»You know this old world is full of singers
But just a few are chosen
to tear your heart out when they sing«
George Jones »Who's Gonna Fill Their Shoes«
Till de mest ensligt belägna trakterna av norra Alabama flydde George Jones i sjuttiotalets mitt. Paradoxalt nog samtidigt som han började bli omskriven av Rolling Stone och Village Voice och hyllas av rockdigniteter som Keith Richards, Linda Ronstadt, Warren Zevon och James Taylor, snart även så kallade portalfigurer inom punk och new wave i stil med Elvis Costello och Nick Lowe, hade han drivit han allt längre bort ifrån countrymusikens centrum där han varit cementerad i då häpnadsväckande tjugo års tid.
I skarven 1973-1974 hade Jones och producenten Billy Sherrill haft en kreativ kulmen som utmynnade i talande och förtätade southern gothic-singlar som »The Grand Tour«, »The Door« och »These Days (I Barely Get By)«, kanske countrygenrens mest fulländade och själfulla inspelningar. Men sedan, möjligen utlöst av sångarens skilsmässa från Tammy Wynette, antagligen än mer orsakad av tilltagande personlighetsstörningar, vek George Jones alltmer av. Nu hade han i och för sig så gott som alltid haft en osviklig förmåga att gå upp i rök när förväntningar stegrades, men de här åren tog han den fallenheten till sin spets. Ja, det utvecklades snart till en konstform och attraktion i sig. Vilket han själv, i likhet med de flesta countryartister fast ännu mer raffinerat, snart lärde sig att kapitalisera på, inte minst understrykt av smeknamnet och låten »No-Show Jones«.