2021 års bästa album






Det går att säga mycket om 2021 men rätt många av årets bästa skivor förenas i att de speglar tiden vi lever i.

1. SONS OF KEMET
Black to the Future
Impulse!/UMG/Universal
»We are rolling your monuments down the street like tobacco/Tossing your effigies into the river, they weren’t even worth a funeral pyre.«

London-jazzen har i flera år nu varit allt det rocken inte längre vill eller mäktar med att vara – för att rocken är för bekväm, rent allmänt varit för privilegierad, alltför länge burits fram på tvivelaktiga eller slentrianmässiga grunder. Hos Sons of Kemet (eller, för all del, bandledaren Shabaka Hutchings andra konstellationer som The Comet is Coming) men även Moses Boyd, Kokoroko, Ezra Collective, Nubya Garcia och flera andra inom den unga, multikulturella och inte sällan Tomorrow’s Warriors-fostrade jazzscenen finns en idérikedom, oräddhet, medvetenhet, målmedvetenhet, stolthet och känsla av samhörighet som närmast minner om hiphopen eller punkens begynnelse. Vilket föryngrat publiken och tagit jazzen bort från de sammanhang som kan uppfattas konserverande eller snustorrt akademiska och i stället placerat den mitt i vår omvälvande samtid. Alltsammans förstärkt av att scenen ifråga och frågorna den belyser i så hög grad gränsar till eller samspelar med band och artister (Sault, Little Simz, Dave, Stormzy och grimevärlden) från närliggande musikaliska miljöer.

I alltings centrum står Sons of Kemet, vars fjärde album »Black to the Future« lanserades med en nästan skrämmande tajming eftersom rättegången mot polismannen som dödade George Floyd i Minneapolis vid tidpunkten gick mot sitt slut och rasfrågan dominerade nyhetsflödet med samma frenesi som rasfrågan glödgat går som en löpeld – »Born from the mud with the hustle inside me« – genom hela »Black to the Future«.

Vid sidan av albumtematiken, nog så angelägen och därutöver sublimt upprullad, är »Black to the Future« ytterligare en Shabaka Hutchings-kopplad skiva som högenergiskt tänjer på jazzens gränser och vidgar ramarna för vad jazz kan vara. Rappare och MC:s som Kojey Radical och D Double E upplevs uteslutande självklara som gäster på en hyperdynamisk urladdning som växlar mellan förlamande sorg och skakande vrede, mellan poesi och slagord, mellan rannsakan och revolution, mellan dans och eftertanke. Armagideon time, igen.

 

2. SAULT
Nine
Forever Living Originals
Det hemlighetsfulla London-kollektivet fortsätter att skämma bort oss. Det är bara att tacka och ta emot och hoppas, men knappast ta för givet, att det får pågå ett tag till. Vid det här laget har vi ju närapå utvecklat ett beroende av Sault och deras symbios av afrofunk, karibiskt, grime, hiphop, klassisk soul, kristallklar pop, livsglädje, verklighetsscener och politisk vrede. »Nine« fanns bara tillgänglig på streamingplattformar i nittionio dagar men kommer leva längre än (lågt räknat) nittionio procent av all musik där ute.

 

3. DAVID RITSCHARD
Blåbärskungen
United Stage/Universal
Mellan urklassisk honkytonk och bitterljuv folkhemssoul återfinner vi brobrännaren som blev blåbärskung. Att David Ritschard med sitt andra soloalbum skulle närma sig ett brett folkligt genombrott kommer inte som en överraskning för den som har sett vilken drillad entertainer och byxknäckande crooner han är på scen. Lägg till att David är en färgstark karaktär och söder som Söder-förankrad folkhjälte som folk instinktivt både tycker och månar om (»Lycka till att komma ifatt mig/för jag har vänner i varenda hamn«). Plus då att han på »Blåbärskungen« uppvisar en lika gripande som roande och ibland självmytologiserande låtarsenal som betydligt mer kända artister skulle kunna skänka bort sina sommarställen för att komma i besittning av.

 

4. FLOATING POINTS, PHAROAH SANDERS & THE LONDON SYMPHONY ORCHESTRA
Promises
Luaka Bop
Hur ofta får vi vara med om sådana här mirakelmöten? Som känns unika och avvägda in i minsta ton. Som överbrygger genrer. Som upplöser tid, rum och vardagstänk. På »Promises« blir jazz, ambient och klassiskt ett. Oupphörligt intressante electronica-experimentatorn Sam »Floating Points« Shepherd överträffar sig själv i både ansats och utförande, men det går inte nog att understryka med vilken ton och inlevelse legendariske tenorsaxofonisten Pharoah Sanders spelar, tydligt underordnad helheten och dess nästan spöklika tystnad men ändå elementet som gör att du omöjligen kan slita dig när du väl har börjat lyssna.

 

5. AROOJ AFTAB
Vulture Prince
New Amsterdam
När världen eller tillvaron rämnar är »Vulture Prince« skivan att ty sig till. Den kom till i sviterna av Arooj Aftabs lillebrors bortgång men påverkades också av nära vännen, pakistanska journalisten och modellen, Annie Ali Khans plötsliga död. Nu rör det sig inte om en sorg som skriks ut eller trycks upp i ansiktet, du får den genom en smärtsam skönhet som är rakt igenom närvarande i albumets gränsland av jazz, klassiskt och folksånger (Arooj kallar det hon gör »neo-sufi«), eller genom andäktigheten i Arooj Aftabs eleganta sång, som stundom intar skepnaden av ett instrument, eller i en kvardröjande känsla av att det vi en gång haft eller delat med någon inte bara är något förgånget utan i själva verket allt som i slutändan är värt något.

 

6. GHETTS
Conflict of Interest
Ghetts/Warner
»My best years are ahead of me«. Ghetts är grimeveteranen vars relevans och briljans tycks öka för varje år. Nu dessutom med ett stort skivbolag i ryggen. Newham-MC:n som egentligen heter Justin Clarke låter nu inte det faktumet bidra till att göra hans musik urvattnad. Stämningen är ofta kuslig, blicken inte sällan introspektiv, det här är ljudet av en artist och människa som växer rakt framför våra ögon, som sätter ner foten där det behövs, vågar släppa in impulser som hela tiden håller lyssnaren alert och varvar innerlighet med attityd och finess.

 

7. LITTLE SIMZ
Sometimes I Might Be Introvert
Age 101/AWAL/Border
»Att hon var begåvad visste vi men få av oss kunde nog se att tjugofemåringen från norra London vars riktiga namn lyder Simbi Ajikawo hade ett sådant här mästerverk inom sig.« Så skrev vi när »Grey Area« intog plats 8 på 2019 års bästa album-lista. På uppföljaren känns det som att Little Simz tydligt siktat in sig på att åstadkomma just ett mästerverk, när hon antar ett nästan filmiskt, stundom orkestrerat panoramaperspektiv på sin omgivning och musikalitet. Det är fonky och det är jazzigt, det är djuplodande och medryckande, det kopplar till soul, grime och hiphop, och det befäster Little Simz som en av sin generations mest angelägna artister.

 

8. DAVE
We’re All Alone in This Together
Dave/Neighbourhood
»Psychodrama«, den svindlande ambitiösa debuten från 2019, går nästan inte bräcka. Vilket Dave så klart struntar i. På den melankoliska och ack så mångbottnade uppföljaren vore det synd att säga att ambitionsnivån skruvats ner. Bara ordflödet gör att du som lyssnare lätt tappar fotfästet. Den emotionella utsattheten som förmedlas gör sitt till. Eller hur supertalangen från Streatham i södra London skärskådar – »Three Rivers«, damnit – britternas syn på, relation till och behandling av invandrare. Skivan är en samtidsskildring och historielektion i ett, samtidigt som Dave knappast döljer det egna jaget. An England story.

 

9. JAZMINE SULLIVAN
Heaux Tales
RCA/Sony
Inspirerad storytellersoul i form av olika kvinnoporträtt från en branschobekväm Philly-röst som vi har saknat. »Heaux Tales« är en skvallrigt frispråkig skildring av datingcykeln, relationslivet och romantikdrömmen som binds ihop av talade interludes. Låtskrivande, arrangemang och sånginsatser håller högsta klass, och alltsammans bidrar till att göra trettiofyraåringens fjärde album (dess korta längd, trettiotvå minuter, har gjort att den på sina ställen sorterats under EP-formatet) till en karriärtopp hon lär få kämpa med att matcha.

 

10. EMMA-JEAN THACKRAY
Yellow
Movementt
Kalla det gränslöshet eller frihetlighet som den kan låta i händerna på en multiinstrumentalist, bandledare och producent uppvuxen i Yorkshire, numera hemmahörande i London. Emma-Jean Thackray gör en älskvärd fusion som ekar av kosmisk jazz á la Sun Ra och Alice Coltrane, psykedelia, George Clinton-spejsad funk, ett soniskt snille som Madlib, men det finns även likheter med samtida brittiska kollegor som Nubya Garcia och The Comet is Coming. Smart och avancerat, men det upplevs sällan svårt, svänget hålls hela tiden i centrum, du rycks med och blir ett med groovet, din egen själsliga och fysiska upprymdhet utgör en del av helhetsupplevelsen.

 

11. LOW
Hey What
Sub Pop/Playground
Det är väldigt sällan band bemästrar att fortfarande blixtra, än mindre blixtra mer än någonsin, på album nummer tretton. Men så är Low inget band i mängden. Till att börja med rör det sig väl egentligen om en duo bestående av det äkta paret Alan Sparhawk och Mimi Parker. Sak samma. De forna slowcore-stilbildarna hör i dag till rockens mest konstruktiva dekonstruerande krafter och nytändningen de fick med föregångaren »Double Negative« håller i sig även på den minimalistiska, mystiska, uppskruvade, defekta och oroliga »Hey What«. Även om du har hört mycket rock har du nog aldrig hört riktigt det här.

 

12. VILDE TUV
Melting Songs
Poesy
När en till Sonic närstående individ som opererar under namnet Jonathan Eklund gav ett sommartips i SR:s Kulturnytt i juli yppade han om Bergen-bördiga Vilde Tuvs andra och relativt skogsrave-kompatibla album att det »låter som om Enya och Jenny Val tagit med sig blockflöjten på ett new age-retreat i Molkom«. Det är svårt att toppa den beskrivningen så vi är fräcka nog att låna den. Och ni? Ni bör se det som en uppmaning till att lyssna på »Melting Songs«.

 

13. TYLER, THE CREATOR
Call Me If You Get Lost
Colombia/Sony
»I was cancelled before cancelled was with Twitter fingers«. Det tjugoåriga Odd Future-underbarnet som väckte anstöt för tiotalet år sedan må i dag kännas avlägset, men Tyler Okonma själv minns. Att kalla honom veteran nu vore möjligen att ta i men på »Call Me If You Get Lost«, skivan som han alltid velat göra, träder en alltmer livserfaren, resonerande, mångfacetterad och fullfjädrad artist fram mellan oräkneliga tvära kast i ett halsbrytande tempo.

 

14. MDOU MOCTAR
Afrique Victime
Matador/Playground
En sorgesång över en kontinent plågad av terror, död, destruktivitet, ineffektivitet, den vite mannens gamla och alltjämt pågående illdåd. På ett annat sätt är »Afrique Victime«  den mest allomfattande, varierade och dynamiska skivan hittills från Mdou Moctar (hans riktiga namn: Mahamadou Souleymane), Tuareg-bandledaren/gitarristen som också fått ge namn åt bandet. Ökenbluesen är intakt men den ger nu mer plats än någonsin åt iögonfallande gitarrfyrverkerier samt en energisk och sinnesvidgande rock som gränsar till det psykedeliska. Rocken är inte död, den är bara omgiven av sand.

 

15. JON HOPKINS
Music for Psychedelic Therapy
Domino/Playground
Niospårigt ambientverk inspirerat av utflykt till en regnskogsbelägen grotta i Ecuador. Här finns inga beats, inget gjort för stora scener på festivaler, däremot ett meditativt lugn som dekoreras med field recordings av fågelkvitter, regn och andra djungelljud. »Music for Psychedelic Therapy« må vara en avstickare i Jon Hopkins-diskografin, eller en viss tillbakablick på hans eget musikaliska ursprung, men det är en avstickare du gärna klamrar dig fast vid när tillvaron och samtiden känns allmänt sönderstressad.

 

16. QUEEN ESTHER
Gild the Black Lily
Queen Esther
Om all americana hade det här djupet och den här visdomen. Det är förstås ett orimligt önskemål, men när lite för mycket av genren kan kännas som fashion, poser och upprepningar blir innerligheten som denna Georgia- och South Carolina-uppvuxna Harlem-vokalist, vars CV rymmer samarbeten med frisinnade jazzgitarristen James Blood Ulmer, nästan övermäktig. Starkt eget material varvas med makalösa tolkningar på allt ifrån George Jones och Eagles till Son House, Sister Rosetta Tharpe och inte minst The Backsliders-bossen Chip Robinson och dennes förkrossande fina »Wishin on the Cars« som låter som gjord för den här rösten, det här temperamentet, det här rakt igenom rörande sammanhanget.

 

17. THÅSTRÖM
Dom som skiner
Razzia/Sony
Kanske inte den totala metamorfos vi hade trott och eventuellt hoppats på, i själva verket är »Dom som skiner« i långa stycken en vanlig Thåström-platta minus (de flesta) gitarrer. Kanske lutar han åt en del väl bekväma, för att inte säga välbekanta, grepp. Ändå: när hårburret från Högdalen vecklar ut hela sin pondus, magnetism och patenterade urkraft går det inte sitta annat än förtrollad, igen. Det sker i titelspåret, det sker i Titiyo-assisterade och triphoptonade singeln »Papperstunna väggar«, det sker i jazzigt brummande »Stora långa gatan«, på några ställen till. Så länge det fortsätter ske lär vi sitta kvar.

 

18. DAMON ALBARN
The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows
Transgressive/Border
Det självgoda britpopflinet må vara utraderat för längesen men att det nu, många resor senare, har utmynnat i en allvarlig isländsk hockeyfrilla är förstås delikat. Kom inte och säg att rocken är något annat än rolig. »The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows« drar åt det arty, det aviga och mestadels sparsmakade men samtidigt är skivan så vördnadsfull och förundrad över liv, saknad och naturprakt att den nästan inte kan göra annat än gripa tag.

 

19. THE WAR ON DRUGS
I Don’t Live Here Anymore
Atlantic/Warner
Träffar du en ny kärlek nånstans i medelåldern måste du förlika dig med såväl din egen historia som att din partner de facto också har en. Det gamla ska ingalunda definiera det nya, ni kanske inte heller vet vad ni vill ha – men så dags i livet finns i regel viss inblick i vad som inte är önskvärt. Adam Granduciel fortsätter sjunga om människor gått några relationsvarv men som söker igen och ibland tror sig finna. Han gör det med en en ambition och ett tålamod som väcker engagemang och inger förtroende, måhända inte med riktigt lika beroendeframkallande höjdpunkter som på de närmast föregående skivorna men bra nära.

 

20. ADIA VICTORIA
A Southern Gothic
Atlantic/Warner
Från allra första början slog Aria Victoria fast att hon inte ämnar be om ursäkt för sina upplevelser av att växa upp i den knappast vidsynta amerikanska Södern, och att den som händelsevis tilltalas av hennes swampigt sugande variant av countryfierad blues bör bereda sig på att höra allt annat än inlindade stories och sanningar. Den South Carolina-fostrade, numera Nashville-stationerade trettiofemåringens tredje album är hennes bäst sammanhållna och snyggt kusliga hittills.

 

21. BOLDY JAMES & THE ALCHEMIST
Bo Jackson
ALC
Radarpar som på senare tid har befunnit sig i ett så kallat stim. The Alchemist hyllades med rätta för produktionen på Freddie Gibbs fjolårsalbum »Alfredo« och uppvisar kreativ toppform även på årets samarbete med Armand Hammer (se plats 24). Boldy James är den tillbakalutade men produktive Detroit-rapparen som ett drygt decennium in i skivkarriären oavbrutet fortsätter att pressa sina färdigheter framåt, framåt, framåt. »Bo Jackson« är krispig och bitterljuv, märkt av livets hårda skola samtidigt som den är vidöppen för en väg som leder vidare.

 

22. JOY ORBISON
Still Slipping vol. 1
Hinge Finger/XL/Playground
Klubbmusik för vardagsrummet. Eller kanske snarare ljudet av när familj och vänner samlas i vardagsrummet – en bas bubblar någonstans ifrån, glas fylls på, händelser och minnen betas av, skratt bryter ut. »I don’t want anyone to think about a computer screen when they listen to my music, it should exist outside ot that«, har Peter O’Grady, engelsmannen bakom aliaset Joy Orbison, sagt – och på sitt första fullängdsalbum, som han helst kallar mixtape, lyckas han med gäster som Herron, Tyson och Léa Sen ypperligt med den ambitionen.

 

23. KANYE WEST
Donda
Getting Out Our Dreams II/Def Jam/Universal
I motsats till de närmast föregående skivorna där vi har fått för lite är det tvivelsutan så att vi på »Donda« får för mycket. Vilket en och annan har anmärkt på. Ännu fler har haft synpunkter på det övriga som Ye företar och häver ur sig. Om vi nu, för ett ögonblick, bara försöker bedöma »Donda« som ett konstverk hör det tämligen tvärsäkert hemma här. Det överraskar, det anstränger sig, det tänjer på vissa gränser och utplånar andra, det rymmer inspirerade drillavstickaren »Off the Grid«, det döljer knappast mänsklig felbarhet och allehanda försummelser, det ger oss en lika delar fascinerande och förbryllande gospel för den digitala erans vilsna själar.

 

24. ARMAND HAMMER  & THE ALCHEMIST
Haram
Backwoodz Studioz
»Can God forgive us, for what we’ve, uh, done to this world?« En av de där sällsynta skivorna där produktioner och lyrik går hand I hand. The Alchemists kalejdoskopiskst stämningsfulla ljudbild fylld av abstrakta beats och skeva synthar står i perfekt samklang med Brooklyn-duons poetiska, intensiva »art rap« som vägrar låta historien vila.

 

25. OSSLER
Regn av glas
ST4T/Bengans
En veritabel koloss: blytung, trögflytande som tjock lera, dramatisk, ömsint, existentiell, självrannsakande, vemodig, samtidigt förtätad av en urban rälspuls som tar oss vidare ut i natten genom ett oroligt, söndrigt Europa eller bara bakåt i tiden till egna upplevelser vi trodde var förträngda. Ossler framstår mer och mer som något av det mest unika och mest kompromisslösa vi har inom svensk kultur och konstnärliga uttrycksformer på det stora hela. Du får leta länge för att hitta något mäktigare i musikväg än »Regn av glas« i år.

 

Dessa ska inte heller förbises: James Blake, Tirzah, Andreas Mattsson, Arlo Parks, Madlib, The Weather Station, Margo Cilker, Frida Hyvönen, Black Midi, Cassandra Jenkins, Brandi Carlile, Ant Wan, Godspeed You Black Emperor, Mogwai, Adele, Robert Plant & Alison Krauss, Helado Negro, Danny L Harle, Naoko Sakata, The Brother Brothers, Benny The Butcher & Harry Fraud, Berwyn, John Tejada, Cleo Sol, Andy Stott.

 

Framröstat av: Johan Apel Röstlund, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Tony Ernst, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson Franzén, Jens Karlsson Vukovich, Özgür Kurtoğlu, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Håkan Steen, Henrik Svensson, Jenny Sörby och Fredrik Thorén. (De individuella listorna kommer publiceras inom kort.)




Relaterat

2020 års bästa album
2019 års bästa album
2017 års bästa album
2016 års bästa album
2015 års bästa album
2014 års bästa album