ARKIVRECENSION Bob Dylan: The Basement Tapes Complete – The Bootleg Series Vol. 11




7
av 10
  • Artist
  • Bob Dylan
  • Album
  • The Basement Tapes Complete
  • Bolag
  • Legacy/Columbia/Sony


Förmedlar en enorm produktivitet. (Ur Sonic #77, oktober 2014.)

Frågan man måste ställa sig är naturligtvis: Behöver världen ytterligare hundratrettioåtta Dylan-inspelningar att lägga till katalogen?

Svaret beror så klart på vem man frågar. Allt i den här påkostade elfte delen av »The Bootleg Series« är inte heller tidigare outgivet. Redan 1969 började tidiga bootlegs sprida material som på olika sätt läckt ut från de mystiska inspelningarna i källaren till huset som hyrdes av hans kompband The Hawks, som kort därpå kom att bli hela världens The Band. Och 1975 kom sedan den officiella »The Basement Tapes«, en dubbel-LP med ett axplock från dessa sessioner.

Hur som helst, tillsammans med den kanadensiske producenten Jan Haust har Garth Hudson gått igenom låt för låt från de gamla rullbanden och satt ihop denna 6CD-samling i, åtminstone enligt honom själv, kronologisk ordning över hur allt en gång spelades in. Historien bakom kan ni. Dylan hade kraschat med sin motorcykel och dragit sig tillbaka med familjen hemma på gården i Woodstock. Kriget i Vietnam och rasdiskrimineringen på hemmaplan började ta sig uttryck i form av demonstrationer och kravaller (för att sedan kulminera efterföljande år) den här nästan tröttsamt uttjatade sommaren 1967. Musiken stod i centrum för en ungdomsgeneration som fyllde parkerna i San Francisco, Los Angeles och New York. The Beatles »Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band«, Stones halvtaffliga försök med »Their Satanic Majesties Request« och Jefferson Airplanes LSD–indränkta »Surrealistic Pillow« släpptes alla samma år och tonsatte en orolig, utforskande tid. Allt det där gav Bob Dylan, som först med sina protestsånger och senare med sinnesvidgande rocklyrik bidragit till att sätta bollen i rullning, blanka fan i. I stället ägnade han månader nere i källaren i The Big Pink, som huset kallades där vännerna i The Hawks höll till, åt att spela hillbillymusik med inspiration hämtad från 1952 års legendariska Folkways-samling »Anthology of American Folk Music«. Egna låtar varvades med traditionella gamla bergssånger. Allt avslappnat, uppsluppet och fjärran från den moderna elektriska rock han ägnat de närmast föregående åren åt.

Nu nästan femtio år efter inspelningarna får vi för första gången en heltäckande bild av hur det egentligen lät. Visst finns de där gamla bootlegutgåvorna, men här har det lagts betydligt större resurser på att återskapa och anpassa ljudet – och det mesta låter faktiskt betydligt bättre än förväntat. Däribland alternativversionen av »See You Later Allen Ginsberg«, den nertonade folksången »The Hills of Mexico«, där The Hawks-medlemmarna ylar som ensamma prärievargar i bakgrunden, och flera tidigare outgivna tagningar av bland andra »Tears of Rage«, »Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn)« och »Nothing Was Delivered«.

Det knastrar naturligtvis lite ibland och vissa partier hamnar utanför de uppriggade mikrofonerna, men det ger också en levande känsla som förmedlar den enorma produktivitet som strömmade genom Dylans huvud det där året.

Själv har han beskrivit tiden för inspelningarna som lycklig. För första gången på flera år kände han sig fri och kunde tillsammans med Robbie Robertson, Rick Danko, Richard Manuel, Levon Helm och Garth Hudson göra exakt vad han ville utan några som helst krav från skivbolag eller ivriga managers. Det var ett dagligt jammande med rullande inspelningsband från juni till oktober, utan någon egentlig tanke om skivsläpp (flera av Dylans egna låtar gavs i stället till andra artister). En del är förstås överkurs och det är svårt att sträcklyssna sig igenom rubbet. Faktum är att det finns starkare volymer av »The Bootleg Series«. Samtidigt är det svårt att lägga boxen ifrån sig. Det är ett stycke rockhistoria från en såväl intressant som betydelsefull fas i Bob Dylans liv där han bara månader efter att ha klivit upp ur källaren spelade in den melankoliskt akustiska och hopplöst tidsotypiska »John Wesley Harding«. Ett album som bröt med alla regler om hur popmusik skulle låta vid tidpunkten och som textmässigt var starkt influerat av dagarna, och sångerna, i Big Pink.

 

 




Relaterat

Utan Gud på sin sida