Utan Gud på sin sida






Bob Dylan har rätt att säga vad han vill om Ahmet Ertegun, Leiber–Stoller, Merle Haggard och Tom T. Hall. Det är nu inte att likställa med att det finns fog för hans ord. (Ur Sonic #80, mars 2015.)

Efter sitt MusiCares-tal i februari har Bob Dylan hyllats än hit, än dit. Han är rolig! Han pratar! Pratar länge! Så generöst han prisar artistkollegor!

Lite mindre väsen har gjorts av att Zimmy främst saluterar sådana som haft smaken att tidigt se kvaliteterna i hans egna sånger.

Enligt Dylan tycks det nämligen vara just detta som definierar en stor artist: förmågan att se vem som är Gud.

Kom inte och tala om härskarteknik utan att först nämna Bob Dylan.

Alla han pratar om är självfallet stora artister. Om än av fler och kanske viktigare anledningar än så.

Vad många som applåderar hans tal förbiser är att han till och från svamlar i nattmössan.

Inte riktigt visar sig ha den breda blick över och djupa förståelse för musik vi ibland fått känslan av (teorierna om att han själv bara ger röst åt och knappast står för urvalet i Theme Time Radio Hour-programmen fick av MusiCares-talet en smärre insjö på sin kvarn).

Detta blir inte minst tydligt i de uppmärksammade råsopar han delade ut.

Jo, jag är helt införstådd med att en del av grejen med Dylan är hans giftighet. Att han älskar att gå vid sidan av det förväntade. Att han inte ska vara till lags. Vid det här laget vet alla hur han längs vägen har trampat folk på tårna, armbågat och fabulerat sig fram i karriären. Det kan också vara värt att påminna om hans osvikliga brist på tajming och bristfälliga känsla för etikett (som då han efter John F. Kennedy-mordet sa sig kunna relatera till Lee Harvey Oswald eller när han på Live Aid-galan som hölls till förmån för svältande i Afrika tyckte att en del av pengarna borde gå till amerikanska bönder).

Allt det där har, vid sidan av allt det andra, gjort honom till den han är. Och det är vi väl för det mesta tacksamma för. The Beatles var inte alltid helgon. Knappast Cash, Aretha, Prince eller Madonna heller. Det är inte deras uppgift.

Men även med detta i åtanke är Dylans attacker på några musikaliska giganter anmärkningsvärda.

Dels på grund av motivet: de här personerna förstod inte min storhet.

Dels för sättet han gör det på – torgför deras namn, däribland flera personer som inte längre lever och kan svara tillbaka – och framför allt med den inte så lite bristfälliga logik som ligger bakom.

Så, låt oss gå igenom de påhoppade en efter en.

 

Ahmet Ertegun

»Ahmet Ertegun didn’t think much of my songs.«

Så kanske det var, men den snajdige Atlantic Records-bossen (som gick bort 2006) har också sagt att han gärna hade sajnat Dylan men att bolaget – som länge uteslutande ägnade sig åt jazz- och r’n’b – vid tidpunkten helt enkelt inte var rätt hem för en folksångare. Fair enough.

Dylan jämför vidare Erteguns gärning på Atlantic med Sam Phillips dito på Sun men framhåller att den senare upplät mer plats åt artister som var revolutionära och radikala. Well, Ray Charles och Aretha Franklin bröt precis lika mycket mark (och då har vi inte gått in på vad de betydde för svart stolthet och frigörelse) som någonsin Elvis Presley och Johnny Cash. På ett annat sätt möjligen, men likafullt. Det handlar om bara om värdering, och det är konstigt att Dylan av alla så öppet förminskar svart musik. Ertegun var också en av låtskrivarmaestron Doc Pomus (mer om honom snart) tidigaste och främsta uppbackare. Vilket Dylan borde uppskatta, och ha koll på.

 

Leiber–Stoller

»I didn’t really care what Leiber and Stoller thought of my songs. They didn’t like ’em, but Doc Pomus did. That was all right that they didn’t like ’em, because I never liked their songs either. ’Yakety yak, don’t talk back’, ’Charlie Brown is a clown’, ’Baby I’m a hog for you’. Novelty songs. They weren’t saying anything serious.«

Doc Pomus låtar har absolut stått emot tidens tand bättre än det mesta med högproduktiva låtskrivarduon Jerry Leiber (som dog 2011) och Mike Stoller. Detta beror till stor del på att Pomus skrev om tidlösa ämnen, medan Leiber-Stoller ofta speglade sin samtids fenomen och slanguttryck.

Att avfärda The Coasters-hiten »Yakety Yak« som en lättviktig plojlåt är dock att visa ignorans. När singeln släpptes 1958 ansågs den högst provokativ av den vita vuxenvärlden som dels inte ville att deras präktiga kids skulle anamma svart språkbruk, dels ogillade låtens uppnosiga attityd. Åtskilliga ungdomar förbjöds att lyssna på den. Vilket knappast var fallet med »Blowin’ in the Wind«… »Yakety Yak« är i själva verket en av de låtar som verkligen rev ner murar mellan svarta och vita och bidrog till att göra ungdomskultur av populärmusiken.

Men precis som Dylan inte bara har skrivit låtar av sorten »Wiggle Wiggle« eller »Yea! Heavy and a Bottle of Bread« hade även Leiber–Stoller ett flertal strängar på sin lyra. Det är trots allt hyggligt stor spännvidd mellan »Jailhouse Rock«, »Stand by Me« och »On Broadway«, för att nämna några av deras oräkneliga klassiker. Den existentialistiska »Is That All There Is«, odödlig i Peggy Lees gestaltning, torde utgöra motsatsen till en novelty-låt. Doc Pomus hade den största respekt för duon, skrev åtskilligt i deras sällskap. Johnny Cash, nog den artist Dylan prisade mest i sitt tal (trots Cashs svaghet för novelty songs), tyckte att en viss Leiber–Stoller-skapelse vid namn »Jackson« dög att spela in…

 

Merle Haggard

Största knallen bland Dylans salvor var utan tvekan den som siktade på Merle Haggard.

Av en mängd anledningar.

Den väderbitne Bakersfield-barden är en av få riktigt värdiga konkurrenter till Dylan om titeln »den störste alltjämt levande amerikanske låtskrivaren«. Vilket Dylan själv, flera gånger om, har skrivit under på. I Rolling Stone sa han för bara några år sedan om Hag: »Helt sin egen. Herkulisk. Till och med för stor för Mount Rushmore. Finns inget tillgjort över honom alls. Han sträcker sig långt utanför countrygenren. Om Merle hade hängt vid Sun-studion i Memphis på femtiotalet skulle Sam Phillips ha gjort rock’n’rollstjärna av honom, en av de bästa. Fast jag är glad att det inte blev så, för då hade säkert åkt runt och sjungit sina gamla rock’n’rollhits på nostalgiturnéer i stället för att vara den Merle Haggard vi alla känner och älskar.«

Starka ord, för att komma från Dylan. Men i MusiCares-talet nämndes Haggard som en av de kollegor som inte uppskattade hans musik, även om Dylan inflikade att han aldrig hört det från honom själv. Kruxet är att ingen verkar ha gjort det. I de intervjuer, gamla som nya, där Haggard vidrör Dylan som låtskrivare är det uteslutande i positiva ordalag. Till mig själv i Sonic #53 sa han: »Jag kan inte direkt säga att vi är polare, men vi har stor respekt för varandra.« Det är förstås ingen nyhet att countrystjärnan på sextiotalet (på sjuttiotalet blev han desto mer liberal, det blir lätt så när man umgås med en viss Willie) identifierade sig föga med den frisinnade ungdomsrörelse där Dylan var fixstjärna, men det är de facto en annan sak.

Än mer frapperande var att Dylan, osammanhängande men ändå, svamlade om att Buck Owens minsann var större och viktigare än sin gamle trätobroder Merle Haggard. All respekt till Owens, ett sant snille, men som låtskrivare tvivelsutan lättviktig jämfört med Haggard. Det är lite som att påstå att Donovan är viktigare än Dylan. Plus: få countryartister förknippas med just novelty songs i sådan grad som Buck Owens.

Men allt det tycks oviktigt eftersom det enda som spelar roll är att Owens spelat in Dylans låtar (vilket i och för sig Haggard också har gjort, ett helt album närmare bestämt. Låt vara ännu outgivet. Kanske förblir outgivet nu… ).

Ännu mer mysko blev Dylans ord vid beaktandet av att Dylan 2005 bjöd in Haggard till en gemensam turné, lyckosam sådan. Under den vändan fyllde för övrigt Haggard år och firades av. Plötsligt dök Dylan upp på kalaset, mumlade något ohörbart och räckte över en present bestående av dels en flaska whiskey, dels en Bob Dylan-t-shirt. Gränsen mellan humor och självupptagenhet är ibland hårfin.

Sannolikt på grund av allt ståhej som talet utmynnade i lades kort efteråt ut en intervju med Dylan på hans sajt där han nyanserade bilden av Haggard och tonade ner det som uppfattades som en »beef« herrarna emellan. Han skulle kanske ha tänkt på det lite tidigare.

 

Tom T. Hall

Den till synes mest omotiverade, vredgade och snedvridna attacken kom mot Tom T. Hall. Tung låtskrivare i Nashville under sextio- och sjuttiotalet, därefter tämligen marginaliserad. I dag närmast bortglömd utanför countrykretsar.

Med utgångspunkt i en artikel han läste för drygt fyrtio år sedan (!) där Tom T. Hall visst hade uttryckt oförståelse inför en låttext av James Taylor går Bob Dylan över till att göra narr av Halls hit »I Love«. Verkligen inte någon av den gamle countryfilosofen och Alf Robertson-favoritens mest oförglömliga kompositioner, men att rycka ut den ur en remarkabel låtkatalog som rymmer vardagsmänskliga mästerverk som »Tulsa Telephone Book«, »I Flew Over Our House Last Night«, »Harper Valley P.T.A.« och »It Sure Can Get Cold in Des Moines« är lite som att exemplifiera Dylan med, tja, »Wiggle Wiggle«. Med andra ord: svårt att ta på allvar.

Fortsättningen är inte bättre. Dylan målar upp bilden av Hall som representant för det inkrökta gamla Nashville som Kris Kristofferson och hans sort välte upp och ner på. Men, det stämmer inte. Tom T. Hall stod inte i motsats till den där vågen av nytänkande låtskrivare, snarare uppmuntrade han den. Kan rentav sägas ha varit en del av den. Måhända mindre ungdomlig till utseendet och i sitt tonfall än somliga av de andra, men hans berättelser och utblick var ingalunda en naturlig kugge i Music Row-maskineriet. Han var en avvikande röst som i vissa frågor garanterat öppnade ögonen på en mestadels konservativ publik. Allra mest effektivt i antikrigslåten och klasskildringen »Mama Bake a Pie (Daddy Kill a Chicken)«.

Men, vem vet, kanske ville Dylan bara hämnas för att Hall en gång, om sin och Dylans gemensamme buddy Kristofferson, på lika delar skämt och allvar sa: »En av mina stora låtskrivarfavoriter dog av överexponering.«

Ett par veckor innan världen i mindre smickrande ordalag påmindes om Tom T. Halls existens gick hans hustru bort. Sålunda hade han andra saker att tänka på. Men orden från Dylan var väl inte precis det Hall mest behövde i den stunden.

 

Visst fick Dylan själv ta emot spott och spe på sextiotalet. Han var annorlunda, stack ut hakan, utmanade alla möjliga etablissemang. Men: han vann. En vinnare kan kosta på sig generositet.

Om Dylan nu håller Johnny Cash så högt är det märkligt att han inte har lärt sig ett smack av dennes värdighet, medkänsla, musikhistoriska insikt och förmåga att sparka uppåt, inte neråt.

Påverkar då det här talet synen på Dylan som stor konstnär och artist? Så klart inte, stärker den förmodligen rentav.

Men som auktoritär på musik bör vi i fortsättningen ta honom med en nypa salt. Nu vet vi att hans bild av musikhistorien är identisk med den han ser i spegeln.




Relaterat