Dylan låter totalt ointresserad på de flesta av dem. Han är bara där för att spela in dem för tänkta köpare. Det finns inga känslor, ingen nerv. Emellanåt är det parodiskt så likgiltig han är. »Let Me Die in My Footsteps« avslutas mitt i med att Dylan säger: »It’s awful long. It’s a drag. I’ve tung it so many times.«

Vidare så gör han senare i karriären nästan alla låtarna i oändligt mycket bättre versioner. Flera gånger om. Dessutom är ljudet till största delen undermåligt .

Jag förstår ärligt talat inte varför det här ska prånglas ut i butik.

Köper man »The Witmark Demos« via vissa specifikt utvalda skivförsäljare får man också sjuspårs-EP:n »In Concert« på köpet. Ljudet är pissigt och låtmaterialet uselt. Lönt att jaga ifatt den? Tänk inte på det två gånger, det är alright.

Bob Dylan är nittonhundratalets störste och viktigaste intellektuelle musikartist. Han är – let’s face it – ett geni. Men det betyder inte att allt han någonsin spelat in är av intresse för kommersiellt bruk. »The Witmark Demos« faller tyvärr in under den kategorin.

 




Relaterat