ARKIVRECENSION Diverse artister: I’m Not There




7
av 10
  • Artist
  • Diverse artister
  • Album
  • I’m Not There
  • Bolag
  • Columbia/Sony BMG


Rakt igenom lyssningsvärda Dylan-tolkningar. (Ur Sonic #38, december 2007.)

En lämplig, kanske till och med nödvändig, deklaration när man gör en film om Bob Dylan är nog att »man inte gör en film om Bob Dylan«. Och sedan bör man nog döpa filmen till »I’m Not There« eller något annat som lämnar alla dörrar öppna. Bob Dylan är ingen man ringar in med två timmars simpelt celluloiddrömmande.

Själv ska jag naturligtvis se filmen så fort jag har en chans, inte minst för att Todd Haynes plockat in Cate Blanchett för att gestalta den coolaste Dylan av dem alla, den som 1965 steg in på Newportfestivalens stora scen med en elektrisk gitarr i handen. Eller för att han låtit den unge Dylan spelas av en svart pojke som går omkring och omväxlande kallar sig Woody Guthrie och Arthur Rimbaud. Det inger hopp. Musiken på den här dubbel-CD:n avskräcker inte heller. Tvärtom.

Haynes har värvat ett imponerande coolt/musikaliskt välrenommerat gäng av musiker och producenter för att tolka Dylans musik i filmen. Listan är lång, här är några av de medverkande: Sonic Youth, Joe Henry, John Doe, Cat Power, Stephen Malkmus, Iron And Wine, Los Lobos, George Drakoulias, Jeff Tweedy, Mark Lanegan, Yo La Tengo, The Black Keys, Tom Verlaine, Karen O, David Mansfield, Roger McGuinn, The Hold Steady. Och alla anstränger sig upp på tårna för att göra ett bra jobb.

Ingen gör bort sig, alla åstadkommer hedervärda och rakt igenom lyssningsvärda Dylan-tolkningar. Vissa lyckas till och med göra låtarna till sina egna. Mira Billotte från gruppen White Magic måste jag därför omedelbart höra mer av. Antony And The Johnsons är snällare och känsligare än Axl Rose mot »Knockin’ on Heaven’s Door« och när Willie Nelson, kompad av Calexico, gör »Senor (Tales of Yankee Power)« får jag nästan tårar i ögonen.

Den låt Haynes har fått av Dylan själv, inspelad med The Band i Woodstock under sommaren 1967, är ett litet under i sig. En fem minuter lång låt utan slut, en ström av ord, en febrigt ogripbar dröm. Dylan sjöng den en enda gång den där sommaren och har sedan dess aldrig återvänt till den. Det känns som ett lysande drag att låta just den ge namn åt filmen. Och att låta den avsluta den här skivan.

 




Relaterat

Utan Gud på sin sida